Upptäcktsfärd på norra Kullaberg

Josefinelust är en av höjdpunkterna under vandringen i spektakulära norra Kullaberg bland klippor, raukar och grottor.

 

Vi älskar Kullaberg! Men detta spektakulära område med havsnära kullar, klippor, raukar och grottor har mycket mer dramatisk natur att erbjuda än enbart den närmast välbesökta Kullens fyr. I tre inlägg kan du ta del av våra upptäcktsfärder för att kunna planera din egen vandring. Vi väljer inte den snabbaste, rakaste vägen, utan tvärtom tar vi alla möjliga avstickare för att utforska några av Kullabergs hemligheter. 

I detta inlägg kan du hänga med oss från Mölle till storslagna små ställen där havet möter norra Kullaberg. Du kan räkna med havsluft, svindlande vyer och att verkligheten överträffar dina förväntningar.

 

Djupadal

Denna oändliga dag börjar i Mölle hamn. Måsarnas skri ljuder och betagande vyer över havet och grönskande Kullaberg öppnar sig på väg upp på Kullaberg. Höger och obönhörligen upp på Ransviksvägen förbi villorna. Vänster mot den så kallade Grindstugan och rakt fram mot Djupadal genom skogen, med ek och bok. Grönskan omfamnar oss. Fårs bräkande ekar i skogen. Vid en korsning vänster genom en grind och strax därefter till höger och ner genom något som liknar en ravin.

Efter en slingrande kopparorm över stigen öppnar sig en glugg mot havet. Vi går ner för trappor med rasbranter intill. Vinden tilltar i en slags mental förberedelse för vyerna som ska möta oss härnäst: klippformationer och hav. Ännu är vi inte längst ner, Djupadal gör skäl för namnet. Nedstigningen är verkligen djup. Vid behov att hålla i handen finns ett rep. Vågornas brus tilltar. Vid en ek uppenbarar sig gärdsmygen och rosa blommande ljung vajar i vinden. Ända ner, där havet frontalkrockar med fastlandets stenformationer uppstår vit fradga. Naturen känns allsmäktig.

Nu går vi ner i en djup dal…

…som verkligen gör skäl för sitt namn Djupadal.

Äntligen nere där havet möter lavklädda klippor.

Välslipade stenar på stranden.

 

Möte med världens snabbaste djur

Vi bestiger en gullavklädd klippa och överväldigas av den otämjda naturen omkring. Jag håller mig hårt i klippan för blåsten. För att ta sig ända ner till stranden går vi upp en bit och ner igen över lavklädda stenar. Men vad nu! Över våra huvud svischar ett par pilgrimsfalkar förbi i en hastighet som tar andan ur oss. Dessa rovfåglar sägs vara världens snabbaste djur för att de kan komma upp i en hastighet på 320 kilometer i timmen när de störtdyker. Häftigt att se dem. Så håll gärna koll vid trånga klippskrevor där de gärna håller till.

Upp igen till korsningen där vi viker av till höger i riktning mot Kullens fyr på en stig med blå och orange markeringar. Snart höger in på en stig med överkorsad orange Skåneleden-markering. Upp för backen och ner i riktning mot havet förbi rejäla ekar. Havet glimtar. En stupnära stig till höger kittlar vår nyfikenhet. Inte en människa, men mellan eklöven skymtar en havstrut högst upp på en klippa vid havet.

Som synes trivs återigen pilgrimsfalken bland Kullabergs klippor. Tack för att du visade dig ett nådigt ögonblick!

På väg upp i skogen igen.

 

Trollhålet

Vi vänder upp och tar nästa stig ner. Även om stenarna tack och lov är torra är nedstigningen brant och tekniskt svårt. Belöningen är att känna sig som en myra vid de väldiga och havsnära klippväggarna. Koncentrerade och försiktiga har vi tagit oss nästan hela vägen ner till klipporna vid havet när regndropparna slår mot kinderna. Vi bidar vår tid tills droppandet upphör under en utskjutande klippa. Bara några steg neråt därifrån finns en riktig grotta med det skräckinjagande namnet Trollhålet. Förvisso är öppningen lite oansenlig, men denna doldis ska vara Kullabergs djupaste grotta. Så det så.

