Upptäcktsfärd på södra Kullaberg
Vi älskar dramatiska Kullaberg! Syns det? Denna dag går upptäcktsfärden till södra Kullaberg.
Vi älskar Kullaberg! Detta spektakulära område med havsnära kullar, klippor, raukar och grottor har mycket mer dramatisk natur att erbjuda än enbart den närmast välbesökta Kullens fyr. I tre inlägg kan du ta del av våra upptäcktsfärder för att kunna planera din egen vandring. Vi väljer inte den snabbaste rakaste vägen, utan tar tvärtom alla möjliga avstickare för att utforska Kullabergs hemligheter.
I detta inlägg kan du hänga med oss från Kullens fyr söderut till storslagna utsiktsplatser, grottor och klapperstensstränder där havet möter Kullaberg. Du kan räkna med havsluft, svindlande vyer och att verkligheten överträffar dina förväntningar.
En tumlare?
Denna oförglömliga dag börjar vid parkeringen till Kullens fyr. Före fyren stöter vi på skylten som varnar för en “farlig brant” så vi vet att vi måste ta denna stig till höger. Branten är verkligen farlig, men vyerna över mötet mellan höga klipporna och havet är förfärligt vackra. Nu på morgonen är havet och vinden stilla. Fåglarna hörs. Bina hörs. Vid horisonten avtecknar sig ett par vita segelbåtar.
– Titta där! ropar Kerstin och pekar mot en punkt några hundra meter bort i havet.
Vad kan det vara? En tumlare? Vår första tumlare? Den kommer till ytan och åstadkommer ett enormt plask. Sedan försvinner den under ytan. Kvarstår gör bara ringar på vattnet och en skenande puls.
Tillbaka till huvudstigen och nu provar vi nästa stig ner, till höger och upp på en klippa med bred utsikt över hav, Kattegatt och Skälderviken. Ett gäng trutar vilar på klipporna vid havet. En gråhäger står vid en mindre brygga längst ner. Dit ner ska vi!
Spejar över havet från en av topparna nära Kullens fyr.
Paradishamn
Vi aktar oss för att gena över rasbranten, utan följer stigen mot Silvergrottan ner. I buskarna kvittrar blåmes och ljungen prunkar i rosa. Vi går nerför trappor med plattformen ovanför oss. Nu balanserar vi på klippor vars skärvor är fyllda med havsvatten och vi känner tacksamhet för att havet är så stilla och spegelblankt. Framme vid Paradishamn känns det verkligen som ett litet paradis i gränslandet mellan fastland och hav. En trolig pilgrimsfalk flyger förbi i ljusets hastighet. Borta! Nypon lyser orange.
En stenig liten stig leder oss till småparadisiska Paradishamn.
Trutarna njuter av lugnet vid Paradishamn.
Nyponen lyser i solskenet.
Silvergrottan
Från sten till sten nalkas vi det öppna havet och sätter oss på en rosa klippa. Vi spejar. Vi är mållösa och lyssnar intensivt på det enda som hörs. Vågskvalpet.
Landskapet vi korsar kan på fullt allvar kallas ett stenrike. Och det finns skönhet i detta karga landskap. De rosa stråken på stenar och klippor. De lavklädda stenarna i gult, vitt och grågrönt. Inte minst de insprängda små tappra blommorna som kontrasterar stenriket med deras utsatthet och avvikande färgsättning. Den Lilla fyren ligger människotom som inbjudande till eftertanke. Danmark är mittemot och känns nära – min mobil har redan kopplats upp mot grannlandets nät.
Vägen vi tar till Silvergrottan är så nära vattnet det går. Inga markeringar än, men en trut vilar på en rauk i vattnet intill och en brunrosa klippa ovanför liknar ett slott. Äntligen en vit pil pekande mot grottan. Silvergrottan är trång, mörk, smal och känns instängd. Väggarna dryper av droppar och erosionsrisken går nästan att ta på.
Eyal hämtar andan, och intryck, på väg mot Silvergrottan.
En tapper liten blomma mellan klipporna.
Fantasieggande, och färgskiftande, klippformationer nära Kullens fyr. Har du sett något vackrare?
Slippriga, slipade klippor och stenar en vindpust från havet och intill Silvergrottan.
Ingången till Silvergrottan – hit men inte så mycket längre in för vår del.
