Guidad vandring på Aletschglaciären

 

Aletschglaciären är Alpernas största glaciär. Den är makalös, mäktig och döende. Att vandra på den ger en unik möjlighet att utforska den inifrån, att kunna gå nära glaciärsprickor, att studera dem på nära håll och, i vårt fall, korsa dem utan att trilla ner – tack vare guidens fasta handräckning. 

Ett minne för livet som vi minns både med häpnad och en strimma sorg. För det är nog en tidsfråga innan Aletschglaciären tynar bort.

 

Innan

Guiden Richard med en grupp vandrare hämtar oss vid Gletscherstube och tillsammans går vi raka vägen ned till Aletschglaciären. Strax innan vi kliver på den 79 kvadratkilometer stora, drygt 20 kilometer långa och 800 meter djupa glaciären kopplar vi oss samman med rep. Faller en i en glaciärspricka, kan de andra hålla emot. Även rejäla stegjärn är fästa på våra vandringskängor för att kunna gå på isen utan att halka.

Apropå säkerhet måste jag fråga Richard: Är det farligt att gå på glaciären utan guide?
– Det beror på. I början av säsongen är det mycket snö och då kan det vara svårt att se glaciärsprickor. Men nu på hösten ser man sprickorna så sprickorna är inte problemet. Problemet är att hitta vägen. På glaciären finns inga markeringar över huvud taget. Det är ingen idé, eftersom glaciären rör sig runt 50 centimeter varje dag, säger han.

 

På glaciären

Nu går vi sammankopplade i en lång rad. Vi går utan paus och anpassar gåtakten till varandra. Att ta några bilder eller anteckna medan vi går är uteslutet.

Vi trampar på isen och hör stegjärnens dova gnisslande. Vi trampar och hör ett porlande, ständigt och överallt: glaciären smälter, obönhörligen.

Vädret är optimalt för en vandring, vindstilla och övervägande soligt, med några enstaka moln på håll. Framförallt är det höst och det är helt avgörande och det bästa. För precis som Richard nyss sa, på hösten har snön smält, på hösten kan man se glaciären utan snötäcke.

Vi går på knölig is som går upp och ner och vindlar utan någon tydlig stig och navigerar mellan många sprickor. Det vi förnimmer känns surrealistiskt, något liknande har vi aldrig upplevt förr. Samtidigt som vi suger i oss synintrycken och lagrar dem på näthinnan är kroppen och koncentrationen på helspänn. Ibland är isen vi balanserar på inte så mycket bredare än en knivsegg – fallhöjden ska vi inte prata om.

Det konstiga är att vi klarar det. För det mesta hinner vi inte ens bli rädda. För allt går så fort, nya hinder och nya synintryck. Allt sker i en enda utdragen inandning. Även korsandet av en glaciärspricka.

 

Över glaciärspricka

Vi är framme vid en glaciärspricka. Richard är lugn som vanligt. Han ber oss att vänta och hugger trappsteg i isen åt oss. Sedan är det dags. Han står på andra sidan sprickan och räcker var och en en hjälpande hand på väg över.

Så småningom blir underlaget jämnare och enklare. Vi kan slappna av.

Gruppen stannar till vid en morän. Richard hackar på en sandhög med yxan så det sprutar isblandad sand. Sand med is under är vanligt i närheten av en morän och gör att snön smälter ännu fortare, berättar han. Glaciärsanden reser långa vägar – till Genèvesjön och ibland ända till Medelhavet.

 

Glaciärlunch med utsikt

Vår medhavda lunch intar vi på en vass sten omfamnade av vitskimmrande vildmark. Murmeldjurs varningsläte genljuder över glaciären. På håll ståtar ikoniska Dom (Schweiz högsta berg), Munch och Jungfraujoch, med en större byggnad vid toppen och Europas högst belägna tågstation. På andra sidan om vår sten vilar Matterhorn med dess Tobleroneformade topp.

 

Säker död

På tillbakavägen stannar vi till vid en liten bäck, också kallad Strudelloch på tyska. Bäckar söker sig till varandra och kan bilda stora floder på sommaren, berättar Richard.

Glasiärisen produceras högt upp, exempelvis i området kring Jungfraujoch på 3 400 meters höjd. För att en glaciär ska fortleva fordras ny is varje år. Utan ny glaciäris dör glaciären. Numera smälter mer i bort varje år än det produceras ny. Detta medför att glaciären krymper med runt sju meter varje sommar. Aletschglaciären började smälta runt år 1900, men de senaste åren går det allt fortare, berättar han.
– Det smälter på grund av uppvärmning. Här på glaciären ser man som tydligast konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Vi lider kanske inte själva av det, men våra barn och definitivt våra barnbarn kommer att lida av det, säger Richard.

 

Glaciärens enda djur

Bara ett enda djur kan leva på glaciären och den klarar 10-15 minusgrader. Vi hukar och tittar ner i en öppning med smältis. De svarta prickarna är levande organismer som mäter 1,5-2,5 centimeter: glaciärflugor. Deras speciella kroppsvätska gör att de kan uthärda glaciärens stränga vinterkyla.

 

Sammanfattning

Att vandra på Aletschglaciären är en nästan surrealistisk naturupplevelse som inte liknar något annat vi har gjort. En oförglömlig upplevelse som vi alltid kommer att bära med oss.

---

Vandringsfakta

Turen kräver fotsäkerhet och ingen svindelkänslighet, eftersom man ibland måste balansera på smalt underlag nära en spricka eller en djup fåra samtidigt som man är kopplad till andra människor med rep.

Du hittar information om guidade turer på Aletschglaciären på Aletsch Arenas hemsida.

Läs om vår tredagarsvandring på Aletsch Panoramaväg i tre inlägg:
– Vandra på Aletsch Panoramaweg – Etapp 1.
– Vandra på Aletsch Panoramaweg – Etapp 2.
– Vandra på Aletsch Panoramaweg – Etapp 3.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---