Vandra Tour des Muverans: Första dagen
Flerdagsvandringen Tour des Muverans i Schweiz är en makalös naturupplevelse i ett spektakulärt alplandskap.
Tour des Muverans är en makalös naturupplevelse för dig som är ute efter spektakulärt alplandskap. Vi har gjort denna utmanande och markerade flerdagsvandring runt bergen Grand och Petit Muveran i de schweiziska alperna på fyra dagar.
Dag 1: Mellan himmel och jord
I dag är vandringens första dag. Här kan du läsa utdraget ur vandringens dagbok, som huvudsakligen antecknas under vandringens gång.
Pirrigt
Det känns pirrigt.
Vi som alltid dagsvandrar ska vandra från alphydda* till alphydda i fyra dagar. Förvisso vandrar vi varje dag året om, men inte på hög höjd i de schweiziska alperna i delvis stenig och svår terräng. Här ska vi ta 1 000 höjdmeter upp och ner varje dag. Och våra medelålderskroppar ska topprestera fyra dagar i följd.
Alphyddor är förresten inte ett under av lyx. Bara en sån sak som att sova i ett flerbäddsrum tillsammans med främlingar!
För att dämpa oron tänker jag på något positivt: vandringsresans tajming. Vi har valt september månad eftersom hösten sägs vara den bästa årstiden för vandringar i de storslagna schweiziska Alperna här i Valais. Dels är sommarens värme och turister borta och luften skönt krispig. Dels bäddar lugnet för oväntade möten med vilda djur. Samtidigt brukar det dröja en bit in i oktober med första snön, beroende på höjden och vädrets nycker.
Bara en liten utmaning, som det heter. En vecka innan vi ska ner till Schweiz snöar det på ställen som vi har tänkt vandra förbi.
Onekligen känns det lite pirrigt.
Allt packat och klart – med det känns lite pirrigt!
Utdrag ur vandringsdagboken:
Förra veckan snöade det så ymnigt längre upp – och regnade längre ner – att sittliften tydligen var stängd. Nu är den uppenbarligen i gång; vi rör oss uppåt i maklig takt genom alplandskapet. Solen strålar.
Vi är inte ensamma i sittliften. Efter en ordentlig frukost, med imponerande urval av färsk frukt, på Hotel Les Bains d’Ovronnaz, hämtades vi av vår vandringsguide Pierre Delaloye och hans svenska fru Karin Lörvall. Före vandringen utväxlade vi några mejl för att rigga en gemensam vandring, i övrigt var vi fullständigt främlingar för varandra. Nu ska vi tillbringa fyra dagar och tre nätter i flerbäddsrum tillsammans.
Sittliften glider tyst och omfamnas av väldiga, överväldigande alper. Förutom fågelkvitter i gran- och lärkträden under oss råder en fridfull stillhet. Inte en vindpust. Nästan framme vid liftstationen Jorasse ser vi att förra veckans snö längre upp inte smält helt ännu. Lite oroande och samtidigt så vackert!
Från vandringens startpunkt kan man skymta snö i bergen på sina håll.
Jorasse
Stående vid Jorasse pekar Pierre på giganten Grand Muveran och ställer en fråga:
– Vill ni ta den vanliga vägen eller är ni öppna för lite avvikelser här och var för att kunna se djur och njuta av extra storslagna vyer?
Det är så nära en retorisk fråga man kan komma, eller hur?
Det blommor även i september, som lila gentia.
Sugande uppförsbacke
Vi bekantar oss med Alpernas tunna luft på höjder över 2 000 meter genom en uppförsbacke som inleds genom en lärkskog. Lutningen är inte så brant, och ändå flåsar vi. Underhållningen står färggranna fjärilar för, ackompanjerade av insekters knäppande läten. Gräshoppor?
Vi bubblar av frågor till Pierre. Var kan man se vilda djur?
– Utanför de vanliga stigarna, de har din habitat. Stenbockar lever könsseparerade. Och de brukar sparka på stenarna så stå aldrig under en stenbock!
Är den här vandringen farlig?
-Inte speciellt, beroende på vädret förstås. Man måste vara van vid att vandra i berg och hitta vägen på egen hand.
Svettigt värre, Eyal byter till shorts redan efter första uppförsbacken.
Vandringsguiden Pierre Delaloye leder oss genom Alperna.