Lahibiagrottan
Genom stenriket förbi rasbranter och med havet flämtande bredvid är vi på väg till Lahibiagrottan. Med lite händer och koncentration går det bra. Passerar en liten grotta på vägen och där är Lahibiagrottan, som är väldigt olik Silvergrottan – rätt öppen och förvånande ljus.
Vidare i stenriket och vi piggas upp av lite enkel klättring. Vi har tagit oss upp till en klipptopp och kikar mot havet. Det plaskade ju nyss! Slår oss ner på klippan, dinglar med benen och intar en tidig lunch i solen mitt på trutarnas flygled. Vyerna över havet och de omgivande klipporna är svårt att få nog av.
Fortsätter uppåt i ett bedövande vackert landskap med glimrande hav, nypon och blommande ljung. Stenriket har bytts ut mot urgamla betade fälader. Vi är dock desamma och vi lunkar på från klipptopp till klipptopp. Emellanåt påminner vi varandra om att ta det försiktigt. Ett snedsteg, ett litet ögonblick med bristande koncentration och hela expeditionen kan äventyras av en skada. Vi står vid foten av en klippvägg och känner oss ödmjuka inför naturen.
I denna utmanande del av vandringen gäller det att ta en sten i taget.
Lön för mödan: Lahibiagrottan.
En stilla lunchpaus på en klippa ovanför Lahibiagrottan. Livet är underbart – trots molnen!
Total närvaro i naturen
Upp mot toppen igen! Kerstin är i toppform så det gäller att hänga med. Uppe på högsta klippan med havet och fyren i blick känns det euforiskt och nästan tyngdlöst. Gott om ställen för fika och bara njuta av livet. Och nu i början av september är det knappt några människor här. Här står vi står alldeles nära en klippkant vid ett lodrätt stup som lockar klättrare och det rycker lite i magen – det är inte en bebis. Vattnet långt ner i havet glittrar. Dags att gå ner, och upp till huvudstigen igen.
Vi undersöker klipptopp efter klipptopp. Går på en stig nära ett “snällt” stup och tar in havet och klipporna. Närvaron är total. Genom slånbärssnår och enbuskar letar vi oss fram till huvudstigen igen. På vägen ser vi några människor guppande i havet omgivna av rosa klippor.
Nya vyer vid varje vindling på södra Kullaberg.
Öppet landskap, öppet sinne.
Tittut!
Från klippa till klippa
Från hagen intill ekskogen med relativt späda ekar klättrar vi upp för nästa klippa. Den tar andan ur en med rasbranter och numera brusande hav. Vi vill ta oss ända ner till stenstranden, men stigen dit går genom enbär-, björnbär- och slånbärssnår. I stället slår vi oss ner på en solvarm klippa och bejakar nuet.
Ännu en klippa med betagande vyer över kusten, havet, fyren och Höganäs. Följer en smal stig till nästa klippa vid radarstationen och går ner hela vägen längs med försvaranläggningens staket. Och så vår vana trogna upp på en klippa igen. En grusväg leder oss tillbaka mot fyren förbi golfklubben. En stund senare är vi tillbaka vid startpunkten.
Svindlande vyer i mötet mellan hav och klippor.
Södra Kullaberg med Kullens fyr på håll.
Slutsats
Helt olikt mer fördolda norra Kullaberg har södra Kullaberg en öppen karaktär, med många ställen med vidunderliga och breda vyer. Bara att välja ett ställe, slå sig ner med en matsäck och njuta.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Parkeringen nära Kullens fyr på Kullaberg.
Längd: Cirka 7 kilometer.
Höjdmeter: +/- cirka 190 meter
Tid: Uppskattningsvis drygt 3 timmars gångtid. Vi var ute totalt närmare 6 timmar inklusive pauser.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Obs: Detta är en bitvis svår svår och krävande vandring. Nedstigningarna från Skåneleden till klipporna och havet är i det flesta fall branta. På flera av de ställen vi besökte under vandringen finns stup och branter som kräver stor försiktighet. Vissa ställen bör man inte besöka vid dåligt väder eller blött underlag. Säkerhet på foten och gott omdöme behövs för vissa av nedstigningarna vi gjorde.
Läs mer:
– Del 1 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg
– Del 3 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg
– Vandra på Kullaberg – vår guide
– Läs om alla våra andra vandringar i Skåne.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