Jag tror mig känna lite regndroppar i luften!

På väg ner med full fokus, en sten i taget.

Vid ingången till det vi antar är Trollhålet, Kullabergs djupaste grotta.

 

Mindre Josefinelustgrottan

Ner från Trollhålet och sedan upp över klipporna i riktning mot Josefinelust. För att ta sig upp eller hissa sig ner över klipporna kommer händerna väl till hands. Ner på havsnivån bland de välslipade stenarna är det lätt att få sig ett stänk av vågorna. Vattnet är vederkvickande. Vi vågar oss in för att ta en titt på Mindre Josefinelustgrottan, som var bebodd redan under äldre stenåldern. Här finns gott om klippor att sätta sig vid så vi väljer ut den högst upp med finaste utsikt över Josefinelust och havet. Smaklig spis!

En mer lagom överskådlig grotta för oss, Mindre Josefinelustgrottan.

En vilopaus på en klippa vid Josefinelust. Livet är gott!

 

Josefinelust

Vägen ner till Josefinelust är välordnad – en trappa. Framme vid Josefinelusts badbara stenstrand blir jag tagen av enorma, och fantasieggande klippformationer. Vi tittar in i Större Josefinelustgrottan och tar trapporna upp till Skåneleden i riktning mot Kullens fyr. Givetvis viker vi av vid skylten mot Käringmalen, förbi skylten ”Farlig klippbrant”. Vi finner ingen ro innan vi är ända nere på klapperstensstranden. Här brusar vågorna. Här bor blyga – men tappra – lila växter bland alla stenar. Här är klipporna lite lägre än vid Josefinelust och det känns öppnare och berusande då frihetskänslan är orubblig. En storskarvsunge sätter sig på en klippa inte långt bort och håller upp vingarna på tork. Är det här vi vill tillbringa resten av livet?

Eyal bänkar sig i Större Josefinelustgrottan.

Här möter vågorna klipporna vid Josefinelust.

I bokskogen uppe längs vandringslederna igen.

 

Ablahamn

Upp till Skåneleden igen och till nästa avstickare: Ablahamn. Nedstigningen är relativt enkel och snart står vi vid en klapperstensstrand omgiven av låga klippor och öppet hav. Inte fullt så dramatiskt som Djupadal och Josefinelust, men ändå outsägligt vackert.

Upp igen och ner för en omärkt bred stig. Till höger i en korsning och vi hör vågskvalp uppe på en klippan ovanför Ablahamn. Havet är oändligt och oändligt vackert.

På havsnivå vid relativt tillgängliga stranden vid Ablahamn.

 

Naturens katedral

Vi fortsätter på en liten stig och kommer till ännu en makalös utsiktsplats vid en stenstrand omgiven av klippor. Vänster, uppåt till korsningen och nu till vänster. En ung trut står högst upp på en rosa klippa. Stegvis nalkas vi ännu en väntande stenstrand med brusande vågor. Klättrar ner genom ett nålsöga för att komma ända ner till stenstranden och vågskvalpet. Tro mig, det är mödan värt. För här på den svarta stenen på den smala stranden ihopklämd mellan höga klippor och vidöppet ända upp till himlen känns det så sakralt som i en katedral – naturens katedral.

Ner igen förbi nya klippor. Se dig för, Eyal!

Brant och smalt är nålsögat.

Framme vid ”naturens katedral” känns det andligt.

 

Wow!

Upp igen en bit och viker av till höger inbäddade i en grön kokong av buskar och träd. Ganska direkt tar vi en stig till höger, vänster och uppåt för att beundra vyerna. Wow! utropar Kerstin.

Jag förstår varför: från instängda gröna kokongen öppnar sig vyer mot havet, Torekov och Hallands Väderö medan rasbranten gapar alldeles bredvid.

