Upplev Lüneburgerheden – del 6

---

Länge har vi suktat efter en överdådig ljungblomning. Därför reser vi till Europas mest berömda och antagligen största sammanhängande ljunghed – Lüneburgerheden. Ljungen ska vi uppleva såväl till fots som på cykeln och i hästskjuts. Så du kan vänta dig en riktig fest med ljung i alla dess schatteringar. Från pastell till gräll rosalila – och allt mittemellan! Men du kan även vänta dig andra naturupplevelser liksom de två finaste städerna i regionen, Celle och Lüneburg.

Häng med och hämta gärna inspiration och konkreta tips från vår resa i en berättelse i sju delar!

---

I del 6 utforskar vi med häst och vagn södra Lüneburgerhedens ensliga marker och lär oss mer om heden. Kontrasten är enorm när vi mot kvällen beger oss till hedens största stad Lüneburg. Häng med på en spännande upptäcktsfärd!

 

Tysklands första ljuskonst-tågstation

Vid femtiden upplever jag en av mina häftigaste soluppgångar i utkanten av Celle under joggingrundan. En god hotellfrukost på det så är vi klara att möta ännu en intensiv dag.

Efter en kvarts promenad är vi framme vid Celles station, Tysklands första ljuskonst-tågstation, vars tänk är inspirerat av konstnären Otto Piene. Det är färgglatt och ljusspelen är i grälla schatteringar. Effektfullt med väggar och tak i gult, blått eller rosa. Följande citat av Otto Piene finns att läsa på stationen: “Vi kan inte skapa tillräckligt med ljus, då vår värld är så mörk och har varit det för länge”. Lika tankeväckande som – dessvärre – aktuellt.

Vi går genom en gul trappuppgång till spår 5 och åker till Uelzen. Tåget är gjort för att enkelt kunna ta cyklar med ombord, vilket tycks uppskattas. Cykelvagnen är bräddfylld. Förnämligt!

 

TraumzeitHof – “kennenlernen Hotel”

På stationen i Eschede står naturguiden Jürgen Reimer och väntar på oss (tåget är några minuter försenat). Med sin elbil skjutsar han oss till TraumzeitHof, ett litet eko-hotell som han och hans fru Christine driver. Härifrån ska vi med häst och vagn utforska Naturpark Südheides ensliga marker i södra Lüneburgerheden.

Hotellet TraumzeitHof erbjuder tio rum och består av låga hus och stall som ligger i utkanten av en liten by och är omgärdad av valnötsträd och ett kastanjeträd, vars löv är delvis bruna. Den pastorala omgivningen består av såväl odlingslandskap som väldiga skogar.

Christine och Jürgen betecknar hotellet som “biohotel”, eftersom alla råvaror de använder till matlagning är ekologiska och närodlade. Deras elbil går på el från egna solceller.

De har drivit hotellet i tolv år och var resejournalister innan dess, med cykling som specialitet – de har gett ut flera cykelböcker. Hur kommer det sig att ni startade hotellet?
– Vi hade fyra hästar som vi åkt häst och vagn med runt i Europa. Men vi tröttnade på resandet och ville ta det lugnt, säger Jürgen.

Har det blivit lugnt?
– Nej, svarar Christine. Det blev inte lugnt, utan annorlunda.

Så ni är nöjda?
– Det är klart! Man måste alltid göra något nytt. Fast inte nu. Nu fortsätter vi med detta. Vi är för gamla för att börja med något nytt, säger hon.

Hur gamla är ni?
– Jag är 54 och Jürgen 70 senare i år.

Varför ska man komma hit?
– För att uppleva lugnet i den fantastiska naturen här. Och för att träffa andra trevliga människor. Här sitter vi och äter middag tillsammans. Wir sind eine kennenlernen Hotel (= vi är ett lära känna varandra hotell), säger Jürgen.

 

Aufsteigen!

Som sagt, för Jürgen och Christine är tillvaron som hotellägare, naturguider och kuskar allt annat än lugn. Nu pysslar de om 17-åriga Lukas och 14-åriga Felix, som snart ska kopplas till vår vagn. Efter tolv år tillsammans känner de väl till hästarna. Hästarna blir omsorgsfullt ompysslade i sina boxar medan de andra hästarna i stallet tittar på.
– Vi utbildade båda två samtidigt. Jag pratar mycket med dem. Inte för att de förstår vad jag säger, men de lyssnar på tonen, säger Jürgen.

