Vår jakt efter flamingos i S’Albufera

Träd i S'Albufera de Mallorca

På ytan händer det absolut ingenting i naturreservatet S’Albufera de Mallorca. Men för den som skärper sina sinnen väntar ett helt nytt kosmos att utforska.

 

På ytan kan fågelspäckade naturreservatet S’Albufera de Mallorca te sig som ett hopplöst tråkigt ställe. Vidsträckta vassområden så långt ögat når. Det enda sättet att tränga sig förbi porten till en förtrollande värld är att skärpa sinnena, titta noga, lyssna. Då börjar det hända saker i detta lilla stressfria minikosmos. Man kan till och med vara med om ett exklusivt möte med rekordmånga flamingos. 

Går man genom livet med skygglappar upplever man ingenting. Så är det även i S’Albufera de Mallorca utanför Alcudia. Det gäller i all synnerhet den långa sträckan från huvudingången till de första gömslena. Under denna kvart hinner man fråga sig “vad gör jag här” åtskilliga gånger, precis som jag gjorde den första gången för bortåt tio år sedan.

 

Igår var det annorlunda

Jag upplevde saker och kände mig som ett barn på julafton.
– Kolla Kerstin, natthäger! Flera stycken! De sover sittandes strax efter nio på morgonen, nej en rör på sin näbb! Och kolla där vilken häftig brunorange fjäril! Jag får sommarkänslor!
– Ja, säger Kerstin bredvid. Kvickgräsfjäril.

Kvickgräsfjäril

Kvickgräsfjärilen ger sommarkänsla i november.

 

Rovfågelshow

Jag sitter med uppspärrade ögon i ett gömsle nära naturreservatets anmälningskontor. Är det sant eller drömmer jag? Bäst jag nyper Kerstin bredvid. Framför våra ögon dyker en lågflygande kärrhök upp. Den cirklar runt några gånger intill dammen med allsköns fåglar och hjärtat slår hårt för att vingarna och kroppen lyser i solen. Vid tredje eller fjärde rundan gör kärrhöken en djupdykning ända ner och försvinner i vassen som kantar dammen.

Innan pulsen återhämtar sig från rovfågelshowen, pekar Kerstin på en annan och betydligt mer sällsynt besökare, skedstork. Den stryker i vattenbrynet för att sedan få vingar och försvinna upp i luften med tunga rörelser. Vilket väldigt vingspann!

Flygande skedstork i S'Albufera

Vilket väldigt vingspann den har, skedstorken!

 

Udda fåglar i S’Albufera

Med obeskrivlig möda förmår vi slutligen slita oss från gömslet och beger oss på ett strövtåg längs en stig vid en av reservatets många vasskantade kanaler. Nästan omgående stöter vi på en gående purpurhöna. Denna normalt skygga höna har något udda utseende med kraftig illröd näbb och långa rosaröda fötter. Hönan i vasskanten framför oss verkar inte ett dugg skygg. Den rycker och sliter i ett stycke vass bokstavligen med näbbar och klor. Det går vägen och snart har hon frigjort en munsbit. Mums!

Purpurhöna i S'Albufera

Purpurhönan på väg att sätta näbben i något gott.

Ska alla fåglar vi sett under strövtågets gång diarieföras skulle listan vara tröttsamt lång. Håll därför tillgodo med ett litet axplock (försök att hålla andan): gråhäger, tornfalk, tofsvipor, styltlöpare, skedand, snatterand, gravand, smådopping, sothöna, storskarv och den ovanliga kamsothönan. Jo, jag glömde en väldigt fin fågel med en enorm och något böjd näbb, bronsibis. Vilken skönhet! (nu går det bra att andas in).

Alltsammans har synts till mer eller mindre under en timme.

 

Är livet slut?

Nej. Nu börjar livet 2.0. Vi slukas i en oändlig kokong av flera meter hög vajande vass. Inne i kokongen händer ingenting. Om man inte skärper sig, och sinnena. Det är som i livet självt. Man kan gå genom livet blundandes. Utan minsta avsikt att få syn på sina egna tillkortakommanden, livslögnen eller andra människor. Men i vassen går det inte. Man skulle inte stå ut. Det vore allt för tråkigt att vara en ignorant skitstövel i denna vass-oändlighet. Så man vässar öronen och spänner ögonen så fort något rör sig.

Vi viskar till varandra i ett lönlöst försök att inte väcka djurens uppmärksamhet:
– Där flyger en knappt synlig grå liten fågel med så klen näbb.
– Wow!

Här står en gräsand blickstilla i vassen och låtsas vara osynlig för oss. Men vad häftigt!
– Kolla, en fingerlång groda hoppar framför oss på stigen!
– Lägg av vad kul!

Livet i en oändlig vass-kokong. Kommer Eyal någonsin ut?

Kanal och vass i S'Albufera

En blick mot oändligheten.

 

Sensationella nyheter

En oändlighet senare (under en timme) noterar vi omdanande förändringar i naturreservatet. En ny informationstavla. Och en skylt om en vandring till närliggande staden Sa Pobla. Vid första anblick låter detta inte så sensationellt, men för oss som länge efterlyst en markerad vandring dit känns det underbart.

Inte nog med det. Ett nytt och ståtligt fågeltorn har uppförts. Givetvis måste vi upp. Hela vägen upp. På toppen blåser det snålt. Men vad gör det när magen kurrar. Vi äter vår medhavda pastasallad med välsmakande småtomater och skinka och sedan kikar vi på ett hundratal sothöns som tryckt ihop sig i ett litet hörn i dammen. Sedan måste vi ta oss ner från den plågande blåsten.

Eyal kikar åt fel håll. Flamingosarna är åt andra hållet, dummer!

