Små grodor är lustiga att se

Den här lilla krabaten är den vanligen svårupptäckta iberiska sjögrodan.

Små grodor är lustiga att se. Däremot är iberiska sjögrodor stört omöjliga att se. Häng med på vår ihärdiga jakt efter en glimt av dessa rara, men högeligen folkskygga varelser.

Här får du en oförädlad rapport direkt från verkligheten ute i naturen. Vi har nu gått ett par timmar i S’Albuferas naturreservat utanför Alcudia på norra Mallorca och iakttagit allehanda fågelarter. Oförhappandes hörs ett oväntat ljud i högan sky i våtmarken intill. Vi stannar tvärt. Ljudet är oerhört nära och luften är mättad av detta gälla ljud som liksom går i vågor. Ett ljud som liksom skapar melodi ur denna tidiga vår. Vi tittar oss omkring som tokar och ser absolut ingenting. Men vi kommer ihåg en vandring vid ett vattendrag i Schweiz för ett par år sen och genast vet vi: grodor.

Här kan du lyssna vårrusiga iberiska sjögrodor. Bara att trycka till vänster på mediaspelaren ovan.

Lättare att hitta en nål i en höstack än en iberisk sjögroda i s’Albuferas våtmarker.

Jakt pågår

Hundratals kanske tusentals grodor sjunger vårens lovsång, visar upp sig för varandra inför parningen, men inte en enda behagar visa upp sig för oss. Vi fortsätter vandringen ett par timmar till och skärper våra sinnen till överansträngningens rand, men nu råder radiotystnad. Precis innan den sista stigen tar slut hörs grodornas lockrop igen och vi förnimmer så hårt vi kan. Ändå ser vi nada.

Dag 2

Vi är envisa rackare. Så vi kommer igen till naturreservatet för att återigen tillbringa upp mot sex timmar för att få en glimt av grodor vars namn och utseende vi inte känner till. Vi är också frågvisa så en värd i naturreservatet beskriver grodorna för oss. Äntligen vet vi vad vi söker: väldigt små grodor!

Återigen hittar vi till första stället med kakofoni av vårkänslor. Och en spöklik känsla av att någon kanske spelar oss ett spratt. Det kanske inte finns några grodor, bara en ljudinspelning. För hur vi än anstränger oss och glor över staketet mot våtmarken ser vi inga hoppande grodor. Inte ens en krusning på vattenytan.

Eyal på en än så länge lönlös jakt på de svårupptäckta grodorna.

La grande finale

Sex timmar i naturreservatet har nästan kommit till ända utan att vi har kommit något vart med vår jakt. Vi är trötta. Vi är håglösa. Vi har nästan gett upp hoppet. Men vid en liten sidostig ställer vi oss ändå på en avlång sten och kikar mot våtmarken. Vi hör inte en enda groda. Men vänta! Vad är det vi ser vilande på en liten sten? En kanske fem centimeter lång groda! Andlöst studerar vi grodan. Den sitter orörlig med grodansiktet och med de typiska grodögonen vid sidan av ansiktet. Den har ett ljusgrönt streck på ryggen. Någon decimeter bort syns ännu en groda, fast avgjort större. Och kolla där, och där och där!

Här har vi hittat två grodor på ett och samma ställe! Lyckan är obeskrivlig.

Antagligen har vår upphetsning inte gått grodorna förbi. De hoppar, fort, långt, spektakulärt – och försvinner i våtmarkens grunda vatten som det vore en trollkarls hatt. Borta. Men det vimlar av dem så snart hittar vi ännu en groda.

Till slut får även vi vårt lystmäte. Vi går hem rusiga av lycka. Och efter att ha googlat hemma konstaterar vi att vi just mött iberiska sjögrodor som haft ovanligt tidiga vårkänslor. De brukar ge sig tillkänna i april, nu var de i gång en hel månad tidigare. Som sagt världen är upp och ner.

Hej lille vän. Varför har inte du ett grönt streck på ryggen som dina artfränder?

Här ännu en variant av den iberiska sjögrodan.

Ett praktexemplar av den iberiska sjögrodan.

Text: Eyal
Bild: Kerstin