 

Naturparken Südheide

Vi frågar om svart stork, som lär finnas i området, men Jürgen skruvar ner våra förväntningar. Storkarna är ”scheu” (blyga) och nu mitt på dagen på sommaren är chansen att se fåglar minimal.
– Aufsteigen! ropar Jürgen.

Alltså hoppar vi upp på vagnen, varpå Christine ger Lukas och Felix ett subtilt tecken. Vi rullar!

Medan Christine sitter framme och kör sitter Jürgen med oss på den motsatta bänken och berättar. Till sin hjälp har han även med sig en pärm med Powerpoint-bilder som han bläddrar i. Alltsammans är utomordentligt pedagogiskt genomfört. Medan tre bruna glador svävar i det blå berättar Jürgen om området.

Tanken, för  60 år sedan, var att etablera en plats där folk skulle kunna finna lugn och ro (check!). En stor plats! För naturreservatet omfattar 500 kvadratkilometer.
– Det tar tre dagar att vandra genom det. Mycket natur pur och väldigt lite folk. Men infrastrukturen är bra. Väl markerade stigar för såväl vandring som cykling – och det finns toaletter.

Är det okej att vi skriver om det?
– Ja, ja, vi vill kunna leva av det här, säger han.

 

Kulturlandskap

Det är nästan uppseendeväckande människotomt. Vagnen kör på en smal skogsväg flankerad av oändliga skogar – utan en enda människa i sikte.

Även om vi knappt märker det så har vi passerat en gräns. Från naturskyddsområde till ett kulturlandskap med tall, lärk och blåbär. Här är naturskyddet betydligt lägre och 66 procent av träden används i träindustrin. Ändå är mycket skog (10 procent) och myrmark (10 procent) skyddade i Nautrparken Südheide. Stopp!

Vi stannar och betraktar andäktigt en bjässe till 150-årig gran. Respekt!
– Här är Niedersachsens största sammanhängande skogsområde. Träden mår bra här, inga angrepp av granbarkborre, för här råder inte monokultur, utan blandade trädslag.
– Titta där, ser ni lav på lärkträden? Det tyder på att de mår bra. Skogen är självsådd så det blir en urstark skog i framtiden.

Vi kör vidare och förnimmer vinddraget från de omgivande träden.
– Se upp! varskor oss Christine för låga grenar som hastigt kommer mot oss. Alla duckar fort – och så ofta att vi snart blir rutinerade.

I denna skog, med lagom värme, mager jord och mycket solinsläpp trivs ljungen. Fast inte i stora överdådiga fält som på andra håll på Lüneburgerheden – för här får skogen breda ut sig.

 

“Tyska Skandinavien”

– Ein Bißchen Gas! manar Christine hästarna.

Vägen vi galopperar på är ojämn. Vagnen måste ha ordentlig fjädring för vi åker både upp och ner i stundom rasande fart – “hästarna älskar det” – utan tillstymmelse till illamående.

Ett dynlandskap med sandhögar brer ut sig. Allt är “vårt” fel, hävdar Jürgen.
– Sanden kom från Skandinavien! En istid tog med sig sand och sten på väg hit för 120-240 tusen år sedan. Därför kallas området här “det tyska Skandinavien”.

 

Offroad!

Nu lämnar vi vägen och kör i en blandskog på ett ojämnt underlag och ett antal vattenpölar. Men hästarna klarar det – och vagnen hänger med!

Vid en glänta efter en storm (2022) hejdar vi oss och betraktar omgivningen. Här en amerikansk ek med enorma blad, där douglasgran.  Färden genom den artrika skogen fortsätter och vi lär oss att temperaturen i en lövskog är 6 procent lägre än utanför skogen. Det känns i kroppen.

 

Ljung-kunskap

Under nästa minipaus visar Jürgen oss på plats vad hedmarken består av: 3 centimeter med humus-näring, pottaska och sand. På en sådan näringsfattig mark trivs främst lingon, blåbär och – ljung.

Rätt som det är stannar vagnen och vi hoppar av vid bäcken Lutter. Naturen runt årummet utgör en egen biotop, med bland annat svartal (som används till att färga både bläck och skor).

