Vandra Tour des Muverans: Andra dagen
Denna dag av vandring i detta makalösa alplandskap är fullspäckad med höjdpunkter.
Tour des Muverans är en makalös naturupplevelse för dig som är ute efter spektakulärt alplandskap. Vi har gjort denna utmanande och markerade flerdagsvandring runt bergen Grand och Petit Muverans i de schweiziska alperna på fyra dagar.
Dag 2: Tour des Muverans höjdpunkt
I dag är vandringens andra dag. Här kan du läsa utdraget ur vandringens dagbok, som huvudsakligen antecknas under vandringens gång.
Soluppgång i Alperna
Vi har nu tillbringat en natt på schweiziska alphyddan* La Tourche på 2 198 meters höjd, omgivna av spektakulära Alper. Nu är vi uppstigna, fullt påklädda och ute i det grandiosa alplandskapet. Solen har inte gått upp än. Vi väntar.
Bortsett från enstaka småfåglars knäppande ljud är tystnaden närmast kompakt. En nästan full måne illuminerar med dess behagliga ljus molnfria alper. Mont Blanc-massivet och självaste kronjuvelen, Europas högsta bergstopp Mont Blanc, uppenbarar sig in i minsta detalj – orubblig, vit och onåbar. Långt ner i dalen vilar ännu Genèvesjön i nattens skumma täcke, men i öster kastar solen upp sina rosa strålar mot himlen och löser upp skuggorna över bergen – en efter en i ett lika stillsamt som uppseendeväckande skådespel. En stund senare når de första ljusa solstrålarna över Mont Blanc. Sådana subtila underverk får tiden att stanna upp.
Gryningsljuset kastar sina rosa strålar över Alperna utanför alphyddan La Tourche där vi tillbringade natten.
Stenbock!
I dag kommer vi att vara med om vandringens svåraste sträcka och dessförinnan uppleva dess absoluta höjdpunkt. Men just nu känner vi bara till en sak: vi måste erövra 500 höjdmeter på raken. Nu bums.
Vädret under denna uppstigning hade näppeligen kunnat bli bättre. Klar sikt, sol och smekande vind. Utsikten över Alperna är enorm, men den blir ofattbart nog ännu bättre. Det vet vi förstås ingenting om. Vi kämpar på och tar höjdmeter efter höjdmeter.
Vid en slingrande smal stig med bottenlös avgrund bredvid förklarar Pierre varför vi är så rätt ute med att vandra här i september.
– I juli är det snö här, hård och hal snö, så det är lätt att halka ner.
På stigens smalaste del finns en metallkedja att hålla i handen, om man vill.
Här i stenbockarnas och stengetternas hemtrakter faller det sig påbjudet med en jämförelse. På en punkt är dessa arter diametralt olika. Stenbockar är orädda för människor medan stengetter är oerhört skygga, berättar Pierre.
Och mycket riktigt, inte långt senare visar sig tre stenbockar upp på en klippavsats.
Dagen börjar med en rejäl uppförsbacke – och öppna vyer.
Utsikt över Mont Blanc.
Smal stig och brant ner, men helt underbart.
Mitt i det karga landskapet långt ovanför trädgränsen.
Col de Perris Blancs
Intill detta pass på 2 544 meter ligger glaciären Glacier des Martinets med en glaciärspricka på tvären. Mittemot ruvar Grand Muveran och Petit Muveran, som i själva verket inte alls är så ”petit”.
Området är nog en guldgruva för geologiintresserade. Tänkte bara nämna en av Pierres många spännande redogörelser om stenarna här:
– Ser ni dessa S-formade svarta stenar som sträcker ut sig över en grå stenmassa? De svarta stenarna är äldre än de grå.
Karin vinkar till oss så vi följer henne tyst med blicken: sex honor av stenbockar vilande på en av klippavsatserna intill passet. Efter en stund hoppar de längre ner för stupet.
Tänk om vi hade förmågan att hoppa så!
Den breda toppen till vänster är Grand Muveran och strax till höger Petit Muveran.
En vilande stenbock.
Höjdpunkten
Upp över kammen där en kemisk vittring löst upp stenen och skapat sprickor och grottliknande avgrund.