Än så länge är vi lyckligt omedvetna om att vi just har missat världens chans att se flamingos från fågeltornet. Glada i hågen tittar vi på korna i hagen som ägnar oss blott förstrött ögonkast innan de fortfar med måltiden och idisslandet.

För en stund passerar stigen ett lantligt område med riktigt små gårdar. Här odlar någon pumpa och där allsköns sallad. Plättarna är för stora för att vara endast för självhushållning, men så små att de knappt går att leva på. Om det nu inte är en hobbyverksamhet eller en familjetradition som förs vidare och förvaltas i obruten kedja av nästa generation.

Små lantliga odlingar.

 

Fågeltorn

En bra stund senare är vi framme vid ännu ett fågeltorn. Ett fågeltorn betraktas sällan som något sensationellt. Men det vi nu upplever kan näppeligen beskrivas med ett annat ord. Halvmeterlånga fiskar hoppar upp i luften ur vattnet med sådant buller och bång som champagnekorkar. Proceduren upprepar sig otaliga gånger och utövas med stor iver och hängivenhet. Det handlar antagligen om ett grundläggande behov, mat, och luften närmast vattenytan är mättad med mygg så här års (och inte bara närmast vattenytan, om jag får lov att avslöja något väldigt hudnära).

Hoppande fisk

Hoppande fisk hoppas på mygg.

Snart är vi inte ensamma i tornet. Ett spanskt par ansluter, och de verkar vara ytterst trevliga. De hälsar artigt och är lågmälda för att inte skrämma flygfäna. Innan de lämnar tornet vill de dela med sig av ett tips, från en fågelvän till en annan.
– Vi har just sett flamingos!
– Säger ni det.
– Si.

Paret tar upp en karta och visar exakt. De siktade flamingosarna från fågeltornet där vi åt lunch. Fåglarna höll dock till på ett ställe långt borta. Men vad spelar det för roll att vi har gått i fem timmar, att vi kanske behöver gå ytterligare ett par timmar och att mina fötter ömmar för att i dag är första användningsdagen av mina nya vandringsskor. Alla dessa invändningar tillintetgörs av ett enda ord: flamingos!

 

Jakten på flamingos

Två timmar till har flytt. Fötterna ömmar ännu mer. När skorna tas av syns varför. Tårna år rödaktiga. Vi har sett mångdubbelt fler fågelarter än i morse, däribland några ståtliga ägretthägrar. Vi har även sett vita camargue-hästar. Ja, ni förstår, inga flamingos.

Men med livet som insats ställde Kerstin sig upp på en bänk längst ut vid ett mindre fågeltorn och med kikaren mot ögonen utbrast hon att hon kunde ana något som kunde vara stora fåglar som flamingos. Långt, långt i fjärran i naturreservatet där inga besökare äger tillträde.

Kan livet gå vidare efter detta?

En stillsam camargue häst.

Mallorcakor

Mallorcakor, lugna som filbunke.

 

Naturreservatet S’Albufereta

S’Albufereta är S’Albufera de Mallorcas lilla, lilla syster som ligger ett andetag från Pollencabukten och 20 minuter med bilen från S’Albufera. Detta naturreservat är inte lika välskött, är alltid öppet och föga känt bland turister. En oslipad diamant med många fynd, och inte sällan flamingos. Vi är optimister. Vi måste vara det. Efter sju timmars vandring är detta vår sista chans att se dessa exotiska rariteter. Nu är vi framme vid stället där vi kan sikta underverken, ett högt och ståtligt fågeltorn. Men de sista tio metrarna av stenplattor fram till tornet står under vatten. Vattnet är tämligen grumligt och är upp mot 30 centimeter djupt. Man drunknar inte, men får det riktigt blött om fötterna.

Omväg genom odlingen för att undgå blöta skor.

Hägrande fågeltorn. Dramatiken tätnar. Blir det några flamingos?

Vi gör det enda rimliga. Tar en omväg över den närliggande odlingsmarken och hoppar till fågeltornets trappor från en stenmur. Ingenting för hundraåringar på rymmen, men vi klarar av detta cirkustrick utan att halka. Nu väntar ett skälvande ögonblick. Kerstin är först uppe så det är hon som rapporterar.
– Det är lugnt, säger hon från toppen av fågeltornet.
– Bra, men finns det några flamingos?
– Ja.

Hon har rätt – med besked. I det förtrollande skymningsljuset syns för oss rekordmånga flamingos, ett knappt hundratal. De rör sig i en damm en bra bit ifrån oss och det är delvis motljus. På bild ser de ut som ansenliga klumpar, men i kikaren är de helt enkelt magnifika.

Mina fötter ömmar inte längre.

Under de flygande skarvarna syns ett hundratal flamingos som små prickar i vattnet i motljuset.


Läs mer:

Vill du läsa om våra vandringar och tidigare besök i S’Albufera de Mallorca och S’Albufereta så hittar du dem här:
S’Albufera de Mallorca – slow travel för konnössörer.
Vandring längs Alcudiabukten till S’Albufera de Mallorca.
Kor och hästar är S’Albuferas bästa vänner.
Åtta rovfåglartill lunch i S’Albufera.
Små grodor är lustiga att se.
Vandring runt Alcudia med flamingos.
Fågelparadiset Alcudia – för de ofrälsta.

Fakta om naturreservatet S’Albufera de Mallorca hittar du på den här länken (engelska).


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Eivor Henriksson skriver:

    Trevlig läsning om ett område jag gått många njutningsfyllda vandringar. Tack för upplysningen om namnet på Purpurhönan.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      S’Albufera är en favorit som vi besökt ett otal gånger och njutit varenda gång. Och visst är purpurhönan lite rolig att titta på. Den verkar också ha blivit vanligare de senaste åren. Önskar dig många njutningsfulla vandringar i S’Albufera!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.