Vandra vackra rundvandringen Heideschleife Radenbachtal på Lüneburger heide
Denna rundvandring längs Heideschleife Radenbachtal är fullspäckad med Lüneburgerhedens mest romantiska höjdpunkter.
Denna rundvandring längs Heideschleife Radenbachtal tar dig till Lüneburgerhedens mest romantiska höjdpunkter – bland annat Totengrund, Wilseder Berg och Wilsede. Om du ska göra en enda vandring på heden rekommenderar vi just denna.
Heideschleife Radenbachtal
Schleife betyder rundvandring på tyska. Denna rundvandring startar i mysiga tyska byn Undeloh mitt på Lüneburgerheden. En vandring utan tråkiga transportsträckor. Däremot gäller det att ha koll på ett litet “h” i skrivstil som markerar leden. Missa inte det – som vi!
Än så länge följer vi den subtila markeringen och njuter av det skonsamma underlaget, fast sand, dekorerad med ett och annat ekollon. Fälten med rosalila blommande ljung i varierande mognadsgrad böljar lätt i vinden. När solen tränger genom molnen uppstår en närmast magisk lyster.
Fågelspaning på heden.
Ändlös, böljande ljunghed.
Den fasta sanden utgör ett skonsamt underlag att vandra på.
Hänförande
Stigen breder ut sig, och så även ljungen. Tänk dig en värld bestående av öppet landskap med oändligt blommande ljunghed. Just i en sådan värld vistas vi. Enstaka tallar och enar som sticker ut i ljungens rosalila fält framstår som sensationellt vackra – som ljungen vore ett slags romantisk variant av skrattspegel.
Här förtrollas mycket. En ridande gestalt på en stilig brun häst. Fyra betande hästar i en hage. Vi hänförs.
En stilig brun häst dyker upp på heden.
Luring
Inte så egendomligt att vi slappnar av. (Men det skulle vi inte ha gjort!) Vid en korsning, där någon markering inte tycks finnas, väljer vi en bred väg i stället för en smal stig. Det känns rätt (dumheter!).
Titta, en liten bod med snedtak och gröna bikupor för ljunghonung! Hussvalor flyger runt, det är kanske gott om insekter där. Nu nalkas vi en grönskande skog med ek, tall och gran. Så skönt med fågelljud!
Vid det laget känns vägen inte alls rätt. En titt på den digitala kartan visar att vi borde ha tagit den smala stigen. Då hade vi sparat en halvtimme och trötta ben. Men det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Väl på den smala stigen hittar vi den diskreta markeringen på ett synnerligen diskret ställe. Det hade varit bättre med en tydlig skylt vid korsningen. Ändå har vi bara oss själva att skylla. Om vi hade tittat på kartan hade vi tagit rätt stig.
Bikupor för framtida ljunghonung.
Just här gick vi bet! Så missa inte att titta efter markeringen på trädet, även om det står en bit bort från korsningen.
Våtmark och finfin skog
Vi går flankerade av al och gröna buskar på denna smala stig. Bäcken blir större och vi går på spänger, omgivna av tät grönska och ivriga fågelljud. På en träbro är vi nästan tagna av den vackra speglingen i bäcken.
Vid nästa korsning höger (det är rätt denna gång, tack och lov!) och landskapet växlar återigen. Denna gång till skog, med skön sandjord. Så är det, där man inte underhåller heden, tar skogen över. Högersväng vid nästa korsning och vi går med rejält blåbärsrisk på ömse sidor. Här och där några försynta buskar med blommande ljung. Tänk att en ljus tallskog kan vara så fin! Rönnbär lyser upp i rödorange. Och inte en enda människa i skogen – utom vi tu. Visst är det romantiskt.
På spänger för en stund, omgivna av våtmark.
Landskapet växlar till tallskog. Härligt med variation!
Bänk med finaste ljungutsikt
Ute på en större väg möter vi några cyklister och en enstaka häst och vagn med lyckligt viftande passagerare. En mindre bäck och så tar vi till höger mot Totengrund i höjd med byn Döhle. Där vid ännu en liten bäck, som lyder under namnet Schmale Aue, hittar vi en stålhink bredvid bäcken. Vem är hinken till för? Människor, hundar eller får? Vattnet är i varje fall friskt.
En stålhink vid bäcken Schmale Aue. Vem tror du att den är till för?
