Hisnande vandring till Puig Tomir
Kerstin strålar av glädje på toppen av Puig Tomir, ett av Mallorcas högsta berg.
Puig Tomir är ett av Mallorcas högsta berg så på platån högst upp väntar en utsikt över bergskedjan Tramuntana, Formentorhalvön och Medelhavet. Det är överväldigande förstås. Men vägen upp, och ner, är minst sagt besvärlig.
Aldrig igen! Aldrig ska vi upp på Puig Tomir igen! Detta lovade Kerstin och jag varandra dyrt och heligt efter att ha återvänt ner från Puig Tomir förra gången. Man kan undra varför. Det är ju relativt enkelt att hitta dit, det är inte någon extremt lång vandring (fem timmar) och antalet höjdmeter är inte heller exceptionellt. Uppstigningen kräver visst lite stödjande händer här och var och man måste se upp för stenar, men det är ändå inte så farligt. Alltså varför detta löfte?
Det är nedförsbacken så klart! Kombinationen lösa lömska oförutsägbara små stenar, brant berg och trötta ben är inte helt oproblematisk för mig som har tänkt att återanvända mina kroppsdelar även i andra sammanhang. Att tappa fotfästet och slå sig fördärvad ingick aldrig i planeringen. Så när Kerstin och jag klarade oss ner från Puig Tomir med blotta förskräckelsen var vi helt eniga. Aldrig igen!
Men fem år har flytt och under tiden har vi vandrat allt mer intensivt, byggt muskler på de rätta ställena kring vristerna och lärt oss att parera besvärlig terräng. Så häromdagen undrade Kerstin om vi inte skulle ta oss an Puig Tomir igen. I facit längst ner kan du läsa hur det har gått för oss. Men först en vandringsbeskrivning i vanlig ordning.
Stiliga refugi Son Amer där vi startar vandringen. Här kan man övernatta.
Typiskt världskulturarv
Människan har tagit vara på stenar som det finns så gott om här i bergskedjan Tramuntana och gjort något för att främja jordbruket. Världskulturarvet märks genast under vandringen i form av stenkanaler och murar, kantade med stenek. Förbi refugi de Son Amer syns på håll klostret Lluc inbäddat av Tramuntana-bergen.
Vandringen längs detta steniga kungadöme fortsätter på en stenig stig under stenekar. Det hörs porlande kanalvatten, fågelkvitter och galande tupp.
Efter en stege lämnar vi det inhägnade området och följer skylten mot Binifaldó för att sedan följa vandringsväg 2 mot Puig Tomir. I ravinen slingrar en bäckfåra och det är gott om skuggande stenek. Passerar något så ovanligt som en odlad cypressskog, vilket kan bero på närheten till klostret och civiliserade trakter.
Stenlagda stigar utgör en del av världskulturarvet Tramuntana.
I stenekskogen.
En ovanlig skog av cypresser nära Lluc.
Bä
Stegvis uppstigning längs stenstigen. Ännu är det gott om växter i detta blandade skog- och busklandskap. Johannesört med små glada gula blommor, rosa blommande ljung (i november!) och dvärgliknande stenekar. Stenar är det väldigt gott om. Men va nu! Tre gåsgamar i skyn! De svävar liksom tyngdlösa uppe i skyn.
Vi har passerat en gammal kalkugn och Cefors plantskola (skogsplantor) vid gården Menut när Puig Tomir visar upp sig. Långt, långt upp. Här bredvid står en ståtlig stenek, men det är inte tyst. Fårklockor och bräkande får låter från en murad hage. Och snart ännu fler får, när vi är förbi Binifaldós stenbyggnad. Fåren dricker sig otörstiga i en slingrande bäck under gamla stenekar. Kan man ha det bättre?
Fåren tittar på oss lite fåraktigt undrande från steniga kullar medan vi erövrar uppförsbacken steg för steg. Vid ett vägskäl med en skylt viker vi av till vänster och följer vandringsväg nummer 2. Det bär av rejält uppåt. Allvaret börjar.
Framme vid gården Binifaldó. Här syns både toppen av Puig Tomir och får.
Bä, bä…
Blommande ljung i november.
Några enstaka gula blommor på johannesörten piggar upp.
