Upplev Lüneburgerheden – del 5
Femte dagen ägnar vi oss åt Celle, en stad omtalad för sina fantastiska korsvirkeshus och mysiga butiker i det välbevarade centrumet.
Länge har vi suktat efter en överdådig ljungblomning. Därför reser vi till Europas mest berömda och antagligen största sammanhängande ljunghed – Lüneburger Heide. Ljungen ska vi uppleva såväl till fots som på cykeln och i hästskjuts. Så du kan vänta dig en riktig fest med ljung i alla dess schatteringar. Från pastell till gräll rosalila – och allt mittemellan! Men du kan även vänta dig andra naturupplevelser liksom de två finaste städerna i regionen, Celle och Lüneburg.
Häng med och hämta gärna inspiration och konkreta tips från vår resa i en berättelse i sju delar!
I del 5 åker vi till Celle. Häng med på en tur till en synnerligen mysig tysk stad, vars gamla centrum är berömt för vackra korsvirkeshus! Där finns även många inbjudande småbutiker och uteserveringar liksom ett praktfullt slott som kungaparet besökte 2014.
Adjö, Schneverdingen!
Efter en natt på på hemtrevliga Hotel Heidetraum i Schneverdingen skjutsas vi av vår snälla värd Roland Koul till tågstationen i Schneverdingen.
I automaten på perrongen kan man köpa regionala specialiteter som Heideblüten Pils. Lokaltåget åker genom ett kulturlandskap. Titta! ropar Kerstin och pekar på tre tranor på ett stort gräsfält.
I Soltau byter vi tåg. Kollektivtrafiken fungerar utmärkt och de lokala tågen är väl anpassade till att många tar med sina cyklar ombord. Konduktören är trevlig, luftkonditionering fungerar och utanför fönstret syns gröna skogar. Kan man begära mer av en tågfärd?
Ett nästan svart, skördat fält med fyra tranor. Senare en stor potatisåker med “Heidekartoffeln” (hedpotatis).
Vi tar tåget till Celle.
Konstsmyckade stationen i Uelzen
Återigen byter vi tåg – i Uelzen. Stationen är ett arkitektoniskt mästerverk signerat Hundertwasser. En fröjd för ögat.
Tåget till Celle är knökfullt. En grupp skolelever verkar resa tillsammans och de har så mycket bagage med sig att det borde räcka för en jordenruntresa. Vi får dock sittplats.
I Celle bor vi på det sobra Althoff Hotel Fürstenhof, som ligger runt en kilometer från stationen. Det visar sig att vårt rum inte är färdigt. Klockan två har vi en guidad tur och vi hade tänkt oss att duscha och ta igen oss en stund i ett svalt rum. Ute är det gassigt och vi är rätt mosiga efter resan. Inte förrän vi envisas och även talar med en chef så händer ett litet underverk. Efter en liten stunds väntan får vi ett rum. Receptionisten följer med för att hjälpa oss att få i gång luftkonditioneringen.
Uelzens konstsmyckade station är en fröjd för ögat.
Althoff Hotel Fürstenhof dög åt kungaparet, så det lär väl duga åt oss med.
Kungens favorit i Celle
Nyduschade och hyggligt utvilade möter vi guiden Kornelia Quaritsch i lobbyn. Med facit i hand kan jag redan nu avslöja. Kornelia är en superstjärna! Det är ganska gott om kunniga guider. Men vi har sällan haft en guide som är så lyhörd på att anpassa sig till våra intressen, vår nivå och inte minst vårt tempo. Att anteckna och fotografera – och njuta av upplevelsen – tar ju tid.
Kornelia berättar att hon hade förmånen att guida kungen och drottningen under deras besök i Celle 2014.
– Det var en privat resa så de [kungaparet] var klädda i jeans. Men säkerhetsvakter hade de, säger hon.
Vad var deras favorit i Celle?
– De älskade slottet!
Dit är vi på väg!
Medan vi tar oss dit passerar vi en hugenottisk kyrka från 1700-talet. Kornelia berättar vad som präglat Celle mest – att den i 300 år var en residensstad. Det betydde att det fanns gott om jobb, om man exempelvis var hästförare, fängelsevakt eller förvaltare. Men den var inte en universitetsstad!
– Befolkningen här ville inte ha massa unga män som skulle ta ifrån dem sina döttrar.
Vår förnämliga guide Kornelia Quaritsch.
Kungaparets favorit i Celle: slottet.
Magnifikt slott
Men gärna ett fängelse, med gott om arbetstillfällen. Så blev det också, ett fängelse i stil som ett franskt slott. Fängelset finns faktiskt kvar! Det är till för fångar som fordrar strängaste bevakning. Själva komforten kan jag inte uttala mig om, men fångarna bor alltså i ett “franskt slott”.