Vid nästa korsning vänster och vi är framme vid ett typiskt fårhus med stråtak (Schafstall). I en hage bredvid betar får och getter medan ladusvalor dansar över våra huvuden. En fåraherde går på stigen med en hel drös av vallhundar. Där och då får vi syn på världens läckraste blommande ljung glimmande i solen. Enar sticker ut mitt i och fulländar hela faderullan. Just här och nu råkar det finnas en bänk. Och just här och nu påminns vi om att vi inte har fått i oss någonting sedan frukosten vi inmundigade för en evighet sedan. Vad passar bättre till världens finast blommande ljung än knäckemacka med jordnötssmör?
Ljungen lyser alldeles magiskt. Mer lystert blommande ljung får man leta efter.
Kan det bli bättre än så här? Bara att njuta.
Eyal sitter och njuter på en bänk.
Totengrund
Igen växlar landskapet till skog – blåbärsris och framförallt gran. Efter en stilla rinnande bäck tar vi en vänstersväng vid en korsning. Sedan till höger och vi äntrar en tät blandskog med sviktande sandjord på stigen. Härnäst till vänster och där kan vi skymta Lüneburgerhedens turistmagnet nummer ett, Totengrund.
Totengrund kan beskrivas som en stor ”krater” med böljande hedmarker. Stora nivåskillnader gör området spännande för nya vinklar ger nya vyer. Ju högre upp vi går desto vidare och mer betagande blir vyerna. Fjärilar jagar nektar på ljungen och syrsorna spelar.
Högst upp på den stora utsiktspunkten flockas turisterna, främst elcyklister. Folk sitter på bänkar, njuter av utsikten och fikar.
Enar och blommande ljung är en härlig kombination.
Uppe vid Lüneburgerhedens mest kända utsikt, Totengrund. Som du ser, här står inte ljungen i full blom än.
Wilsede
Nu “rullar” vi ner, förbi en blommande hed, förbi en skog. Just när vi når den bilfria gamla byn Wilsede, öppnas dammluckorna och regnet störtar ner. Räddningen är Milchhalle. Inne får vi tak över huvudet och en läcker bovetetårta med lingon, bovete är typisk för heden. Och eftersom vi inte är de enda som flytt skuren, delar vi bord med ett par tyskar och får öva vår tyska.
Så snart magen har fått sitt och regnet slutat, promenerar vi runt i byn och begapar de fina husen i traditionell stil. Är du intresserad av hästvagn och andra historiska föremål är kanske Heidemuseum något för dig?
Molnen tätnar så vi raskar på mot byn Wilsede.
Alla tar skydd i eller vid kaféet Milchhalle.
Denna lingonbakelse av bovete är en lokal specialitet, och en läcker sådan.
Ett gammalt fårhus (Schafstall) i Wilsede.
Wilseder Berg
Vi har något helt annat framför oss – en uppförsbacke! Alltså uppmarsch på stenlagd väg, antagligen för att underlätta för dåtidens häst och vagn. I solljuset glimmar gräs som guld och även ljungen lyser i grälla nyanser.
Nu är vi uppe på Wilseder Bergs platå och åtnjuter ett panorama över vidder med skog och blommande hed. Exalterade tar folk selfies med heden som fond.
Nu fullföljer vi inte etappens sträckning vidare mot Underloh, vilken går över en blommande hed och genom skog. I stället går vi ner för kullen tillbaka till Wilsede, varifrån vi åker häst och vagn genom det romantiska landskapet.
Den här vandringen är bland den finaste vi har gjort på Lüneburgerheden. Den tål att göras om!
Gräset glimmar i solen.
Fantastisk utsikt över den blommande heden från toppen av Wilseder berg.
Vi kan inte få nog av Lüneburgerhedens romantiska vyer.
Här får vi hästskjuts sista biten tillbaka till Undeloh – genom en blommande Lüneburger Heide.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Vid Heide-ErlebnisZentrum nära parkeringsplatsen för vandrare i Undeloh.
Längd: Cirka 20 kilometer
Höjdmeter: Cirka+/- 120 meter.
Tid: Cirka 5-6 timmar.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Obs: Vi fullföljde inte riktigt hela den markerade rundvandringen Heideschleife Radenbachtal. Från toppen av Wilseder Berg gick vi inte vidare mot Undeloh, utan tillbaka mot Wilsede (för att sedan åka häst och vagn tillbaka till Undeloh).
Tips: Ljungen på Lüneburgerheden blommar ungerfär från slutet av juli till början av september. Varierar förstås mellan åren och mellan olika delar av heden. Infomation om läget på blomningen brukar finnas på den här sidan.
Läs mer:
– Mer information om etappen hittar du här (på tyska).
– Inlägg från alla våra vandringar i norra Tyskland hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
