Upplev Lüneburgerheden – del 7
Denna sjunde och sista dag på Lüneburger Heide utforskar vi bakgrunden till Lüneburgs forna rikedom.
Länge har vi suktat efter en överdådig ljungblomning. Därför reser vi till Europas mest berömda och antagligen största sammanhängande ljunghed – Lüneburgerheden. Ljungen ska vi uppleva såväl till fots som på cykeln och i hästskjuts. Så du kan vänta dig en riktig fest med ljung i alla dess schatteringar. Från pastell till gräll rosalila – och allt mittemellan! Men du kan även vänta dig andra naturupplevelser liksom de två finaste städerna i regionen, Celle och Lüneburg.
Häng med och hämta gärna inspiration och konkreta tips från vår resa i en berättelse i sju delar!
I del 7 utforskar vi Lüneburgs häftiga kvarter. Vi får även korn på ursprunget till stadens rikedom – i rådhusets “heliga graal”. Lüneburg är en salt-stad då passar det med avkoppling i en saltbassäng och unna sig en rivig saltmassage.
Bra start på dagen
En joggingtur i halvmörker i en stad vars gränder ekar tomma – ända till en park i utkanten.
På hotellet vankas en extra lyxig frukost för att det är helgfullt – dagen efter är frukosten också bra, men utbudet betydligt mer begränsat. Allt från grillad fetaost, zucchini och andra grönsaker, allsköns sallader och dessertostar till diverse hembakta, ugnsvarma limpor och frallor. Ett extra plus för färsk fruktsallad och bra fruktutbud. Vilken bra start på dagen!
Dagens inleds med en god frukost i hotellets konstsmyckade matsal.
Hur blev Lüneburg rikt?
Nu ska vi få svar på denna “tiotusenkronorsfråga” av guiden Gertrud Krause. Vi möter henne utanför turistbyrån och sätter genast fart mot rådhuset. För hur egendomligt det än låter, svaret på frågan finns förborgat därinne.
Att Lüneburg blev rikt på salt är egentligen inte konstigt. Nu kostar salt under en euro per kilo i Tyskland, men på medeltiden betalades ett kilo salt med en ko! Vilket, har man kommit fram till enligt Gertrud Krause, motsvarar i runda slängar 1 800 euro. Romarna byggde upp sitt imperium geografiskt så att de kunde säkerställa tillgång till salt. Så hett eftertraktad var denna råvara. Saltet var medeltidens vita guld.
Salt är nära förknippat med stadens forna rikedom.
Men varför?
För att saltet var dåtidens främsta konserveringsmedel, för såväl fisk som kött. Fisk kunde exempelvis lagras upp till två år, tack vare saltet.
Nu är vi inne i en av rådhusets innersta vrår, lite av “heliga graal”, och ska få svar på “tiotusenkronorsfrågan” – hur kommer det sig att Lüneburg blev rikt?
Svaret är ett vildsvin. För det var nämligen ett vildsvin som sägs ha bökat fram saltet. Och här i rådhuset pekar Gertrud Krause på något som ska föreställa benresterna från just detta vildsvin. Vi håller andan och tar till oss myten om vildsvinet med hull och hår. För i Lüneburg utgör vildsvinet en del av kulturarvet – och stadens officiella symbol.
Denna hängande vitrin sägs innehålla ett ben från det vildsvin som upptäckte saltet i Lüneburg.
Praktfullt rådhus
Med föredömlig spänstighet visar oss Gertrud Krause runt i rådhuset. Överdådet motsvarar Lüneburgs dåtida höga status som en av Europas tio mäktigaste städer.
Vi går in i en imposant stor sal med takmålningar, målade fönster med religiösa motiv och bastanta väggar. Här skedde officiella mottagningar, rättegångar och inte minst, här förvarades guldet.
Med andan i halsen skuttar vi uppför trappor efter vår guide, som leder oss till ett rum där man fritt kunde diskutera känsliga ämnen, som vem ska vi välja till nästa mäktiga borgmästare.
En av rådhusets magnifika salar.
Här ännu en påkostad sal.
“Gravidhuset”
När billigt salt från Sydeuropa kom på 1600-talet blev det en slags ekonomisk härdsmälta i 200 år, berättar Gertrud Krause. Men det är en annan historia. För nu har vi lämnat det sevärda rådhuset och betraktar en egendomlig husfasad, som lämpligt nog kallas “gravidhuset”. Hur kommer det sig att fasaden har svällt upp likt en svällande mage?
För att husen häromkring isolerades med gips på den tiden. När gips kommer i kontakt med vatten, expanderar det, i varje fall tills det så småningom stabiliseras. Därför finns det så många uppsvullna fasader att hålla utkik efter i Lüneburg.
Ser ni att huset verkar vara uppsvullet? Det beror på att gipset som användes som fyllning svällde. Därav namnet ”gravidhus”.
Guldrusch – pittoreska hus
Nu är vi framme vid gatstumpen Auf dem Meere. Här är husen inte alls så höga och pråliga som i centrum, utan pittoreska och märkbart sneda. Varför det?
Det beror på grävningarna efter “det vita guldet” i de dåtida saltgruvorna, berättar Gertrud Krause. Vilket orsakade ständiga sättningar här. Så visst finns det mycket att häpnas över i Lüneburg.
Nu passerar vi Tittentasterstrasse. I dag en fin gata i centrala Lüneburg, men under medeltiden var det ett kvarter för “glädjeflickor” som kontrollerades enväldigt av stadens skarprättare. Uppenbarligen behövde han ett extraknäck.
Några av Lüneburgs pråligaste hus vid Am Sande.