Kerstin har hittat en ny stig. Med ens slungas vi in i en djungel med tätt buskage, ormbunkar och träd. Vid en korsning till höger. Varför? En impuls! Impulsen leder till ännu en klippa med fina vyer. Klippan ligger lite högre upp, men också lite längre in än wow-klippan och därför är utsikten inte lika bredd.

Wow! Öppna vidder och hav så långt ögat når.

På svindlande höjder på norra Kullaberg.

 

Kerstin trillar i havet

Tillbaka en bit och vidare till Skåneleden. Nästan genast stöter vi på skylten om Visitgrottan. Måste dit, så klart. Förbi skylten om farlig klippbrant. Trapporna är branta, men verkar ofarliga. Wow – igen! Stranden är sagolik. Klippor runt oss, klippor i vattnet, klippor överallt. Sjögrästäckta stenar i strandkanten. Några klippor är uppenbarligen hala av sjögräs, alger och vågor; Kerstin trillar i havet.

Snart är hon tillbaka igen, skakar av skorna lite och går i full fart vidare. Det som är blött får torka i farten. Superwoman!

På väg mot nästa grotta.

Kolla skyltarna – under våren och sommaren är området avspärrat för att skydda häckande fåglar.

 

Fantastieggande klippformationer och raukar.

Förrädiskt hala stenar.

 

Visitgrottan

Vi fortsätter över stenstranden som doftar tång och sjögräs. Framme vid Visitgrottan är klipporna bredvid klädda med grågrön lav. Steniga stigen uppåt slingrar förbi en rauk. Kullaberg är fullt av hemligheter.

Vi utforskar omgivningen på impuls. Vi klättrar både upp och ner. Några stigar leder åt fel håll, en smal stig nära klipporna tar oss fram till en otäckt lodrätt brant klippkant. Vi provar nog alla nedgående stigar fram mot Kullens fyr. Väl vid fyren klättrar vi upp på högsta toppen där för en utsikt i tre väderstreck.

Återstår bara en dryg timme längs Skåneleden innan vi är tillbaka i Mölle.

Dagen har varit krävande, lång och häpnadsväckande. Missa inte nästa inlägg om Kullabergs hemligheter. Den vandringen är lite mindre krävande, men minst lika häpnadsväckande. Förvånansvärt är naturen söder om fyren märkbart annorlunda.

Nästan framme vid Visitgrottan.

Visitgrottan – är en av Kullabergs största grottor.

På väg mot nya äventyr.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Hamnen i Mölle

Längd: Runt 17 kilometer.
Höjdmeter: +/- cirka 600 meter
Tid: Gissningsvis drygt 6 timmars gångtid. Vi var totalt ute i 9 timmar inklusive pauser.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. 

Obs: Detta är en bitvis svår och krävande vandring. Nedstigningarna från Skåneleden till klipporna och havet är i det flesta fall branta och har rejält med höjdmeter. På flera av de ställen vi besökte under vandringar finns stup och branter som kräver stor försiktighet. Vissa ställen bör man inte besöka vid dåligt väder eller blött underlag. Säkerhet på foten och gott omdöme behövs för vissa av nedstigningarna vi gjorde. Enklast är att komma ner till Ablahamn. Vid Djupadal, Josefinelust och Visitgrottan finns räcken eller rep att hålla i längs de branta partierna. Det går förstås också att göra rundvandringen utan nedstigningarna till havet, då är vandringen kuperad, men går på bra stigar.

Läs mer:
– Del 2 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg (inlägg kommer)
– Del 3 av våra upptäcktsfärder på Kullaberg (inlägg kommer)
– Läs om våra andra vandringar i Skåne.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

4 svar

  1. Solveig Sandberg skriver:

    Så fina bilder på en strapatsrik färd.

  2. Sonja skriver:

    Vilken fin tur! Älskar Kullaberg! Tyvärr vågade jag själv inte ner trappan i Josefinelust pga höjdskräck när jag var där i September igen, men fin är det ändå att titta på havet. Tack för ’rapporten’!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.