Äventyrlig upptäcktsfärd på Kullaberg

 

Vi älskar Kullaberg! Men detta spektakulära område med havsnära kullar, klippor, raukar och grottor har mycket mer dramatisk natur att erbjuda än den som finns närmast välbesökta Kullens fyr. I tre inlägg kan du ta del av våra upptäcktsfärder för att kunna planera din egen vandring. Vi väljer inte den snabbaste rakaste vägen, utan tar tvärtom alla möjliga avstickare för att utforska Kullabergs hemligheter. 

I detta tredje inlägg om vandringar på Kullaberg kan du hänga med oss på äventyr både till Lars Vilks populära konstverk Nimis och till betydligt mer svårtillgängliga ställen som grottorna vid havet, Valdemarsgrottan och Söftingsgrottan. Du kan räkna med havsluft, storslagna vyer och rejäl adrenalinrusch. Men först av allt en varning i all välmening.

 

Varning

Icke att förglömma bör du känna till att denna äventyrliga vandring är svår både fysiskt och tekniskt. Vissa stigar är branta, leriga, grusiga och det är lätt att tappa fotfästet. Ibland finns det rep, vilket kräver armstyrka. Fotsäkerhet och svindelfrihet är nödvändiga. En del av vägen går genom stiglöst land och du måste hitta vägen och parera stora höjdskillnader och steniga underlag. Resten är en fest, både för ögat och eventuella fästingar.

Denna varning är för din skull, ett snedsteg på fel ställe kan vara ödesdigert. Emellertid innebär detta förstås inte att du för all framtid ska undvika detta äventyr. Om du för allt i världen vill uppleva det ska du vara förberedd. Vi har vandrat på heltid i fyra år för att klara sådana vandringar.

 

Nimis och Ladonien

Äventyret startar vid pittoreska hembygdsgården och kafét Himmelstorp, varifrån vi följer Skåneledens orange markeringar uppför backen och allt djupare in i skogen, med bok, ek, björk och hassel. I korsningen styr vi kosan mot Kullens fyr medan havet glimtar här och var och vinden susar i trädkronorna. Här får man vara uppmärksam och ta en rejäl högersväng vid ett handmålat ljusgult N på ett träd. I denna branta backe inleds ett lite lagom äventyr till Lars Vilks välbesökta konstverk Nimis. Ju mer havsbrus i öronen desto närmare konstverket och Vilks imaginära stat Ladonien är man. Ju närmare konstverket desto brantare, smalare och stenigare för att en hel del jord har eroderat. Konstverket började byggas 1980 och består av av glest ihopspikade plankor, drivved och trädgrenar som bildar gångar, rum och torn (källa: Wikipedia). Vi noterar att en del människor går genom konstverket och väljer att ta backen bredvid i stället. Med koncentration och stödjande händer tar vi oss hela vägen ner till stranden.

 

Arx

Konstverket fortsätter på stranden bland klipporna och rosa stenar, där även Arx ligger, Vilks andra och tornliknande konstverk bestående av 150 ton sten och betong (källa: Wikipedia). För att bese Arx hoppar vi mellan stora runda stenar med havet susande i öronen.

– Vad tycker ni om konstverken?
Vi har fått den här frågan förr och lär höra den igen. Förvisso har jag intervjuat Lars Vilks ett par gånger och tycker att han verkligen är en spännande person och konstnär. Men att recensera hans konst gör vi inte. Vi nöjer oss med att konstatera att platsen är unik och Nimis, som är en träkonstruktion, knappast lär bestå för evigt. Konstnären har tydligen själv sagt i en intervju att han inte räknar med att kunna underhålla verket efter 2030.

 

Håkulls mal

Vägen tillbaka upp till Skåneleden utgör ett dugligt motionspass, i synnerhet om den görs i rask takt. Vi går runt Håkull och passerar en deltopp till Sadeln på vägen. Havsutsikterna är fina om än begränsade jämfört med Håkull. Vid en stor korsning svänger vi till höger genom en skog med bokollon-matta och förmultnande löv på marken. Operationen hitta stigen ner till stranden Håkulls mal pågår en stund. Efter att ha provat några stigar hittar vi en brant, men tekniskt inte så svår, stig ner.