Hamnen
Utöver saltet fanns även en annan faktor bakom Lüneburgs välstånd – handel. Som hansastad tjänade staden storkovan på tullar och på rätten att bestämma prissättningen på varor som kom in landvägen eller via hamnen. Nu befinner vi oss i hamnen och betraktar den berömda kranen från 1346, som användes för omlastning av salt. (Källa )
Kranen i hamnen från 1346 användes för omlastning av salt. Den symboliserar Lüneburgs livliga handel – ännu ett skäl till stadens rikedom.
Vattentornet
På väg till vattentornet korsar vi den smala Papenstrasse, också kallad då Goldstrasse, berättar Gertrud Krause. Ett trevligt namn för en gata där pottorna tömdes.
Vattentornet är 56 meter högt och tanken mäter 500 kubikmeter. Det byggdes 1905-07 och var i bruk fram till 1985. Det häftiga är att man åker hiss upp och går trappor ner genom tanken! Utsikten över Lüneburg från taket går inte heller av för hackor.
Trappan går tvärs igenom den forna vattentanken i stadens vattentorn.
Hisnande utsikt över takåsarna från vattentornet.
Termalbad – med salt i centrum
Efter en veckas intensivt resande unnar vi oss en stunds avkoppling i ett termalbad. Klart att salt är i centrum, vi är ju i Lüneburg.
Solen skiner i kurparken, där kafégäster sitter i en arkad och melodin Bär ner mig till sjön flödar ur högtalarna. Tidigare, 1907-1971, var kurbadet av mer klassiskt snitt. Men nuvarande termalbad är modernt.
Badet har flera olika pooler, det stora dragplåstret för barnfamiljer är vågpoolen. Så vi håller för öronen och går raka vägen en trappa ner till ett betydligt lugnare område med två mindre saltbassänger, med 2 respektive 4 procent salt.
Nere i den högprocentiga bassängen (lika mycket som i Nordsjön) är det full fart på massagestrålar. Några kroppsdelar får en efterlängtad massage.
Snart stundar en reningskur. Massören Adam masserar in olja. Sedan är det dags för salt förstås.
– Saltet är renande, tar bort avlagringar från svett och gifter och stimulerar bildandet av nya hudceller. Så får massagen i gång blodcirkulationen, säger han.
Under massagen känns kroppen varmare och samtidigt mer och mer avslappnad. Jag håller på att somna. Efter massagen duschar vi av saltet och lägger oss på en skön bädd i vilorummet.
Uteserveringen i den gamla kurparken.
Bach och Kalkberget
Det är något visst med Sankt Michaelis kyrka. Inte bara för att dess bastanta pelare är sneda och krävt renoveringar i flera omgångar – av samma skäl som andra av Lüneburgs sneda byggnader. Det var här som Bach var med och sjöng!
Bara några steg från denna imponerande kyrka ligger Kalkberget. År av utgrävningar har naturligtvis gått hårt åt berget, som ursprungligen var 80 meter högt. Återstår 56 meter i det som numera är naturreservat. Väl på toppen kan man skymta kalkbrottet.
Husen vid gatan Auf dem Meere är både sneda, låga och oerhört tilltalande. Kyrkan som skymtar är Sankt Michaelis, där Bach en gång sjöng i kören.
Hjälp lantbruket på Mälzer
Mikrobryggeriet Mälzer Brau- und Tafelhaus domineras av gigantiska öljäsningstankar som syns väl från restaurangens andra våningen. Belysningen är lagom dämpad och kongenial med stabila möbler i murrig färgskala. Alltså här finns goda förutsättningar för en mysig kväll.
Bakom oss hänger en affisch: ”Den som dricker öl, hjälper lantbruket”. Så vi ser till att hjälpa lantbruket. Skål!
Förrätten stekt getost överraskar positivt med god sälta parat med pepperonis lagoma styrka. Till huvudrätt vankas en korrekt tillagad gulasch i en delikat ölsås. Den andra huvudrätten är en trött sallad, som inte verkar vara deras grej. Men gulaschen mättar lätt två fullvuxna.
Till efterrätt tar vi “säkra kort” och beställer äppelstrudel. Det skulle vi inte ha gjort. Ty det som kom ut smakade som en hastigt uppvärmd städsvamp med några russin i.
Mikrobryggeriet Mälzer Brau- und Tafelhaus domineras av öljäsningstankar. Ett skönt ställe att svinga en bägare på.
På affischen står (fritt översatt): ”Den som dricker öl, hjälper lantbruket”.
Skål!
En trevlig liten kvällstur
Efter denna stabila middag är det påbjudet med en promenad. Vi börjar hitta och känna igen oss i denna lilla storstad.
I hamnen insuper vi atmosfären på studenternas favoritbro vid Am Stintmarkt. Här handlade man förr i tiden med Stint – sill. Vidare på Salzstraße am Wasser. Förbi de två husen där salt magasinerades. Går på Baumstraße och överraskas av ett hus till hälften i tegel, till hälften i korsvirke. Huset är smyckat med gamla träfigurer.
Även ett hus några steg bort utgör en angenäm överraskning – på gatan Bei der St. Nicolai Kirche. Sedan är vi återbördade till paradgatan Am Sande, där vårt hotell ligger.
God natt, Lüneburg! God natt, överraskningarnas stad!
Ett litet strövtåg under vår sista kväll i Lüneburg.
Även vid hamnen är det gott om folk.
Genuint trevliga gränder.
Ett av många fina gamla tegelhus.
Många av husens fasader är utsmyckade. Det gäller att stanna till och titta noga.
Läs mer
Tidigare delar av vår reseberättelse hittar du här: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6.
Alla inlägg från våra vandringar i norra Tyskland hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
