På återbesök på sälarnas ö Måkläppen
Eyal spejar efter sälar vid Måkläppens sydspets, alldeles vid gränsen till skyddszonen.
På Måkläppen vid Falsterbohalvöns sydspets i sydvästra Skåne lever och frodas såväl knubbsäl som den dubbelt så stora gråsälen. Bara i november, december och januari är det tillåtet att besöka sälarnas rike.
Men 2021 upprättade Länsstyrelsen i Skåne två permanenta skyddszoner runt sälarnas favoritplatser på Måkläppen. Detta har kritiserats av Måkläppsföreningen. Nu ska vi dit på återbesök för att kolla läget med egna ögon.
Var förberedd
Ett besök på Måkläppen kräver både fysisk och mental förberedelse. Denna vindpinade halvö fordrar lämplig klädsel. Den stundom mjuka sanden kräver hygglig kondition. Allra viktigaste är mental beredskap – mot besvikelse.
Varför? För att sälar lätt kan dra sig tillbaka och hoppa in i havet om de blir skrämda. Allt detta kan du läsa om i vårt inlägg efter vårt första, och makalösa, besök på Måkläppen. Då var det gott om såväl grå- som knubbsälar. De trängdes på land, simmade i havet och spanade nyfiket på oss. Onödigt att säga att vi respekterade Länsstyrelsens påbud om 50 meters avstånd till sälarna; uppskattningsvis höll vi åtminstone 100 meter.
Rustad upp till tänderna för att möta vädrets utmaningar.
Vägen
Denna minnesvärda naturupplevelse var dock före upprättandet av de permanenta fskyddszonerna. Nu den första november 2022 beger vi oss påpälsade till Måkläppen igen. Det är tidig morgon och sydvästliga vindar viner mot oss i uppemot 13 meter i sekunden i byarna. Halvön är platt som en pannkaka, vindskydd existerar inte, förutom de egna kläderna. Det kanske finns skönhet i detta, att här sker allting på naturens villkor.
Måkläppens smala landstunga omfamnas av hav och himmel.
Bärnstenar
En del besökare har med sig krattor och spadar för att peta i tången efter bärnstenar. Vi använder blicken och flackar över sanden och tången. Inga bärnstenar ger sig till känna.
Ändå: pulsa i sanden på en smal landtunga och blicka mot en horisont vidöppen som evigheten, fotvandra omfamnad av ett tjutande blågrönt hav och en himmel bräddfylld av sträckande fåglar.
Det är magiskt och ansträngande på samma gång. Andfådd och upprymd. Utan att veta var det ena slutar och det andra tar vid. Ett sinnestillstånd av att vara på väg.
Eyal vandrar mot den öppna horisonten.
Havet gör sig ständigt påmint. Här är vandringen på naturens villkor.
Jorduggla
En meditativ vandring med blåst som försvårar alldagliga samtal, öppnar sinnena. Det är oundvikligt. Blicken vänds upp och fångar en fågel, en fågel med runda vingar, en udda och förhållandevis stor fågel, stor som en rovfågel, men med runt huvud. Med ens törs vi gissa. Fågeln landar vid en av Måkläppens få buskar, och flyger snart upp igen, mot oss, Kerstin fyrar av några foton som undanröjer all tveksamhet. Jorduggla!
En och annan vadare sällskapar oss en liten stund på behörigt avstånd, men detta utgör ingen överraskning. Inte heller flockarna med söderut sträckande fåglar. Vi nalkas vägens ände.
Oväntat besök av en jorduggla.
Vägens ände
Långt före Måkläppens sydspets blir det tvärstopp. En skylt om permanent skyddszon hejdar oss. Sälarnas favorittillhåll, som vi vid vårt tidigare besök kunde titta på och med behållning kunde se sälarna med handkikare, är långt borta, mycket längre än de 50 metrarna som Länsstyrelsen påbjuder som avstånd till sälar. I själva verket rör det sig nog snarare om nästan det tiodubbla – 425 meter, enligt en artikel på svt.se.
Trots skyddszon syns inga sälar i kikaren. Till slut upptäcker vi en enstaka säl i havet, troligen en gråsäl. På detta avstånd hade vi behövt en tubkikare för att kolla ordentligt. Men att bära en tubkikare med stativ i blåsten i sammanlagt 8 kilometer är ett tveksamt nöje. Definitivt ingenting för gemene man som Länsstyrelsen brukar vinnlägga sig om att locka ut i naturen.
Återstår 4 kilometer tillbaka. Här ruvar en omskakande överraskning.
Hit, men inte längre. Från skylten om permanent skyddszon är det flera hundra meter till sälarnas favoritplats vid sydspetsen.
En ensam säl sticker upp sitt huvud.
Tillbakavägen
Som inte sällan passar vi på och plockar skräp. Flaskor i plast och glas fyller snart kassen. Det känns meningsfullt. En flaska skiljer sig dock från mängden. Den är igenkorkad, precis som sig bör för en flaskpost. Sålunda blir detta vår andra hittade flaskpost på en kort tid.
När flaskan varligt och mödosamt ha korkats upp är brevet fuktigt, så vi låter det torka upp i bagageluckan.
Hemma lägger vi brevet på bordet, och blir bestörta. Det här brevet är ingen hurtigt skriven flaskpost som vi väntat oss. Brevet är på tyska och är riktat till en enda person, som är ingen av oss. Ett brev från en otröstlig mamma till en död dotter, ord om evinnerlig mammakärlek och tomrum, ord som havet skulle ha levererat till en annan slutdestination, kanhända någonstans uppe i himmelen.
Vi viker ihop pappret beslutna om att återbörda det dit det hör till.
Vårt andra besök till Måkläppen renderade inte samma möjligheter att studera sälar i det vilda. Man kan tycka att det var bättre förr, innan permanenta skyddzoner hade upprättats. Det tycker inte minst Måkläppsföreningen, kanske med fog. Emellertid är det sista ordet inte sagt, eftersom föreningen överklagade Länsstyrelsens beslut till regeringen. (Läs mer här)
Hur tvisten än slutar så kan man lugnt fortsätta vallfärda till Måkläppen (under den tillåtna perioden). Behållningen är nog sinnestillståndet längs vägen på denna egendomliga halvö, och det är antagligen lika beständigt som förbudszonen.
Eller, om ni tillåtet ett luggslitet uttryck, det är kanske vägen och inte målet som är grejen i sälarnas rike.
Ett omtumlande fynd på tillbakavägen.
Tips:
Länsstyrelsens tips på platser för sälskådning i Skåne hittar du på deras hemsida.
Inlägg om vårt tidigare besök på Måkläppen hittar du här. Ett inlägg om en sommarvandring runt hela Falsterbo hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