Nu står vi i slottsparken och betraktar det riktiga slottet. Vilket magnifikt slott! Fullt begripligt att vår kung och drottning älskar det.
Fasaden är i italiensk renässansstil (inne är det till stor del barock). Hertigen Georg Wilhelm, som regerade här, lät sig nämligen inspireras både av Frankrike och Italien.
Kornelia Quaritsch har mycket att berätta om detta fantastiska slott.
Här gäller att se, men inte provligga.
Modernt kök
Kornelia går i slottet som barn i huset. Här är teatern, med 330 platser. Och där är köket, vilket var modernt för sin tid. Det hade eget kafferosteri, faciliteter för att värma tallrikarna och en ugn, vars eftervärme utnyttjades till brödbak. Där har vi kanske något att lära oss av medeltiden!
Slottets imponerande teater.
Köket var modernt för sin tid, med bland annat kafferosteri och möjlighet att värma tallrikarna.
Tjusigt kapell
Kapellet från 1485 är smyckat i gotisk stil och är verkligen en pärla. Kapellet har aldrig förstört under ett krig.
Både teatern och kapellet är ytterst sevärda, men kan bara ses under en guidad tur. Guidningar på tyska äger rum tre gånger dagligen och behöver inte bokas i förväg medan guidningar på engelska måste förbokas.
Slottskapellet bländar med sina utsmyckningar.
Närbild av några av målningarna.
Rundtur i Celle
Kornelia berättar att Celle är en av de få vackra tyska städerna som inte förstördes under andra världskriget. Antagligen för att det inte fanns några viktiga industrier här. Därför finns det så många vackra korsvirkeshus här.
Först kastar vi en blick på det smått unika konstmuseet. Dels är en av initiativtagarna bakom museet den tyske och internationellt respekterade ljuskonstnären Otto Piene. Dels är museet ett av världens få dygnet runt öppna museer. Museet är öppet såtillvida att det går att titta på upplysta föremål utifrån tio minuter varje timme efter mörkrets inbrott.
Detta konstverk är ett av flera i Celle av den omtalade ljuskonstnären Otto Piene.
Korsvirkeshus
Nu går vi runt bland korsvirkeshusen och myser. Detta är tvivelsutan Celles bästa gren. Se där gamla skolan i renässansstil från 1602, det gamla stadshuset (av tre) och en av Tysklands äldsta restauranger – från 1400-talet. Vi kan inte få nog av alla gulliga korsvirkeshus på Neue Strasse.
Där går vi in i en av de fina små butikerna, Zapfhahn (= tappkran, fritt översatt). Här kan man köpa sprit – och te – i lösvikt. Dessutom regionala produkter som honung. I deras vackra innergård kan man koppla av med ett glas vin.
På strövtåg genom Celles mysiga gränder.
På snabbesök i butiken Zapfhahn, med många lokala specialiteter, inte minst i flytande form.
I Zapfhahns innergård kan man slå sig ner för ett glas vin.
Missa inte!
Missa inte huset på Neue Strasse 11; figuren längst ut till höger är en så kallad goldshitter. Längtan efter rikedom tycks vara lika odödlig som universell.
En annan begivenhet är The talking lamps på Rundestrasse. Lamporna berättar historier om staden (på tyska).
Dags att gå in i ännu en butik!
Missa inte huset på Neue Strasse 11…
… och titta noga på den här figuren – ”goldshitter”.
Huth’s Kaffee & Feinkost
Förförisk kaffedoft leder oss in i denna anrika delikatessbutik och kafferosteri, som funnits här på Großer Plan sedan 1851.
Gert Pommerien och Tobias Meissner, som kan lite svenska, har nog svårt att säga nej till Kornelia. De leder oss bakom kulisserna, ända till “helgedomen”, maskinen anno 1963 som rostar de 26 sorter kaffebönor som rostas i butiken. Det är en rätt stor maskin de nu sätter i gång!
Gert berättar att bönorna rostas i 170 grader under en kvart. Industriell rostning går däremot på tre minuter och 500 grader. Vad blir skillnaden?
-Våra bönor blir inte lika sura som de industriella, svarar Gert.
Maskinen är i full gång och bönorna låter lite som popcorn under poppningen. Även lukten påminner om nypoppade popcorn. Av ett kilo bönor blir det 850 gram färdigtrostade bönor.
Tobias Meissner berättar att även kungliga har handlat kaffe i butiken.
Tack, Gert och Tobias för visningen!