“Stenöken”
Välkommen till stenöknens ogästvänliga marker! Den höga höjden märks på att växterna blir allt färre. Däremot frodas det typiskt mallorkinska och oerhört slitstarka gräset càrritx. Stenar är det gott om i “stenöknen”. De lömskaste är små lösa stenar som kan få en att tappa fotfästet om man råkar trampa på dem. Den branta sluttningens ”glidhöjd” är uppemot 100-150 meter. Så vi tar ett steg i taget och ser till att undvika lösa stearn. Ibland måste vi ta händerna till hjälp för att komma vidare upp.
I den ökenliknande floran ingår taggiga buskar som är lätt att fastna i. Det gäller att ha koll på det också. En stålkedja på ett tiotal meter underlättar klättringen uppåt. Vi hämtar andan och får en mäktig syn av en gåsgam ovanför oss – och en röd glada! Utsikten över Mallorcas näst högsta berg Massanella är betagande. Toppen känns igen på att det är två närliggande toppar.
Nu har vi bara den jobbigaste biten kvar.
Eyal mitt i ”stenöknen”.
Svåraste utmaningen
Mellan oss och den hägrande toppen av Puig Tomir ligger ett grusfält med idel lösa stenar. I grusfältet gäller naturligtvis högsta koncentrationen och maximal försiktighet. När vi nalkas en “stege” upp på klippan är vandringen i denna förrädiska stenöken över. Nu är det främst de bokstavligen omtumlande kastvindarna vi måste ge oss i kast med. Både mössa och vindtät regnjacka är givetvis på, annars kan man lika gärna gå naken här.
Efter ett tag har vi klättrat upp för berget och lämnar dess kylslagna skuggsida. Mötet med solen är överväldigande. Eller är det den vidöppna utsikten från platån över Tramuntana-bergen, Medelhavet och Formentor?
Här gäller det att se upp för alla lösa stenar.
Stegen upp till himmelen. Eller i alla fall till Puig Tomir.
Himmelriket. Utsikt mot Formentorhalvön.
Lunch vid en rosmarinbuske
Framme vid toppen slår vi oss ned på en sten vid en rosmarinbuske och äter pastasallad. Vi hinner ända till kaffe och kanelskorpor när vinden och molnen slår till med full kraft. Vi måste ner.
Nedstigningen är mest krävande så vi tar det piano ända ner och är så koncentrerade i 45 minuter att vi knappt säger något (förresten vad skulle det tjäna till när vindarna viner i halv storm.) Trots våra farhågor och trots att vi har blivit fem år äldre så gick nedstigningen bra. Vi har knappt blivit trötta. En härlig känsla.
Rosmarinbuske. Finns det något bättre ställe att slå sig ned vid för en lunch?
Molnen drar in. Dags att dra.
Rundturen fortsätter
För att variera oss följer vi vandringsväg nummer 3 mot Son Amer från vägskälet med skylten (är även markerad som långvandringsleden GR221). Stigen är bred och lättgången och är kantad av stenek, enbär och kopiöst med ljung. Förbi terrasserad skog runt ett hus (av sten, så klart). Också det en del av världskulturarvet liksom stenlagda stigar. Så småningom skymtar den ståtliga refugen Son Amer och vi är nästan tillbaka vid startpunkten. Där får vi syn på ett smultronträd (kallas även jordgubbsträd) i full blom med både blommor och bär.
En mer stilig avskedspresent får man leta efter.
Tillbaka på fast stig. Här stenterasser i skogen.
Enbär.
Smultronträd, kallas även jordgubbsträd.
Smultronträdets röda och gula bär lyser upp. Vi smakade ett rött bär och det gick att äta.
Tillbaka vid startpunkten, refugi Son Amer.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Parkeringsplatsen vid Refugi Son Amer nära Lluc.
Längd: Cirka 15 kilometer
Höjdmeter: +/- 800 meter
Tid: Cirka 5 timmar
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Observera att längden som där anges inte stämmer på grund av viss felregistrering efter någon kilometer.
Obs: Vandringen till toppen är riktigt svår och kräver stor säkerhet på foten. Underlaget är stenigt och det finns ett par branta partier med mycket lösa stenar som gör särskilt nedvägen svår. Dessutom ett par passager som kräver att händerna tas till hjälp. Möjligen kan något kortare parti uppfattas som besvärligt av den svindelkänslige.
Läs mer: Läs om våra andra vandringar på Mallorca.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