Lui d’Aout
Förbi dagens första alphydda, Lui d’Aout. Det porlar från en alpdamm, som solstrålarna målar grön. Ner i en ravin full av små överraskningar: lila gentia, gröna och väldigt giftiga växter, allsköns ängsblommor och omogna blåbär mellan kalkstenar. Fågelsång! En vit stor fladdrande fjäril!
Utöver flåset finns ytterligare något som tar andan ur oss: grandiosa berg över 4 000 meter, och Pierre bemödar sig om att lära oss deras namn: Mont Blanc, Combine och många fler. Långt upp bland molnen över giganterna svävar en kungsörn.
Även kanten bredvid, med uppemot 200 meter ner, ger svindelkänslor. Här följer en kort sträcka med lösa stenar, men också ett räcke.
Förbi något typiskt schweiziskt, ett alpmejeri eller alpage som det heter på franska. När det här alpmejeriet växte upp och korna behövde mer plats fick byinvånarna flytta.
Den som vurmar för flora kommer inte att få nog av artrikedomen här: rallarros, överblommade alpsippor, vita bollar och mycket mer.
Nu tar vi en av avvikelserna som Pierre talat om. Vyerna är definitivt värda att avvika för. Och snart nog stundar dagens första paus. Här i L’Erie på 1 885 meters höjd tankar vi kroppen med frukt och vatten vid ett picknickbord under ett lärkträd. Snart är det väl dags att sluta upprepa sig om de betagande vyerna, eller hur?
Karin Lörvall tar täten ner mot Lui d’Aout.
Strövar förbi gamla lärkträd.
Myra
Brant ner och smal stig. Över oss hänger väldiga klippor. Just här och just nu är man som en myra inför naturen.
Ett tiotal alpkajor väsnas och flyger kors och tvärs upp. Fjärilarna bredvid flyger alldeles tyst mellan några lila alpina blommor som alltjämt blommar.
Förbi ett brant bergsmassiv som tydligen är livsfarligt på vintern. Pierre berättar om två personer som vandrade här i snöskor häromåret. De omkom i en lavin.
Berget intill är 240 miljoner år gammalt. Sanden från havsbotten har haft gott om tid på sig att förvandlas till stenar, vilka ser ut som rynkor.
– Rappa på! uppmanar oss Karin. Middagen serveras klockan sju. Dessutom blir det betydligt kallare på kvällen.
Eyal tittar ner mot Rhônedalen.
Glädjespridande alpblommor.
Storslaget
Ännu på väg upp säger Pierre med sin vackra franska accent: Be prepared for the wow!
Nedanför våra fötter glimmar en smaragdgrön alpsjö omgiven av en bergskedja med spetsiga toppar och på håll Mont Blanc-massivet.
Wow!
I närheten av alphyddan Cabane Sorniot avnjuter vi smörgåsar med ost, skinka och mycket senap – en lokal specialitet – och beundrar vyer över Alperna och spetsiga berg. Fjärilar dansar runt oss och bjällerklang hörs nerifrån dalen.
Storslaget!
Vi tar igen oss vid alphyddan Cabane Sorniot.
Dagens lunch – med senap.
Med lunchens energi tar vi 400 höjdmeter i ett svep och hoppar mellan lavklädda stenar och buskar med plockmogna blåbär. Titta, någon simmar i alpsjön Lac de Fullys klargröna vatten!
Stigningen känns i öron och puls i takt med att höjdmetrar tas in. På växtlighetens smått rödbruna toner märks höstens intåg. Granitstenarna är limefärgade av lav.
Luften genomskärs av ett gällt skri. Lika bra vi vänjer oss vid murmeldjurs varningsläten, det är gott om dem på dessa höjder.
Men ljudet nästan uppe på passet Col de Demècre på 2 361 meters höjd är ett visslande ljud, stenbockens varningsläte! Hur vi än kikar runt syns inga stenbockar.
Alpsjön Lac de Fullys är ännu en av dagens många höjdpunkter.
Sista biten upp mot passet Col de Demècre.
Demècre
Uppe vid väldolda alphyddan Demècre, tidigare en militär anläggning, står nybakad och bulldoftande paj med skylten ”Dessert du jour” uppdukat på en disk innanför entrén. Stämningen är hög i mötet med personalen och vi skämtar om de språkliga likheterna mellan franska och svenska – tack vare många franska låneord i svenskan som trottoar, paraply, portmonnä.
– Det är de viktigaste orden! skrattar de.
Pierre är i färd med att visa oss nästa wow. Kom, säger han och leder oss upp till en klippa. Längs ner ruvar Genèvesjön och till höger om oss tronar Grande Dent de Morcles, vars spetsiga toppar liknar tänder.
