Vandra genom Skäralids höstmagi
När dagarna blir kortare, mörkare och kallare bjuder naturen upp till en härlig tillställning med höstens färgprakt. Vid Skäralid i Söderåsens nationalpark uppstår en ren och skär magi.
Stilla Skäralid?
Faktiskt! Vid åttatiden en gråtrist höstdag mitt i veckan i slutet av oktober beger vi oss till Skäralid, bortsett från ett par morgonpigga fotografer är det vi och naturen. Och de närmaste tre omvälvande timmarna i en av Sveriges populäraste nationalparker stöter vi på max tio personer, ungefär lika många som under en minut i somras.
Luften är krispig. Morgondimman dröjer sig ännu över Skärdammen, där träd speglar sig i nyanser av gult och rött. En strömstare står vid en porlande bäck och flyger snart iväg snabbare än kvicksilver. En sångsvansunge i grå fjäderdräkt närmar sig oss stegvis. Den är helt oskygg. Just denna svanunge får vi anledning att återkomma till, senare.
Söderåsens hemlighet
Upp för trapporna mot utkikspunkten Kopparhatten på en bädd av krasade löv i brungyllene nyanser. De resliga bokarna sträcker sig över oss, med lövverk skiftande från blekgrön till rostbrun, i ett slags katedral: Naturens överväldigande katedral. Vi kastar en förstulen blick ner över rasbranterna på andra sidan, över nejden långt utanför Söderåsen och över trädkronornas väldiga gyllenebruna täckte långt ner för stupet. Nu förstår vi Söderåsens hemlighet.
Höjdskillnaderna. Ja, så enkelt är det. Det är de som tar andan ur en, skrämmer, imponerar, fascinerar, öppnar ständigt nya vyer.
Gräsändernas skratt ekar ända upp hit, som ett jakande gensvar.
Kopparhatten
Dimman rör sig. Vi rör oss. Löven rör sig. Gulnande löv singlar sakta ner eller kanske till och med välsignar, oss och alla andra vandrare. Vi missar inte en enda utsiktsplats på vägen och till slut når vi Kopparhatten. Efter en stund kommer en liten vithårig gumma med sin gubbe och en stor kamera. Vi tycks dela samma hänförelse för det breda panoramat och det massiva rostbruna överdådet runt oss. En svensk höst när den är som fagrast.
Ravinen
Går vidare på Offavägen mot ravinen, neråt, förbi träd vars löv växlar från blekgrönt till rostbrunt. Även stämningen växlar, i takt med färgerna. Rasbranterna är alldeles bredvid, så mäktiga! Nere i ravinen strömmar Skärån och bryter tystnaden, naturen vill säga oss något.
Här och var är det lite kletigt utmed ån, fötterna sviktar på det mjuka underlaget, ibland väl mycket – min högra sko tar in vatten. Revlummer står raka som tennsoldater. I Korsskär går två bäckar ihop och de hala stenarna är dekorerade med gröna blad. Några plankor till träbro leder oss över den strömmande ån i en tystare värld. Det enda som hörs är ljudet av ekorrens klapprande fötter på en nedfallen bok. Med lite mer ansträngning förnimmer vi det subtila ljudet då fallande löv kysser marken. Puss!
Hjortsprånget
Nu blir det lika brant upp mot Liagården – med porlande ljud från rinnande vatten i öronen. Vidare mot Skäralid på den väl markerade blå stigen. Vi tar in hösten vid utkikspunkten Lierna. Vattnet nere i ravinen ekar. Ändå hör vi hur det krasar om de gyllene bruna löv på väg till Hjortsprånget. Hjortsprånget är Utsiktsplatsen Som Alla tydligen ska köa till för att ta ett Insta-foto. I somras ringlade kön lång så vi hoppade över. Nu är det bara vi här. Platsen utgörs av en spektakulärt smal klippa som sticker ut mot ravinen på svindlande höjder. Utsikten är dock inte så bred som på flera andra ställen.