Gert Pommerien och Tobias Meissner på Huth’s Kaffee & Feinkost rostar kaffebönorna på plats. Det doftar fantastiskt.
Anrika Huth’s Kaffee & Feinkost har funnits sedan 1851.
Alter Provisor
Alter Provisor på Bergstraße är både en butik och namnet på en likör med speciella kryddor, som bara tillverkas i Celle. Vi har förmånen att träffa Dörte Hirschfeld, som har varit med och tillverkat denna 50-procentiga likör de senaste två decennierna. Vi står i butikens lugna innergård och smuttar på Alter Provisor i likörglas.
– Likören är bra för magen. Folk tar lite grann efter en stor måltid för att det sägs att de beska kryddorna och ingefäran främjar matsmältningen. Många i Celle älskar det, säger hon.
Givetvis kan vi inte uttala oss om denna starka likörs medicinska egenskaper. Men en sak kan vi med säkerhet påstå: den värmer definitivt magen.
Den 50-procentiga örtlikören Alter Provisor är en specialitet för Celle.
Tidsmaskin
Dörte Hirschfeld undrar om vi har lust att se oss om i det gamla huset. Det är ett erbjudande vi inte kan motstå. Varför?
Celle har gott om vackra gamla hus vars fasader står till allmän beskådan. Men att vistas inne i ett sådant hus är som att gå in i en tidsmaskin och backa bandet 400 år – ända till medeltiden.
Detta hus är från 1590, så självklart rör vi oss varligt. Även om det är renoverat så liknar denna kulturskyddade byggnad originalet. Känslan att huset är från medeltiden är påtaglig; golvet lutar och knarrar; taket är lågt; det är trångt överallt och fönstren är små och släpper lite ljus.
Tack, Dörte Hirschfeld för möjligheten att vistas i huset som du renoverat så fint!
Dörte Hirschfeld guidar oss runt i det förnämligt renoverade gamla huset där Alter Provisor-butiken håller till.
Engelsk trädgård
Rundturen i Celle med Kornelia fortsätter. Nu tar vi oss an den 450 år gamla “franska” trädgården, ursprungligen med grönsaker. Sedermera har trädgården ömsat skinn till en engelsk trädgård.
Bauhaus och Otto Haesler
Otto Haesler är den nyskapande och berömda tyska arkitekten bakom byggnadsstilen Bauhaus. Väl i Celle kan vi i väl inte missa ett av hans mest kända kvarter, Italienischer Garten. Dessa åtta hus var revolutionerande när de ritades 1924: platta tak, fönster med stora ljusinsläpp, praktiska hus att leva gott i.
Tänk att en stad kan rymma så många fina överraskningar!
Nu är det dags för middagen så vi tar avsked från vår suveräna guide. Varmt tack, Kornelia Quaritsch!
En av Otto Haeslers skapelser i Bauhaus-stil i Celle.
Trevlig avslutning på dagen
Efter att ha varit uppe i 13 timmar – med en timmes vila – är det skönt att slå sig ner på restaurangen Thaers Wirsthaus. Lokalen är sober och det är högt i tak, med vinflaskor på väggarna.
Vi delar på en elsassisk flammkuchen med späck och lök till förrätt. Till huvudrätt blir det en typisk tysk rätt – Käsespäzle (ostgratinerade makaroner). Dessutom en nötstek med vitlökspommes. Allt mycket mättande och med trevlig och förekommande service.
Flammkuchen till förrätt på Thaers Wirsthaus.
Käsespätzle är en matig pastarätt med ost och rostad lök.
Kvällspromenad
Efter en så närande middag är det omöjligt att gå och lägga sig förstås. Enhälligt bestämmer vi oss för en kvällspromenad och beger oss till Am Brandplatz. Som namnet antyder gick hela kvarteret här upp i rök, vilket gav plats för ett nybyggt torg fyllt med uteserveringar. Här råder fullt drag och nästan feststämning så där en fredagskväll. Under stora parasoller sitter folk, äter, dricker och har det påfallande gott. På torgets kortsidan pågår en danskurs och folk rör sig till melodin Stand by me.
I nästa ögonblick strilar regndroppar ner, ett skönt, väldoftande sommarregn som ingen under parasollerna tycks bry sig det minsta om. Vederkvickade är vi framme vid hotellet en stund senare. Sista tanken när jag har släckt lampan: Celle är så sevärT.
Am Brandplatz sjuder av liv även på kvällen.
Fullt ös på Am Brandplatz med danskurs till melodin Stand by me.
Läs mer
Alla delar av vår reseberättelse hittar du här: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 , del 6 och del 7.
Alla inlägg från våra vandringar i norra Tyskland hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
