Vandra på hänförande Heidschnuckenweg på Lüneburger Heide
Vandra den hänförande för sin skönhet berömda Etapp 2 av långvandringsleden Heidschnuckenweg på Lüneburgerheden.
Etapp 2 av långvandringsleden Heidschnuckenweg på Lüneburgerheden är berömd för sin skönhet och har flera höjdpunkter. Vi vandrar den under ljungblomningen och blir hänförda.
Startar i Buchholz
Nu är det dags att starta vandringen och det gör vi i centrum i småstaden Buchholz. Vi följer markeringen H – för Heidschnuckenweg. Undrar du varför vandringsleden heter så? Det gör vi med! Heidschnucken är en fårras (med sex underraser). Fåren är nödvändiga för att hålla ljungheden öppen. Annars breder skogen ut sig. Hoppas vi stöter på några får under vandringen!
Efter en bit i stadens utkant, förbi villor längs med tågspåren till Bremen – och ett trevligt samtal med Ulf, en herre som vi stöter på längs vägen – leder stigen in i skogen.
I skogen flankeras vi övervägande av tallar och lövträd. Trots en ryggsäck med allt som vi ska ha med oss under vandringsveckan känns vandringen som en njutning. Det är välmarkerat, skonsamt för fötterna på den fasta sanden och än så länge lättgånget, eftersom nivåskillnaderna är små.
Genom ett lugnt bostadsområde i utkanten av Buchholz.
Ett oväntat samtal med Ulf, som slår följe med oss en bit på vägen.
Sandigt underlag
Sanden är nog en bra grogrund för Tysklands högt älskade hedpotatis. Förutom ljungen trivs nämligen även potatisen här. Tänk att 40 procent av potatisen som odlas i Tyskland kommer härifrån!
Potatisfält ser vi inte här runt oss i skogen. Däremot träd och resligt blåbärsris. I skogens akustik hörs fåglarnas diskreta läten – tills en nötskrika kommer in i bilden. Öronen ramlar nästan av.
Äntligen in i skogens svala kokong.
Helvetet – och himlen
Vi nalkas det så kallade Helvetet (Höllenschlucht), en smal, drygt tio meter hög ravin, med sneda granar och tallar i sluttningarna. Träden skuggar skönt denna varma augustidag så det känns som ett ganska skönt helvete.
Och nu så, äntligen. Framme vid våra drömmars mål, blommande ljung så långt ögat når. Dessa till synes oändliga rosalila fält befolkas av en flock får! Med handen på hjärtat, det känns som att vi har kommit till himlen.
På sätt och vis har vi gjort det, för kullen här, Brunsberg, kallas faktiskt “Himlen”. Våra sprudlande lyckokänslor är granne med hussvalor, som flyger lågt över den romantiskt färgade mattan.
Så ser helvetet (Höllenschlucht) ut på Lüneburger Heide. Inte så dumt, faktiskt.
Framme vid ”Himlen” (Brunsberg) – blommande ljung, en flock får och fåraherden Gesa Menne.
Får och fåraherde
Just där, mitt på heden, råkar vi Gesa Menne. Hon är en gänglig ung kvinna och fåraherde. Hon verkar vara rätt lågmäld och trygg av sig. Precis som flocken med 170 får som hon ansvarar för. En liten flock, framhåller hon.
Yrket fåraherde talar hon varmt för. Inte för att hon och hennes 22 kollegor i trakten här tillnärmelsevis är höginkomsttagare. Däremot är det ett fantastiskt jobb, om man gillar att vara ute mycket, menar hon.
Det finns inga dumma frågor, så jag frågar på: Gör du det?
– Jag trivs väldigt bra med att vara ute. På vintern är det kallt så man måste pälsa på sig ordentligt.
Hon berättar om vargar. De finns här i området. Därför har hon en vakthund runt flocken och hon håller ständigt ett vakande öga över sina lurviga gunstlingar.
Tycket verkar ömsesidigt. För tre får följer henne vart hon än går.
– De är mina tre favoriter, säger hon.
Gesa berättar att det finns andra metoder att hålla landskapet öppet – förutom betande får. Svedjebruk är den klassiska, och används fortfarande på sina håll för att förnya ljungen. Numera finns även maskiner anpassade för heden. Men gratis är det naturligtvis inte. Och fårens betande är skonsamt. Deras betande tar bort spindelnäten så att bina kan komma åt ljungblommorna lättare och producera den vida berömda ljunghonungen.