Nu är den mer eller mindre konstanta fyra timmar långa uppstigning slut. Nedstigningen längs kanten av berget, med syrsors knäppande, bjällerklang och murmeldjurs varningsläten i öronen. Pierre förklarar att upprepade läten betyder att faran inte är akut medan ett enda läte signalerar en akut fara på grund av exempelvis en jagande örn.
Alphyddan Demècre är väl dold, som sig bör för en tidigare militäranläggning
Här skulle man vilja äta middag!
Pierre verkar nöjd med oss, vi klarade den långa uppförsbacken!
Farligt?
Branten intill vår slingrande smala stig är avgrundsdjup – vyerna mot Alperna är vidunderliga – så det känns befogat att undra om det är farligt här.
– Under alla mina år som vandringsguide har jag aldrig hört att någon har dött här. Så bli inte den första och sluta skriva medan du går!
Självklart lyder jag Pierres allvarliga, men skämtsamt uttryckta, förmaning.
Efter den ”luftiga” sträckan är det bara Pierre som vågar gå hela vägen ut på en utskjutande klippa som är knappt två meter bred. Tänk att han törs!
En stund senare säger Pierre ”arrêtez, restez ici” så vi slår oss ner på en alpäng bland solvarma klippor med berg runt om och blundar halvt liggande. Närvaron i nuet är total och vi njuter till fullo av syrsornas konsert och höstsolen ljumma smekningar.
Det blir allt smalare…
…och stupet är djupt – skönt med en stålvajer att hålla i handen.
Vattnet så här högt upp är drickbart, enligt Pierre, och det verkar stämma. Dessutom smakade det bra.
Kungsörn
Klockan är fyra på eftermiddagen. Fram till middagsbordet återstår ”bara” 200 höjdmeter upp och 200 ner av dagens drygt 1 000. Det är inte så att vi har lyssnat på syrsor hela dagen, men nu måste vi sätta fart.
Vilket vi gör bland väldiga klippor och bergstoppar som reser sig rakt mot himlen. Så ett enda gäll murmeldjurs skri – inte utan anledning! En födosökande kungsörn kastar sin skugga över de högsta klipporna.
Då vi blickar ner mot Rhônefloden långt ner i dalen upptäcker vi den schweiziska, alltigenom vita, nationalblomman bredvid stigen: en edelweiss!
Nu kan vi trots bästa vilja inte sno på. Stigen är smal och går brant ner. Stålvajern bredvid är sannerligen välplanerad.
Lite längre fram hejdar sig Pierre och visar upp ett litet metallföremål i sin kupade hand: bomb- eller granatsplitter – Shrapnel – från 1970-talets militära övningar här uppe.
Floden Rhône finns långt ner i dalen, för den som törs titta ner.
Edelweiss, schweiziska nationalblomman.
Shrapnel, bomb- eller granatsplitter från 1970-talets militära övningar i bergen.
Mont Blanc-massivet
Just nu vilar de omgivande Alperna och inte minst Mont Blanc-massivet i en slags fridfull dvala och låter sig betraktas i det oändliga. I denna andäktiga stund känns det bara löjligt att bry sig om vilka berg som tillhör Schweiz och vilka Frankrike. Det kvittar. Bara vi får fortsätta att beundra dem i frid.
Mäktiga berg och så Genèvesjön långt ner i diset.
Alp-action
Nu är det slut på lugnet och händelserna kommer slag i slag. En tornfalk dyker brant ner med ljudets hastighet från skyn i jakt efter ett byte. En lammgam tornar upp sig på himlen med hjälp av de termiska strömmarna.
Fårens bjällerklang närmar sig och snart galopperar en hel skock vita får förbi oss på panoramavägen. Ovan våra huvuden virvlar hundratals alpkajor.
Det är full fart på djurlivet i Alperna. Precis som det ska.
Och vi hinner fram till alphyddan La Tourche strax före middagen klockan sju.
Det är lycka det.
Gott om nyfikna får och som synes är just detta par inte särskilt rädda av sig.
På spaning efter rovfåglar.
Högt upp på berget tronar alphyddan La Tourche. Där ska vi övernatta i ett flerbäddsrum!
Oändligt skönt att vara framme.
La Tourche
Vi har tilldelats plats i ett flerbäddsrum med tre våningssängar. Rummet är ytterst spartanskt (varken skåp eller rinnande vatten finns), men utsikten över Mont Blanc-massivet är lyxig.
