Vandra Tour des Muverans: Fjärde dagen
Även Tour des Muverans fjärde och sista dag bjuder på häpnadsväckande vyer över bitvis karga Alperna. Här vid passet Col de la Forcla.
Tour des Muverans är en makalös naturupplevelse för dig som är ute efter spektakulärt alplandskap. Vi har gjort denna utmanande och markerade flerdagsvandring runt bergen Grand och Petit Muveran i de schweiziska alperna på fyra dagar.
Dag 4: Kapplöpningen
I dag är vandringens fjärde dag. Här kan du läsa utdraget ur vandringens dagbok, som huvudsakligen antecknas under vandringens gång.
Gott kaffe
Ägaren till alphyddan* Refuge du Lac Derborence heter Jean Michel Cajeux och det är han som serverar suveränt kaffe till vår frukost. Om och om igen tills vi är klarvakna.
Enligt Pierre och Karin är han en typisk Valais-person – varmhjärtad och generös bakom den lite kärva fasaden.
När vi lämnar Derborence passar vi på att studera den spegelblanka alpsjön.
Jag är upprymd av åtminstone tre skäl: det mjuka morgonljuset som bergen runt om oss badar i, fötternas till synes outtröttliga energi – trots tre fullmatade vandringsdagar i följd. Sist, god chans att se djur nu på morgonen.
Jean Michel Cajeux på Refuge du Lac Derborence i samspråk med Pierre och Eyal.
Lac Derborence i morgonljuset.
Kronhjort!
Lite speciellt för höghöjdsvandring med hundratals höjdmeters kliv är lock för öronen – dock ett övergående fenomen. Förbi en lärkskog och några låga rönnar, vars bär lyser rött.
Och där står de. I gräset på en nordvästlig sluttning. Fem kronhjortar! Enligt Pierre två honor, två kalvar och en tvåårig hanne.
Först hörs en bjällerklang. Inte långt efter ger sig dagens första kor till känna, svarta och bruna kor som betar i en grönskande ravin.
Vid den uppåtlutande stigen luktar det djur. Räv? Antagligen inte. För snart avtecknar sig tre stengetshannar, som dricker begärligt vid ett vattenfall längre upp.
En modern djurskötare kör ner på en motorcykel med sin vallhund och alla hälsar artigt: Bonjour!
Förbi en fäbod vandrar vi över en frodig dalgång, omgivna av berg, rasbranter och några lärkträd. Uppför serpentiner på stenig stig med porlande ljud i öronen, som övergår i ljuvlig bjällerklang vid den grönskande dalgången intill Dorbon-fäbodarna.
En modern djurskötare – snart med en elmortorcykel kanske.
Refuge de Dorbon
Lite längre upp måste vi hejda oss vid en liten bosättning mitt i detta vilda landskap. Här på Gîte d’alpage de Dorbon på 1 956 meters höjd känns det som att landa på en annan planet. För här finns vare sig el- och vattenledningar eller internet. Mat kan lagas över vedspis utomhus. Badrummet är ett torrdass och duscha får man göra utomhus. Enkel standard kanske, men vyerna över de grandiosa Alperna är lyxiga.
Denna lilla alphydda drivs av Carine och Florian, som verkar vara fullt sysselsatta mest hela tiden. Florian river alpost inför kvällsmaten och Carine är i samspråk med sin femåriga dotter (2023). Ordet är Carines:
– Vi är inte professionella, vi gör det för att vi älskar det. Vi tycker att det räcker mer än väl att laga mat för 10-15 personer, eftersom vårt kök är så litet. Så var försiktig när ni berättar om oss. Om det kommer för mycket folk orkar vi inte fortsätta.
Carine pekar på ett murmeldjur som ligger på en klippa påtagligt nära alphyddan.
– Hon heter Bronzette för att hon gillar att solbada.
Gîte d’alpage de Dorbon på 1 956 meters höjd känns som en annan värld.
Utedass.
