Vandra till ljungen på gemytliga Lüneburger Heide

På den här bänken kan man sitta och njuta av Lüneburger Heides berömda ljungblommande hed.

I augusti 2024 var vi åter på Lüneburger Heide och då stod stora delar av heden i full blom – helt fantastiskt. Läs gärna om vår vandring på en av etapperna på Heidschnuckenweg  och vår rundvandring på Heideschleife Radenbachtal

Länge har vi haft drömmen att uppleva blommande ljung på en till synes ändlös hed. Nu är det dags att förverkliga drömmen på Lüneburger Heide. Denna hed i Tyskland är berömd för vida fält med lila blommande ljung. Vi kom dock aningen för tidigt för den massiva och överväldigande blomningen. Ändå blev vi nöjda med besöket, för Lüneburger Heide bjuder också på en stor portion gemyt.

För tidiga – ändå fantastiskt

Egentligen är vi inte alls för tidiga, utan tvärtom rejält försenade efter trafikstockningar på autobahn. När vi har kört genom björkallén och äntligen är framme i lilla turistorten Undeloh vid Lüneburger Heide inser vi därför att vi inte kommer hinna med vår planerade rundvandring. Som så många gånger förr improviserar vi, och som så många gånger förr blir det helt fantastiskt.

Med öppna sinnen beger vi oss direkt från parkeringen i Undeloh ut på Lüneburger Heide. Redan på grusvägen hör vi ett ljud som vi snart kommer att vänja oss vid: klapprande hovar. För här skjutsas turisterna över heden med häst och vagn i en strid ström. Emellertid är vi fullt nöjda med våra tystgående apostlahästar. Tassande ser vi oss omkring i detta kulliga hedlandskap (Heide= hed) med enar, tallar och förstås ljung, vilka trivs i dessa näringsfattiga sandiga marker. Vår slutsats: fälten med ljung tycks vara oändliga, och även om många av buskarna blommar fint så är blomningen ännu i sin linda så där i mitten av augusti 2021. Om en eller två veckor skulle man kunna uppleva den överdådiga masseffekten.

Turisterna färdas i häst och vagn genom hedlandskapet. Ser rätt trevligt ut, eller hur?

Ljungen tål närmare granskning.

Magiskt ögonblick

Men vi är här och efter fyra timmar i bilkön kan vi identifiera oss med nysläppta kalvar på grönbete och känner oss yra av lycka för varje buske med blommande ljung. Det är väldigt gott om blommande ljung här och nu. Så mycket att produktionen av ljunghonung pågår för fullt i fyrkantiga och runda lådor mitt på heden. Så vad gör det att masseffekten har uteblivit och molnen hänger tungt över heden.

När vi har känt på heden en bra stund återvänder vi mot Underloh och då inträffar ett smärre mirakel. Solen tränger sig igenom molntäcket och lyser på ljungbuskarna. När solskenet nuddar den blommande ljungen uppstår ren och skär magi och den lila nyansen strålar så levande – för ett litet ögonblick. Bara att ta emot och tacka för ögonblicket.

Tack!

Bikupor mitt på ljungheden. Ljunghonungen sägs vara speciellt god.

Eyal är själaglad bland den blommande ljungen.

Gemytliga Undeloh

Vi tar samma väg tillbaka till Undeloh och går storögda förbi huvudgatans allsköns stånd och kommers. Ett kafé, stånd med äkta tysk honung och självklart tofflor. Här finns närmast allt turisterna kan tänkas köpa (och lite till). Vid en stilla damm med spegling ligger ett kafé och folk gör sig redo för middagen med ett glas vin eller öl bredvid. Det hörs sorl, bestickklirr och må bra-skratt. Sådana inbjudande uteserveringar finns det gott om här i Undeloh. Förvisso är det väldigt turistiskt. Och samtidigt så genomgående mysigt på tyskt vis.

Den gemytliga stämningen är så påtaglig att den går att ta på eller intensivt längta efter, inte minst för oss som har en bit kvar att köra denna kväll.

Innan vi åker i väg tar vi ännu en liten tur på heden vid sjutiden i skymningsljuset. Heden känns lugnare utan människor, cyklister och klapprande hov.

Trötta vandrare och andra turister tar igen sig på en av de trevliga uteserveringarna i lilla byn Undeloh.

Ny dröm

Nu när vi en ny dröm. Att sova över i gemytliga Undeloh, se morgondimman bre ut sig över heden och uppleva den praktfullt blommande heden i kvällssolen. Så nu säger vi: Lüneburger Heide, auf Wiedersehen!

Text: Eyal
Bild: Kerstin