Men nu ska fåraherden, fåren och hunden förflytta sig närmare skogen för att ha det svalare. Våra svettpärlor tyder på att det är långt över temperaturen som fåren trivs med – högst 19 grader.
Ett hårt arbetande får.
Fåraherden Gesa Menne söker sig mot trädens skugga.
Fårflocken har det nog skönt i skuggan.
Moin
Själva går vi några steg till ända upp till den högsta punkten av Brunsberg. Härifrån kan vi njuta av 360-gradigt panorama över en överdådigt blommande ljung. Kan det bli bättre än såhär?
Emellanåt råkar vi folk och då är hälsningsfrasen som tillämpas här i norra Tyskland Moin! (uttalas måjn).
Stigen fortsätter ner för en backe och här kan vi med egna ögon se spår efter den globala uppvärmningen. Enligt en informationstavla fick värmen 2020 stora ljungfält att sloka och dö. De nyplanterade ljungplantorna är betydligt mindre än de gamla.
Hänförande ljung så långt ögat når.
Öppna vyer från toppen av ”Himlen”.
En ensam ljung kan säga så mycket.
En liten våtmark på heden
Återigen är vi under skogens skuggande vingar. I vägskälet högersvänger vi mot Handeloh. Sträckan är lättgången och känns meditativt skön. Vägen svänger vänster och vi med. Sedan följer vi lydigt med till höger. Vi passerar en liten hedvåtmark på spänger. Och utan förvarning reser sig landskapet – vi måste upp för backen – varvid ett fält blommande ljung breder ut sig i flera väderstreck. Wow! Bara att sätta ner sig på en bänk och låta lyckan välla emot oss. Framme vid Büsenbachtal.
Förbi en liten våtmark.
Büsenbachtal
Här uppe på Pferdekopf vid Büsenbachtal finns, enligt många, traktens bästa utsiktspunkt.
Till Büsenbachtal kan man även åka tåg eller bil och sen gå en kortare sträcka. Inte långt härifrån finns ett fårhus och ett kafé. För egen del går vi nerför backen och svänger till höger, flankerade av ljung som bin svärmar kring. Alltsammans känns lika vackert som overkligt och vi kan inte låta bli att sätta oss under en ek, för att ta in upplevelsen och fika.
Nedanför kullen vi sitter på går folk på stigarna, beundrar vyerna, vandrar, hundpromenerar, cyklar eller tar bilder.
Som bekant har vi en fantastisk vandring att fullfölja så vi studsar upp och går över en bäck (Büsenbach) och uppför ännu en av naturen smyckad sluttning. Vi går och går, men hedens överdåd vill aldrig sina.
Sista backen upp till Pferdekopf vid Büsenbachtal.
Romantiska vyer från toppen av Pferdekopf.
Bara att njuta.
Hårt arbetande bi. Snart i en burk ljunghonung.
Bikupor mitt på heden.
Skönt i skogens skugga
På sätt och vis är det skönt att gå i skogen igen, omgivna av svalkande träd och blåbärsris. Syrsor spelar intensivt och skogsvägen svänger så småningom till höger. Följer skylten som pekar åt vänster mot Handeloh – två kilometer återstår.
Majsfälten bredvid är manshöga och gröna. Efter en vänstersväng skymtas Handelohs hus. Samhället känns som en typisk småort på landet. En kyrka, en livsmedelsbutik (med en restaurang intill) och en station. På rälsen bredvid vår bänk svischar ett blått lokaltåg förbi. Härifrån kan man sålunda ta sig vidare med tåg eller Heide-Shuttle buss, som vi.
Vi sällar oss till dem som lovordar denna vandring!
Skönt att gå in i skogens svalka.
På väg till Undeloh med hedens egen gratisbuss.
Vandringsfakta
Startpunkt: Stationen i Buchholz
Slutpunkt: Stationen i Handeloh
Längd: Cirka 15 kilometer
Höjdmeter: Cirka+/- 75 meter.
Tid: Cirka 4 timmar.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Tips: Ljungen på Lüneburgerheden blommar ungerfär från slutet av juli till början av september. Varierar förstås mellan åren och mellan olika delar av heden. Infomation om läget på blomningen brukar finnas på den här sidan.
Läs mer:
– Mer information om etappen hittar du här (på tyska).
– Inlägg från alla våra vandringar i norra Tyskland hittar du här.
Romantisk promenad på tu man hand.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