Bronzette med hennes murmeldjurskompis lapar sol på en klippa.
Vid havet – nästan
Den sugande uppförsbacken framför oss är en liten påminnelse om dagens rekordartade 1 400 höjdmeter som måste tas. Vi kör den vanliga arbetsfördelningen, låter kroppen sköta det fysiska medan vi njuter så gott vi förmår av vyerna från den smala ravinbädd vi vandrar genom på den alpblomkantade stigen. Luften är mättad av dofter från solvarma stenar och alpblommor.
Vi nalkas gråsvarta rasbranter och fortsätter genom Alpernas otämjda stenrike. Och strax intill ett pyramidformat berg och en brant hörs murmeldjurs skarpa läte. Platsen var ”nyligen” något helt annat.
– För 200 miljoner år sedan låg det ett hav här, berättar Pierre.
Snart tar uppförsbacken slut. Vi tar igen oss med magnifik utsikt över bergstopparna runtom.
Långt över trädgränsen är det oerhört kargt.
Men ändå finns det några tappra blommor här och där, som dessa stormhatt.
Lac de la Forcla
Sedan är vi i gång igen, hoppande från sten till sten intill de närliggande, men för oss ointagliga bergen. Bara en backe till, säger Pierre, och vi är framme vid Lac de la Forcla.
Denna alpsjö är ett himmelrike på 2 450 meters höjd. Runt oss väldiga berg och utsikt över vitklädda toppar. Efter att ha bestigit runt 1 000 höjdmeter kan vi inte tänka oss något bättre än pusta ut och äta lunch just i denna omgivning och blott ett andetag från sjön.
Lunchsmörgåsen är bland det godaste jag har ätit, en tunnbrödrulle med odefinierbar krämig fyllning. Magen är nu hygglig mätt, men kroppen är genomsvettig. I brist på badkläder tar jag mig ett diskret bad på respektfullt avstånd till de övriga.
Sjövattnet är chockartat kallt, och blir snabbt väldigt djupt, det känns att fötterna sugs av leran, ner mot avgrunden. Blixtsnabbt lägger jag mig på rygg. Blixtsnabbt tar jag mig till stranden igen, blixtsnabbt uppfriskad.
Karin och Eyal kämpar sista biten upp mot sjön.
Framme vid sjön Lac de la Forcla.
Svinkallt och oerhört skönt.
Stenbock på ryggen
Återigen hoppar vi mellan stora och små stenar i stenrikets dalgång. Helt ofarligt är det inte. Stenarna är inte direkt gjutna. De kan när som helst rulla. Man kan när som helst tappa fotfästet och bryta nacken eller bara vrida foten. Då kommer man ingenstans på egen hand.
Det är inte helt ofarligt. Men så vackert med dessa i solen glimmande stenar, kantade med enstaka, små alpblommor. Även jag känner mig liten. Som en myra.
Vi hoppar mellan stenarna och tar oss slutligen över stenarna upp till ett pass. Ingen har skadat sig. Uppe på passet är jag tyngdlös av lycka. Ändlösa bergstoppar, varav många är snöklädda, som Grand Combin. Allt känns vilt, kargt, vidunderligt.
Efter den svåra uppstigningen väntar en enorm nedstigning, som bitvis är så brant att vi måste klättra ner med händerna förbi stenarna i den mordor-liknande stenöknen. Den frodiga Rhônedalen skymtar närmare ett par tusen meter ner och känns som en annan värld.
Just förbi ett snöfält får vi syn på det. Först förstår vi inte vad vi ser. Sedan tror vi inte våra ögon. Men det är sant. En jägare bär på ett bylte på ryggen och ur byltet sticker hornen av en stenbock ut.
– Hur mycket väger den?, ropar Pierre.
– 57 kilo, genljuder svaret.
En skjuten och stendöd stenbock. Det ser makabert ut.
Bland det stenigaste underlag vi någonsin varit med om. Och ett av Tour des Muverans besvärligaste partier.