 

Återskapat årum

Bäcken är återskapad – vilket i sin tur fått den sällsynta svarta storken att återetablera sig här. Hur hänger det ihop?

Enkelt, berättar Jürgen. När bäcken återskapades och al kunde breda ut sig igen, återvände bäckkräftan, som livnär sig på al. Därmed kunde även bäckforellen komma tillbaks, eftersom den i sin tur lever på bäckkräfta. Med bäckforellen i bäcken finns det gott om föda för den svarta storken. Enkelt, eller hur?

Svarta storken må vara tillbaka och vara vid god vigör, men den är alltjämt blyg. Däremot lyfter ett par tranor från bäcken.

– Huka er! ropar Christine.
Återigen är vi alltså på väg. Denna gång stannar vi på ett ställe med både myrmark och bäck – en ytterst sällsynt kombination i Europa. Köttätande växter lär finnas här. Bäcken meandrar och vattnet flyttar sig.

Jürgen berättar att vitmossan gör att det blir surt så i stället för humus bildas torv.

 

Klockljung

Här vid våtmarken trivs en rar liten rosa växt, klockljung (Erica tetralix).
– Här är Tysklands största område klockljung. Den trivs på fuktig mark och blommar från juli till oktober. Mycket längre än den vanliga ljungen, säger Jürgen.

 

Hermann Löns – bakom turismens uppsving

Om du ska lägga ett namn på minnet så är det just Hermann Löns. Det är nämligen denne tyske författares förtjänst att Lüneburgerheden blev en turistmagnet. Han lovprisade hedens romantiska vidder i sina dikter redan för drygt 100 år sedan. Samtidigt blev det inne att röra på sig. På den vägen blev turismen på Lüneburgerheden en succé.

 

Ständig intressekonflikt

Ljungheden har dock en intressekonflikt med skogen. Till en början uppstod den öppna heden genom skogsbränder. Men snart ville skogen bre ut sig igen. Och då stängs solen ute. Utan rikligt med sol ingen ljunghed. Skogens tillväxt måste alltså hejdas. Frågan är hur.

Där kommer fåren in i bilden. Fåren är av rasen Heidschnucke, vilket betyder hedätare (schnucke= naschen= småäta). Även getter hjälper till, då de även kan äta buskar och små träd.

Andra sätt att stoppa skogens utbredning är speciella maskiner, vilket är både dyrt och tidskrävande. Sist kan man i vissa fall bränna skogen. Ingen riskfri metod så den används bara om det är absolut nödvändigt.

 

Hedens utveckling

Innan människan använde heden var det lövskog, med bland annat bok. Utöver ovan nämnda skogsbränder höggs skogen av människan. Först för att man behövde ved till saltindustrin. Eftersom marken var näringsfattig, passade den bra till att odla bovete på. Marken gödslades med gödsel från fåren (som höll tillbaka skogens tillväxt). Heden renderade också i ljunghonung, bivax och – indirekt – ull. Och så fnöske, gjord av fnöskticka.

Men krisen för hedens bruk var inte långt borta. När bättre ull kom från bland annat Storbritannien, när tändstickor användes i stället för fnöske och efterfrågan på bivax sjönk, blev det svårt att klara sig på heden och folk lämnade den.

Ägarens, då kyrkan, krisåtgärd för drygt 100 år sedan var att återplantera snabbväxande träd som kvickt kunde ge klirr i kassan – barrträd. Den delen av forna heden finns alltjämt här på södra delen av Lüneburgerheden.

På andra håll överlevde heden den ekonomiska krisen. Där blomstrar turismen i dag.

På 3,5 timmar har vi fått i oss kunskaper och farit genom ändlösa skogar. Utan att ha sett en enda människa. Kanske är just detta södra Lüneburgerheden i ett nötskal.

 

Fikadags!

Nu är vi återbördade till TraumzeitHof och ska få oss något till livs. Vad sägs om blåbärstårta och kaffe? undrar Christine.

Snart sitter vi under en lönns svalkande lövverk och inmundigar Jürgens läckra tårta medan ljuva vindar fläktar. Omgivna av betesmark och skog är det lätt att varva ner och ha det skönt.