Om denna avgrund inte förslår kan man bege sig till Europas djupaste avgrund i närheten.
Vi korsar en mordor-liknande stenöken, med snöfläckar både här och var på nära håll tills vi kommer upp till Pointe des Martinets på 2 644 meters höjd. Här står vi stilla på en klippavsats och betraktar Mont Blancs blänkande vita topp tillsammans med ett otal schweiziska och franska alptoppar. Det är soligt. Det är vindstilla. Det är oförglömligt.
Inte nog med att den här utsiktspunkten är Tour des Muverans högsta punkt. Totalupplevelsen här är en riktig höjdare.
Pierre berättar sprickorna i berget bredvid oss. Längre bort skymtar glaciären.
På väg mot dagens höjdpunkt.
Dagens, och hela vandringens, höjdpunkt, Pointe des Martinets på 2 644 meters höjd.
Magi
Stigen är smal och stupet intill motiverar mer än väl stålkedjan och Pierres snälla påminnelse om att låta bli mobilen. Vyerna över Mont Blanc, hela härligheten och Glacier des Martinets är svindlande från den här vinkeln. Vi står vid en av människan grävd grotta och känner magin. Kan det bli bättre än såhär?
Vackrare kan det knappast bli.
Vi kan inte få nog av vyerna över Mont Blanc-massivet.
Rejält ner
Nu går det ner 1 400 höjdmeter, delvis i den vanskliga kombinationen brant ner och småstenigt, vilket kan leda till vurpor och ont i knäna. Därför några ord om hur man kan hantera en sådan terräng.
För att avlasta knäna i nedförsbackar stödjer sig en del vandrare på stavar. Det har jag testat några gånger, men det slutade bara med att jag snubblade på stavarna och slutligen bröt en av dem. Kanske för att jag inte hade lärt mig tekniken så tidigt att den satt så att säga i ryggmärgen.
Därför är jag väldigt tacksam för Pierres råd innan vi tar oss ner genom en ravin:
– Ta små steg för att inte belasta knäna så mycket och gå rak i ryggen för att minska risken att tappa balansen.
Nu nära glaciär och morän, där stora och små stenar överallt runt om vittnar om glaciärens tillbakadragande. Järnhaltiga sandstenar är rödaktiga.
Mitt i den Mordor-liknande stenöknen.
Varje stenart har sin egen färg.
På väg ner och lite grönare.
Längre ner i detta vilda stenrike är vi framme vid naturreservatet Vallon de Nant, där vilda djur kan leva ohotade av jägare. Så var är de?
Förbi resliga, spetsiga berg intill och alpblommor i lila, gult och vitt som omsvärmas av små fjärilar, talar Pierre och jag om livet och om vikten av att förstå sig själv för att kunna förändras.
Samtalets tyngd eller snarare nedförsbacken fordrar en paus så vi slår oss ner på en klippa klädd med blåbärsris, med ravin som det porlar om nedanför och berg i de mest varierande former i en närmast komplett cirkel runt oss. När jag lägger mig raklång och sträcker ut kroppen sätter sig en blåvinge på ryggsäcken. Ibland har man tur.
Lunch mitt i det gröna. Skönt att vila fötterna en stund.
Chock
Redan på väg brant ner förbi ett fält med överblommade tistlar hörs ljudet av strömmande vatten. Återstår 200 höjdmeter på detta branta och nu kletiga och slippriga underlag. Trots alla goda råd och erfarenhet känns knäna lite och vid ett tillfälle halkar jag till. Upp igen!
Den svåraste backen är avklarad, nu stundar belöningen: fotbad! Tro mig, ett litet dopp i flodens smältvatten gör underverk för mina trötta fötter. Bara efter ett kort ögonblick piggnar de till och vill skutta vidare. Och det är nog tur det, för jag höll på att tappa känseln i fötterna av den chockartade kylan.
Vattnet forsar från ett mindre vattenfall längre upp. Och nu ska vi hoppa över detta strömmande vattendrag. Vi hoppar en och en och Pierre tar emot på andra sidan. Det går fint!
Eyals fötter piggas upp av ett iskallt fotbad.
Pierre hoppar över det strömmande vattendraget.
Stengetter!