Håkulls mal är klädd av ett otal små av havet väl slipade stenar med stråk av rosa. Den ljumma havsbrisen doftar gott av alger medan vågorna kluckar bredvid och vi väljer ut en solvarm klippa att slå oss ner på och beundra en rofylld Skälderviken. De höga och massiva klipporna vid stranden är slipade lena av havet. Vi dinglar med benen bara någon meter från havet och har stranden för oss själva. Skogen, en grönskande oas, ligger bakom oss som en sköld. Här smakar lunchen med bönsallad synnerligen gott.

Innan vi lämnar Håkulls mal hittar vi en ravin smal som ett nålsöga – runt två meter – vars väggar är gröna av alger eller lav. Missa inte det.

 

Valdemarsgrottan

Upp och genast i skogen bland fallna löv och mossklädda grenar och stenar. Tar en övergång till en uppåtgående stig till höger. Stigen är inte så rejäl, däremot är stigningen det. Havsutsikt öppnar sig intill ett lodrätt stup och efter en viss eftertanke byter vi till en bredare och säkrare stig vänsteråt. Till höger vid en ännu bredare stig. Här i den trolska bokskogen har vi allt vi behöver: spännande stup med havsglimtar och havets brus. Utan förvarning tar stigen slut och bara det spännande stupet är kvar. Stiglöst klättrar vi upp för en brant backe över stock och sten, delvis klädda med fuktig mossa. Men det går bra!

Nu ännu en god nyhet bland susande trädkronor: vi hittar en omärkt, men riktig stig med en skreva bredvid! Det känns festligt, men då är vi ännu ovetande om att Kerstin har invaderats av åtminstone tre fästingar.

Vi viker av till höger mot Valdemarsgrottan. När stigen upphör hittar vi ett rep – en fet vink om vad vi ska ägna oss åt härnäst. Berget är alltför tvärbrant för att avstå detta gentila erbjudande och repet blir vår bästa vän att hålla i handen under den närmaste stunden. Ett steg i taget. Andas. Andas ut. Visst går det bra.

Nere vid grottan med en smal öppning mot havet mellan två bastanta klippor. Havet är så nära. Ändå vill vi ha det närmare. Över hala stenar tar vi oss ända fram dit vågorna slår mot stenarna i en evighetens vågspel. Naturens lilla underverk: rosa blommande ljung växer på en klippa. Sånt imponerar på mig.

 

Söftingsgrottan

En öppning i en klippa inbjuder oss vidare till en bredare stenstrand med stora stenar med rosa nyanser. Skogen och buskar är alldeles inpå. Här är det svårtillgängligt, badovänligt och gränslöst häftigt. Varför? Just därför. Och för att det känns vilt och natur pur.

Från stigen genar vi över skrevan till nästa stig. Under stor del av året är skogen här fågelskyddsområde, men inte nu i september. Med de stora höjdskillnaderna smyger sig en känsla av “rum i rum” in. Det här är vårt rum, vårt hem. Naturen är hemma.

Just nu är vårt hem en bokskog. Jag älskar bokskog – ingen undervegetation och därför ljust och rätt lätt att gå. Förbi omkullvälta träd. Förbi havsglimtar. Vi genar upp genom ett hav av mossklädda stenar i alla storlekar och med osynliga, vådliga hål emellan. Besvärligt, jobbigt, men till slut är vi svettiga och lättade uppe vid en reko stig. Nu viker vi till höger på en stig och hittar ett S handmålat på ett träd. S för Söftingsgrottan.

 

Vi andas optimism: snart framme!

Även här är det omänskligt brant. Även här ett väntande rep. Även här blir repet vår bästa vän.

Händerna kramar repet hårt, tankarna svävar fritt och är som alltid bångstyriga. I efterhand minns jag en tanke under repfärden med adrenalinet i full rusch: Häftigt med björk mitt i bokskogen.  Och: koncentrera dig. Emellertid pockar storslagna vyer på uppmärksamhet under färden. Hav och land skymtar förbi genom glipor i skog och klippor.

Den sista biten ner är mest utmanande: glashalt av lera, lösa stenar i varierande storlek vilka lätt rullar ner i stigande fart och till råga på allt – brantare än någonsin tidigare. Vi kan inte nog vädja om försiktighet.

Äntligen fast mark under fötterna och vi står ovanför grottan. Det luggslitna och klichéartade ordet “magiskt” känns ändå träffande. Det är magiskt!