 

Oväntad arkitektur i Uelzen

En stund senare är vi uppe på benen igen och är på väg till Lüneburg. Vi byter tåg i Uelzen och slås med häpnad av konsten på stationen. Så har du vägarna förbi, unna dig en stund för att beundra Friedensreich Hundertwassers arkitektur.

 

Das Stadthaus Hotel seit 1880

Under tågresan genom kulturlandskap tänker vi på det vi läst om Lüneburg. Staden hade varit rikare än Celle – därför är de gamla husen större än Celles. Dessutom är den – fortfarande  – en universitetsstad.

Från stationen är det tio minuters promenad till Das Stadthaus Hotel. Det är ett gammalt hus mitt i centrala Lüneburg. Lite poetiskt skulle man kunna säga att detta 600 år gamla hus – hotell sedan 1880 – har själ. För medan vi går genom den smala trappan två trappor upp till vårt rum, begapar vi den lekfulla konsten som finns precis överallt där vår blick råkar vila på. Även i vårt rum, är både väggar och tak prydda med färgglada, något humoristiska målningar med Lüneburganknytning. Har man själv nära till skratt kommer man att älska det här stället. Annars riskerar man nog att vantrivas.

Rummet är i övrigt enkelt, men stort och ljust. Det är varmt så vi öppnar fönstret, och får syn på en av Lüneburgs största turistattraktioner, som ligger i grannskapet – vattentornet.

 

Första intrycket av Lüneburg

Emellertid har vi inte kommit till Lüneburg för att stanna på rummet! Så fort vi lämnar hotellentrén är vi på paradgatan Am Sande i det mest centrala Lüneburg. Här bodde människor som verkligen ville visa upp och skryta med sin rikedom. Husfasaderna är höga och överdådiga, så till den grad att många delvis bara är ett tomt skal – utan något hus bakom delar av fasaden. Fasaden är smyckade i tidens mest pråliga stil, bland annat med trappstegsgavel och utsmyckningar i murad tegel.

Slutligen finns det en avgörande skillnad mellan rika Lüneberg och “fattiga kusinen” Celle. De rikas hus i Lüneberg är inte av trä, som i Celle. De är av sten, tegelsten för att vara noga. Därav tyska uttrycket ”steinreich” – stenrik.

Så vårt första intryck av Lüneberg är stum beundran. Vilken imponerade stad!

 

Röhms Deli – värd en omväg

Klockan är snart sex på kvällen så vi raskar på längs lilla gränden Heiligengasse, där uteserveringarna ligger tätt och stämningen är skön.

Vi går in på Röms Deli, där vi har bokat bord. Tur det, för alla andra bord verkar vara upptagna. Kan det bero på att de har förlänats utmärkelsen Bib Gourmand för vällagad och prisvärd mat av Guide Michelin?

Inne samsas modern och sober inredning med detaljer som tyder på husets gamla anor. Som tegel, mörkbruna takstolar och en gammal målning på en del av taket.

Till förrätt beställer vi stekta sojabönor och kall potatissoppa med bl a forellkaviar. Sojabönorna är precis så knapriga och heta som vi har drömt om. Soppan är sensationellt god och liknar inget annat vi har ätit. Till huvudrätt fisk med stekt potatis och fläskkotlett med rösti. Allt till största belåtenhet.

Till efterrätt tre små godbitar: en bakelse med chokladtryffel med underbar chokladig eftersmak, en cheesecake med tydlig citronsmak och en rekorderlig, mjölkig chokladmousse.

Hit kommer vi gärna tillbaka!

 

Kvällstur i Lüneburg

Vi beger oss till det som en gång var nervcentret för hansastaden Lüneburg – den gamla hamnen. Hit kunde man segla längs en biflod till Elbe.

Vid hamnen är uteserveringarna så packade att det känns som om alla Lüneburgsborna är här och myser. Studenter sitter på trottoaren på bron och lyssnar på musik från en av uteserveringarna – en vana som tydligen hänger kvar sedan pandemitiden. Många picknickar och stämningen är alltigenom skön och behaglig. Någon spelar ett trumpetsolo.

Uppenbarligen är en ljummen sommarkväll en bra tid för en stadstur. När folk är ute lever staden. Leve Lüneburg!

---

Läs mer

Alla delar av vår reseberättelse hittar du här: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 , del 6 och del 7.

Alla inlägg från våra vandringar i norra Tyskland hittar du här.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---