Vandra till Tomir på våren

 

Under den mallorkinska vandringsvänliga vintern är Tomir bland de svåraste bergen att bestiga. Ännu jobbigare blir erövringen varma vårdagar. Ändå kan vi inte låta bli.

 

En jobbig jävel

Tomir är ett av Mallorcas högsta berg och är ökänd för svårigheten att ta sig upp till toppen. På goda grunder. Vi har bestigit Tomir ett antal gånger och känner smärtsamt nog till såväl rullgruset som rullstenarna i de brantaste partierna, vilka kan förvandla framförallt nedstigningen till en mardröm. Hur många gånger höll vi inte på att tappa fotfästet? Och hur många gånger sträckte vi oss efter första bästa buske för att hejda fallet och fick handen rispad blodig av en taggbuske? Illa märkta eller branta partier med stålkedja och stege som fordrar både händer och fötter har vi med tiden vant oss vid, kanske till och med sett fram emot: klarar vi av konditionstestet den här gången också? Och nästan varje gång, väl med säker mark under fötterna, svär vi: Aldrig mer Tomir! Aldrig mer detta vansinne. Ändå är vi där igen, varenda gång.

Denna jobbiga jävel till berg har en obändig attraktionskraft trots (läs: tack vare) hindren.

 

Vår i luften

Därför blir ingen överraskad, utom möjligen vi, när vi stiger av bussen vid Menut och följer, för femte gången, vägen mot Tomir.

Våren ger sig tillkänna med en makalös fågelsång. Och med värme, som i järnekarnas skugga alltjämt är angenäm. Fast så snart vi lämnar skuggan och ska bemäktiga de brantaste partierna är vi fast i solgassets obarmhärtiga grepp. Tomir är onekligen en svår nöt att knäcka.

 

Hjälp!

Så vad ska vi göra för att klara av kraftmätningen den här gången?

Genom att hitta den egna takten och behålla den. Vid behov kan man ta små pauser för att undvika att mjölksyran ställer till det. Så ska kroppen få all den vätska den behöver i värmen.

 

Högsta toppen

Lugnt och försiktigt tar vi oss upp – utan några pauser. Väl uppe fortsätter vi cirka en halvtimme till för att nå Tomirs högsta topp på 1 103 meter. Känslan att stå där vid den markerade toppen är euforisk.

 

Varför?

För att det är vår och det verkligen känns. Vi har nämligen aldrig upplevt Tomirs topp så behagligt varm som nu på våren i slutet av april. På vintern brukar vi småfrysa. Nu slår vi oss ner på en klippa och njuter av lunchen.

Livet på toppen av Tomir känns toppen.

 

Helvetet

Trots endorfinlyckan på toppen är våndan nära. Vi vet väl vad som väntar oss när vi har druckit upp kaffet. Tomirs förbannade nedstigning. Vissa ställen är så branta att man måste använda både händer och fötter, gå ner för en stege eller krama en stålvajer hårt.

Men dessa branter är inte det värsta. Ty de är normalt (vid hyggliga väderförhållanden) förutsägbara, hanterbara. Det värsta är rullgruset och rullstenarna för då finns en uppenbar risk att man mister kontrollen över kroppen – och därmed fotfästet.

Vi klarar oss nästan helskinnade. För egen del greppar jag tag i en taggbuske för att förhindra ett fall och får handen rispad blodig.

 

Tomir på ålderns höst

Snart är väl allt glömt och förlåtet som vanligt och vi kämpar oss upp för Tomirs klippor igen? Eller bör vi såhär på ålderns höst avhålla oss från att bege oss ut på sådana riskfyllda hyss? Vem kommer att segra, förnuftet eller känslan?

Det får framtiden utvisa. Just nu är vi euforiska (igen) för vi har Tomirs nedstigning bakom oss.

---

Läs mer

Detaljer om vandringen och länk till karta hittar du i vårt första inlägg från Tomir. Nu vandrade vi något kortare eftersom vi kom med buss och steg av en hållplats innan Lluc.

Vi har även skrivit om vårt kallaste besök på Tomir, det inlägget kan du läsa här.

Alla våra tips och vandringsbeskrivningar från Mallorca hittar du i vår vandringsguide.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---