Magnifika vyer över vitklädda alptoppar.
Vad har du i ryggsäcken, jägare? En stenbock. Ni ser väl hornen som sticker ut?
Rambert
Högst upp för en brant sluttning tronar en alphydda uppe på en väldig klippa. Pierre och jag bestämmer oss för en avstickare dit. Eftermiddagens bris fläktar skönt på terrassen utanför alphyddan Cabane Rambert, vyerna över oräkneliga alptoppar är obeskrivliga.
Här samtalar vi med Pascal Snoeck och Christelle Beaudet, som driver alphyddan, och smakar deras gudomliga blåbärspaj. Sedan skyndar vi oss ner igen. Klockan är emot oss.
Alphyddan Cabane Rambert högt upp på klippan.
Kapplöpning
Det är nämligen så att vi befinner i en kapplöpning mot klockan. Åtminstone mot tidtabellen för att hinna med sittliften innan liftstationen Jorasse stänger för dagen.
Tiden är knapp. Vi vill hinna med sittliften. Om vi missar den måste vi ta ytterligare 600 höjdmeter neråt.
Vi är redan slutkörda. Så vad gör vi? Vi halvspringer nerför berget.
Men vi märker gåsgamarna som svävar i skyn ovanför våra huvuden. Vi märker murmeldjuret som korsar stigen 20 meter framför. Vi märker den ståtliga stenbocken uppe på en utskjutande klippa, ouppnåeligt högt upp.
En gåsgam svävar över våra huvuden.
Vi märker hur brant det är; vi känner inte efter. Bara framåt och neråt.
Flåsande tar vi adjö från de omgivande vitklädda alptopparna. Adjö från alpblommorna som ger sig tillkänna vid en porlande bäck.
När vi har gått över en tillfällig sommarbro frågar jag Pierre om han tror att vi kommer att hinna med liften.
– Jag tror inte, jag är helt säker att vi hinner.
Framme vid Jorasse är det glada miner. De senaste fyra dagarna tillsammans har varit oförglömliga.
Merci beaucoup,Pierre! Tack så mycket, Karin! A bientot!
Merci beaucoup,Pierre! Tack så mycket, Karin! A bientot!
Vandringsfakta
I inlägget beskrivs dag 4 av vår fyra dagar långa vandring på Tour des Muverans i kantonen Valais i Schweiz. Totalt är vandringen 54 kilometer lång och drygt 4 000 höjdmeter upp och ned. Det finns gott om alphyddor längs vägen, vilket gör att det finns flera valmöjligheter vad gäller dagsetappernas längd. I vår guide till att vandra Tours des Muverans hittar du mer fakta, information och tips om Tour des Muverans. (publiceras snart).
Under dag 4 gick vi från Refuge du Lac Derborence till Jorasse. Dagens etapp tog oss runt åtta timmar inklusive pauser.
*Alphydda
Med ”alphydda” syftas på bemannade inrättningar som, likt fjällstationer på de svenska fjällen, erbjuder logi och ibland även kost, uppe i Alperna. På svenska kallas inrättningarna även ”alphytta” eller ”bergshytta”.
Förvisso kan suffixet ”hydda” väcka associationer till primitiva byggnader på sydligare breddgrader, men suffixet ”hytta” är inte så mycket bättre med dess anknytning till mindre järnbruk eller glastillverkning i Sverige. Det finns till och med en ort som heter Bergshyttan.
Därför har vi valt att konsekvent använda oss av ordet alphydda i våra inlägg.
Läs mer:
Dag 1, 2 och dag 3 av vandringen på Tour des Muverans.
Vår guide till vandring på Tour des Muverans hittar du här. (publiceras snart)
Inlägget ”Möte med vandringsguiden Pierre Delaloye”.
Information kring etapper, karta och annat hittar du på Tour des Muverans hemsida.
Inlägg från alla våra vandringar i Schweiz hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