Svanungen
Knapp tre timmar har gått så magen kräver förstärkning. Vi slår oss ner under en gulnande ek intill Skärdammen och förser oss ur matsäcken. Känner du igen oss från i morse, svanunge? Tveklöst är det samma svanunge, med märkning runt benet. Svanen simmar fram till oss. Den lämnar dammen. Den går mot oss. På en meters avstånd stannar den till, bligar på vår mat och utstöter upprepande ett lågt, nästan viskande, ljud: Viii-viii-viii.
Sedan vänder den tillbaka till dammen med oförrättat ärende, men med dess värdighet i behåll.
Viii-viii-viii rimmar väl hyggligt med höstmagi.
Samma magiska dag hann vi med tre nedslag på närliggande ställen
1. Traneröds mosse
Ett utdrag ur mina anteckningar på fältet: “Luften vibrerar av asplöv. Längs en stig med gulnande asplöv och sen på lövklädda spänger som aldrig tycks ta slut. Under och bredvid spängerna är fullt av vatten. Björkarna och en del buskar är redan avlövade. Spången har visst en ände och vi står på ett slags plattform där vi siktade tranor i somras. Nu bjuder plattformen på komplett stillhet. Den stora världens vedermödor och kriser känns fjärran.
2. Soffebacken
Ur anteckningarna på fältet: “Långt ner i ravinen bär träden höstskrud. Vi står nära stupet och andas djupt medan vi tar in hösten och den dramatiska utsikten. Stupet! Ravinen! Allt medan bruna boklöv yr i luften. När solen bryter igenom för en liten stund lyser bladverken upp. Magi!”
3. Klöva Hallar
Anteckningarna: “Delvis översvämmat i Klövåns bäckfåra. På ena sidan är det väldigt brant upp. Ormbunkarna har vissnat mörkbruna som en förberedelse inför ett vinteride. Vattnet strömmar i bäcken. Bredvid rasbranter med mossklädda stenar. Vi lämnar ravinen och fortsätter rundvandringen uppför en backe på en matta av brungyllene blad genom en bokskog.”
Vandringsfakta
Karta och detaljer: Vår vandring följde först gul markering från Skäralid till Kopparhatten och sedan vidare ner i ravinen. Väl nere i ravinen följde vi blå markering i riktning mot Korsskär, Liagården och sedan tillbaka till Skäralid. Karta över vandringen hittar du på vår profil på wikiloc, observera dock att vi då startade vandringen vid parkeringen nära Liagården.
Längd: Cirka 8 kilometer.
Höjdskillnader: Cirka +/- 250 meter.
Tid: Knappt 2,5 timmar.
Tips: Var tidig! Höstfärgernas prakt lockar många besökare till Skäralid. Vi kom runt halv nio en mulen vardag i slutet av oktober (höstlovsveckan). Då var vi nästan först och kunde vandra runt i stort sett själva. När vi lämnade Skäralid runt lunch var parkeringen full.
Läs mer:
– Vår vandring vid Skäraldi sommaren 2020.
– Vårt tidigare besök vid Klöva hallar.
– Vårt tidigare besök vid Traneröds mosse.
– Alla våra vandringar i Skåne
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Skäralid är en pärla. Besökte platsen helgen innan ni var där (tror jag), mer folk än på Ikea en lönehelg. Dock behöver man som tur är inte bege sig särskilt många hundra meter från Naturum och parkeringen förrän man är hyfsat själv.
Skäralid är en pärla och som du konstaterar en publikmagnet. Vid lunchtid den dag vi var där parkeringen också full, men vi hann med en lugn vandring innan. Och precis som du skriver är det bara några hundra meter från Naturum avgjort lugnare. Vi ska snart dit igen och pröva en ny runda, och antagligen blir det lugnare eftersom höstfärgerna där lär vara över.