Ett “hospice” för Europas största rovfåglar
Grågamen brer ut sina vingar på ”gam-hospicet”.
I början av 1980-talet höll Mallorcas grågamar på att dö ut, men räddningsaktioner har fått fågelstammen att öka igen. Vi har besökt centret där skadade gamar får tillbringa resten av livet. Ett “gam-hospice”.
Finns det något djur med sämre PR än gamar? Har man Disneyfilmen Djungelboken som enda informationskanal kan man få för sig att gamarna är rätt motbjudande asätare. Men efter att ha läst på och sedan besökt Stiftelsen för grågamens bevarande (BVCF) på Mallorca har vi fått en helt annan bild. På centret får bokstavligen vingklippta gamar, som trots veterinärvård inte förmår flyga igen, både omvårdnad och mat. Vi är utlovade att närvara under matningen.
Eyal känner på en gamfjäder. I bakgrunden biologen Macu, som guidar oss runt.
Men låt oss först mota Olle i grind: behövs verkligen dessa asätare?
Svaret är ja, av ett enkelt skäl: gamarna har en unik förmåga. De behöver inte äta färsk mat, utan livnär sig på kadaver. Hur viktiga gamarna är för människan förstår man inte sällan förrän det nästan är för sent, som i Indien. När gamarna minskade kraftigt fanns ingen annan som tog på sig att äta upp kokadavren som landet är så bemängt av. Kadavren ruttnade i solen, vilket förde med sig att sjukdomar spreds både hos djur och människor. Så berättar Ramon, en mycket entusiastisk ung man med kortklippt svart hår. Han är BVCF-representanten som visar oss runt i centret, en ombyggd gammal gård.
På Mallorca höll grågamarna på att försvinna i början av 1980-talet. Den främsta orsaken var en gammal vana att lägga ut förgiftad mat för att bli av med oönskade katter, hundar och rovfåglar – de senare i tron att de skulle döda husdjur. När gamarna åt förgiftad mat dog de förstås.
Därför var en av BVCF:s största utmaningar att utbilda folk och hitta alternativ till gift. Även om hotbilden mot gamen finns kvar, har räddningsaktionerna gått över förväntan bra. Grågamen har ökat markant – från 20 till runt 200 stycken.
4 saker som är kul att känna till om grågamen
- Grågamarnas vingspann är upp mot 290 centimeter. Därmed är den Europas största rovfågel.
- Gamarna väger förvånansvärt lite, 7-12 kilo. Att de ändå är så enorma beror på att deras ben, liksom alla fåglars, är ihåliga och fylls på med luft medan de andas.
- Den största anledningen till att gamar skadar sig är elledningar ovan marken. Gamarna förstår inte faran som ledningarna utgör och flyger rakt in i dem. Även elchocker förekommer. Nu har elbolagen börjat märka elledningarna på ett sätt som fåglarna förstår (bland annat med röd färg).
- Att para sig ostört är en fråga om överlevnad för gamarna. Det finns skyltar som uppmanar vandrare att inte närma sig gamarnas boplatser. De allra flesta tycks hörsamma förbudet. Jag undrar varför inte alla gör det.
Grågamsskelett.
Tredje gången gillt
Två gånger har vi besökt “gamhospicen” med oförrättat ärende, gamarna vägrade äta i vår närvaro. Ett år senare stundar vårt tredje besök och då är det biologen Macu som guidar oss runt.
Vår ciceron på gam-hospicen Macu. Tack för all kunskap du bjöd på!
Tydligen är det tredje gången gillt i gamarnas värld. För så snart maten läggs fram på marken tre-fyra meter från gömslet där vi sitter med bultande puls, störtar ett par gåsgamar fram och käkar av det styckade lammet med en sådan glupande aptit som om det inte funnes någon morgondag. Ett levande får tittar på bredvid. Vid åtminstone ett tillfälle råkar gamarna i luven på varandra och står näbb mot näbb och försöker att slita åt sig en och samma köttbit från varandras väldiga näbb. Det slutar i en kompromiss där var och en styckar åt sig sin beskärda del av kadavret. Så vem är gamigare, den kompromissvilliga gamen eller människan?
Gamkompromiss om den åtråvärda köttbiten. Alla får en liten bit. Har människorna månne något att lära av gamarna?
Efter ett tag tycks gamarna vara nöjda och drar sig tillbaka till övriga “gänget” med ett tiotal gåsgamar och ett par grågamar. Rätt som det är kommer en gåsgam i rörelse, vilket sker med fladdrande steg som om gamen tar sats före en flygtur. Språngmarschen slutar inte förrän gamen är (nästan) inne hos oss i gömslet. Måste erkänna att hjärtat skenade för ett ögonblick. Sedan står gamen blickstilla alldeles utanför gömslet och spejar mot gömslet, så nära att vi kan nudda den.
En gåsgam inom armlängds avstånd.
Precis som vid tidigare besök är det kylslaget i gömslet. Till slut hinner kylan i kapp oss och går genom märg och ben och tre lager kläder. Vi kastar en sista blick mot fåret. Det lever. Ett tecken så gott som något på att gamar, hur gamiga de än är, inte ger sig på några levande tamdjur.
Slutligen vill vi önska centret, som tar hand om gamarna både i “hospicen” och inte minst ute på fältet, lycka till med detta ideella arbete!
Besöksfakta
“Hospicet” för gamar, eller Stiftelsen för grågamens bevarande (BVCF), är öppen för besökare ett par dagar varje vecka. Närmare information på centrets hemsida.
En skadad gåsgam visar upp sig och verkar vara på gott humör.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