På andra sidan floden befinner vi oss på allt annat än karg stenöken. Här hörs bjällerklang, svarta kor betar i en grönskande dalgång. Ingenstans ifrån dyker sju stengetter upp och slickar med ohejdad aptit på kornas saltstenar.
Efter en stunds avvaktande på en närliggande sluttning ansluter sig ytterligare nio vanligen oerhört skygga artfränder.
Medan de förser sig av livsviktigt salt håller vi oss på behörigt avstånd, alldeles uppslukade.
– Jag tror inte att jag varit om något liknande, säger Karin.
Stengetter flockas kring kornas saltstenar.
I lagom lätt lutning rullar vi utmed floden den sista kilometern ner till Pont de Nant, där vi ska bo i natt. Bredvid finns en spännande botanisk trädgård medan på själva stället råder ”radiotystnad”, där varken mobiltelefoner eller internet fungerar. Bergen runt utgör en effektiv skyddsmur mot dessa civilisationens förtecken.
Men duscharna fungerar förnämligt och snart vankas trerättersmiddag i den ombonade restaurangen!
Lyxig förrätt med paté och sallad till middag.
Skimrande kvällsljus i Pont de Nant.
Vandringsfakta
I inlägget beskrivs dag 2 av vår fyra dagar långa vandring på Tour des Muverans i kantonen Valais i Schweiz. Totalt är vandringen 54 kilometer lång och drygt 4 000 höjdmeter upp och ned. Det finns gott om alphyddor längs vägen, vilket gör att det finns flera valmöjligheter vad gäller dagsetappernas längd. I vår guide till att vandra Tour des Muverans hittar du mer fakta, information och tips om Tour des Muverans. (publiceras snart).
Under dag 2 gick vi från Cabane de la Tourche till Pont de Nant. Dagens etapp tog oss runt åtta timmar inklusive pauser.
*Alphydda
Med ”alphydda” syftas på bemanade inrättningar som, likt fjällstationer på de svenska fjällen, erbjuder logi och ibland även kost, uppe i Alperna. På svenska kallas inrättningarna även ”alphytta” eller ”bergshytta”.
Förvisso kan suffixet ”hydda” väcka associationer till primitiva byggnader på sydligare breddgrader, men suffixet ”hytta” är inte så mycket bättre med dess anknytning till mindre järnbruk eller glastillverkning i Sverige. Det finns till och med en ort som heter Bergshyttan.
Därför har vi valt att konsekvent använda oss av ordet alphydda i våra inlägg.
Läs mer:
– Dag 1, dag 3 och dag 4 av vandringen på Tour des Muverans.
– Vår guide till vandring på Tour des Muverans hittar du här. (publiceras snart)
– Inlägget ”Möte med vandringsguiden Pierre Delaloye”.
– Information kring etapper, karta och annat hittar du på Tour des Muverans hemsida.
– Inlägg från alla våra vandringar i Schweiz hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Vilken underbar vandring ni gör och vackra bilder över bergen och djuren. Att komma djuren så nära är läckert.
Minns när vi gick upp på Säntis 25o2m, en fantastisk vandring och där fanns också vajrar att hålla sig i.
Har ni vandrat på Säntis då har ni också upplevt det makalösa alplandskapet. Visst är det oförglömligt!
Det är verkligen något speciellt att vara nere i alperna och vandra. Längtar längtar tills vi ska åka ner igen. Jakob som är född i en av dalgångarna i Schweiz, har sedan barnsben vandrat med sin far. Mycket uppe på just Säntis och den fina bergskedjan Churfirsten , som han såg från sitt hem.
Vi är också fast i ostarna hihihi.
Tack för fin berättelse med bilder.
Hjärtligt tack för kommentarerna!
Inte nog med att vi hör din längtan till Alperna, vi känner igen oss! Och har man vandrat i bergen som barn så sitter nog minnena fast i både kropp och själ.
Vi har ännu inte vandrat vid bergskedjan Churfirsten, men vi tar tacksamt emot tipset!
Och ostar är gott. Det fina är att det går att kombinera bergsvandringar med att njuta av goda ostar under vandringens gång. Gärna en bit bröd också så är lunchen komplett.