Och farligt. Det lodräta stupet leder raka vägen mot hav, klippor och böljande hav. Ändå ligger vi på magen på en klippa och kikar ner mot havet, öga mot öga med fördärvet. Att motstå är omöjligt.

 

Var är grottan?

Det frågar vi oss, eftersom den enda grottan vi ser är ett försynt litet hål i klippan. Det kan väl inte vara det stora och skräckinjagande Söftingsgrottan?

Nej, så långt har vi rätt. Men var grottan är vet vi fortfarande inte, och av länsstyrelsens karta blir vi inte klokare. Så vi provar oss fram i detta rike av fuktiga och delvis hala klippor och stenar. Steg för steg klänger vi oss ner hela vägen ner till vattnet bland svarta, grå och rosa klippor klädda av gul och vit lav. Ovanligt nog är havet lugnt och stilla för stunden, vågorna är blida som för att demonstrera att de är på vår sida. Gå ni bara.

Förbi en hemlighetsfull liten klapperstensstrand flankerad av klippväggar. Vi står här och förnimmer havets flämtningar omslutna av klippor. Men det finns en liten öppning – mot havet och världen. Genom detta lilla fönster skymtar en vit segelbåt på långt håll.

Vi klättrar upp på fuktiga stenar, brant upp och sen brant ner. Vi har rejält avstånd mellan oss, halkar någon av oss ska den inte dra den andra med sig ner. Kullabergs grottor renderade i sägner fulla av mystik, men för oss gäller det att inte distraheras av vare sig sägner eller slippriga klippor. Vi vill ju inte tappa fotfästet. Kerstin är långt före mig och står redan längst ner, framför en enorm klippa. Jag tänker: hon ser så liten ut, Kerstin. Och jag tänker: hon gör tummen upp! Hon har hittat grottan.

Grottan är imponerande stor, fuktig och skrämmande. Dess mynning är belamrad med många stenar och rejäla stenblock som antagligen lossnat och ramlat ner under åren. Vågar vi gå in? Är det ens klokt att gå in? Vi tar en snabb bild och drar oss tillbaka genast. Är vi fega eller oförvägna?

Vi återhämtar oss på en någorlunda platt rosa klippa närmast havet och vågorna. Andlöst betraktar vi rasbranterna och klipporna bredvid och den vidöppna Skälderviken rakt framför. Samtidigt som vi förser oss av bönsallad håller vi ständig koll på de tilltagande vågorna. Skarvar flyger i skytteltrafik lågt över vattnet. Här känns livet intensivt närvarande och svindlande vackert.

 

Sagolika Mölle mosse

Vägen upp är högeligen ansträngande, framför allt för armarna som drar kroppen upp med repet. Uppe andas vi ut och tar oss vidare till Skåneleden i riktning Arild. Efter dagens strapatser känns de återstående omkring två timmarna som en söndagspromenad. I en korsning svänger vi mot Mölle (till en början) och till vänster i nästa korsning – in på en omarkerad bred stig. Förbi Mölle mosse med näckrosblad och rosa, gula och vita näckrosor. Vi tar igen oss en liten stund på var sin sten vid mossen. En ek sträcker ut en gren över oss så att bladen speglar sig i mossen framför. Vi tar stigen till höger och går på spänger. Till vänster på spänger, genar till en annan och bredare stig med röda markeringar. Vid större korsningen på slutet lämnar vi röda markeringarna och viker av till höger till Himmelstorp.

Vilken tur att vi orkar med sådana äventyr!

---

Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Himmelstorp på Kullaberg

Längd: Drygt 12 kilometer.
Höjdmeter: +/- cirka 600 meter
Tid: Uppskattningsvis drygt 5 timmars gångtid. Vi var ute totalt närmare 7 timmar inklusive pauser.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. 

Obs: Detta är en bitvis mycket svår svår och krävande vandring. Nedstigningarna till Valdemarsgrottan och än mer till Söftingsgrottan är besvärliga och kräver armstyrka (i alla fall uppför över branta, hala partier). På flera av de ställen vi besökte under vandringen finns stup och branter som kräver stor försiktighet. Vissa ställen bör man inte besöka vid dåligt väder eller blött underlag. Säkerhet på foten och gott omdöme behövs för vissa av nedstigningarna vi gjorde.

Läs mer:
– Del 1 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg
– Del 2 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg
– Vandra på Kullaberg – vår guide
– Läs om alla våra andra vandringar i Skåne.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---