Även matsalen, där alla sitter och äter samtidigt, vetter mot samma storslagna massiv.
Det sägs att hungern är bästa kocken och det stämmer säkert även denna fysiskt krävande dag. Även den obeskrivliga omgivningen här på 2 198 meters höjd förhöjer nog matupplevelsen. Ändå upplever jag denna enkla trerättersmiddag som oerhört vällagad.
Vandringskängorna får vila i hyllan vid ingången.
Utsikt från matsalen över Mont Blanc-massivet.
Morotssoppa till förrätt.
Solnedgång i Alperna
Efter middagen sitter många av alphyddans 55 gäster (en fick sova på madrass i matsalen) på terrassen. Passionen för Alperna sammansvetsar oss i en familjär stämning som får folk att öppna sig mot en främling eller åtminstone hälsa vänligt på varandra; solnedgången trollbinder i lågmäld hänförelse. För det vi nu upplever samtidigt är svårt att sätta ord på, här i gränslandet mellan himmel och jord, i brytpunkten mellan farlig vildmark och ombonad civilisation, speciellt nu när skymningsljusets mjuka skimmer vilar över alla gigantiska berg och molnen som tycks sväva på jämnhöjd med oss.
Kylan kommer raskt och är brutal, även om solen ännu inte gått ner. Fleecetröja och mössa åker på. Vi fortsätter samtalet med Pierre och Karin. Vi, som aldrig mötts förut, har mycket att tala om denna första dag tillsammans i Alperna. Vi pratar om livet som nyblivna 60-åringar alltmedan de betydligt yngre vandrarna spelar kort och solen skiftar färg från rosa, orange och gul till violett. När solen har tynat bort smälter alla färger samman och lyser upp som ett hav över Alperna.
Vi har rest upp oss och står stumma inför spektaklet. De flesta har gått in i värmen. Vi ska också gå in.
I vårt sovrum har alla lagt sig och taklampan är släckt. Vi tänder ficklampan och kryper så tyst som möjligt till kojs. Nu känner vi hur dödströtta vi är. I morgon väntar ännu en dag i gränslandet mellan himmel och jord.
Skymningen faller över Mont Blanc.
Solnedgång i Alperna.
Magisk stund på La Tourches terrass.
Dagens sista wow.
Vandringsfakta
I inlägget beskrivs dag 1 av vår fyra dagar långa vandring på Tour des Muverans i kantonen Valais i Schweiz. Totalt är vandringen 54 kilometer lång och drygt 4 000 höjdmeter upp och ned. Det finns gott om alphyddor längs vägen, vilket gör att det finns flera valmöjligheter vad gäller dagsetappernas längd. I vår guide till att vandra Tours des Muverans hittar du mer fakta, information och tips om Tour des Muverans. (publiceras snart).
Under dag 1 gick vi från Jorasse till Cabane de la Tourche. Dagens etapp tog oss runt åtta timmar inklusive pauser.
*Alphydda
Med ”alphydda” syftas på bemanade inrättningar som, likt fjällstationer i de svenska fjällen, erbjuder logi och ibland även kost, uppe i Alperna. På svenska kallas inrättningarna även ”alphytta” eller ”bergshytta”.
Förvisso kan suffixet ”hydda” väcka associationer till primitiva byggnader på sydligare breddgrader, men suffixet ”hytta” är inte så mycket bättre med dess anknytning till mindre järnbruk eller glastillverkning i Sverige. Det finns till och med en ort som heter Bergshyttan.
Vi har valt att konsekvent använda oss av ordet alphydda i våra inlägg.
Läs mer:
– Dag 2, dag 3 och dag 4 av vandringen på Tour des Muverans.
– Vår guide till vandring på Tour des Muverans hittar du här. (publiceras snart)
– Information kring etapper, karta och annat hittar du på Tour des Muverans hemsida.
– Inlägget ”Möte med vandringsguiden Pierre Delaloye”.
– Inlägg från alla våra vandringar i Schweiz hittar du här.
Fler bilder från dagen
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Väldigt bra och levande beskrivning på Vandringen runt Muveran ! BRAVO!
Ps. Djur som visslar är murmeldjur som varnar för faran!
Tusen tack för dina trevliga kommentarer!
Apropå visselljudet så visst visslar murmeldjuret, men det gör faktiskt även stenbocken och även då i varningssyfte. Murmeldjurets varningsläte är dock betydligt mer gällt än stenbockens.