Överraskning i Donaustauf
Tacka vet vi kvällspromenader! Då kan vad som helst inträffa. Man kan hitta ett grekiskt tempel i skogen alldeles nära Donau i Tyskland.
Kvällspromenader är en finfin grej. Man tar sig en sväng utan större pretentioner och vips står man alldeles omtumlad inför något oväntat. Så var det under vår kvällspromenad i den sömniga lilla staden Donaustauf.
Regensburg har jag hört talats om, inte om Donaustauf. Men hotellpriserna i den senare avgjorde valet. Vi räknade ut att vi kunde unna oss en riktigt god lunch på kuppen dagen efter. Men först en kvällspromenad längs Donau.
En stilla promenad längs Donau, till att börja med.
Här knallar vi intet ont anande i en skogskant och måste stanna upp. Är vi i Bayern eller i Grekland? Det pampiga vita templet med väldiga pelare uppe på kullen framför oss för tankarna till Parthenon.
Är detta sant eller bara en hägring? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Vi går uppför oräkneliga stentrappor och ödmjukas vid varje steg inför det egendomliga vidundret.
Men vad är detta?
Till slut står vi där öga mot öga, eller varje fall nära. Nu står att läsa vad det heter, och googla. Vi läser och det låter inte klokt. Ändock känner vi oss lite klokare.
Svar: Walhalla. Återupprättaren som skulle ge tyskarna självkänslan tillbaka på 1800-talet.
Svar:
Vi är alltjämt i Tyskland, i Bayern närmare bestämt. Byggnaden är ingen luring. Den är helt sann och heter Walhalla, byggd på initiativ av den bayerske kungen Ludwig I. Efter Tysklands förnedring 1806, då tysk-romerska riket upplöstes och en stor del av Tyskland löd under Napoleon, tänkte han skapa en upprättelse åt det tyska folket. För vad passar bättre för att återställa tysk självmedvetenhet och stolthet än ett grekiskt tempel med byster på tyskar som värnat om det germanska språket?
Klockrent! En bättre egoboost än Walhalla är det svårt att tänka sig. Vid invigningen 1842 hedrades 160 personer med 96 byster och för närvarande innehåller samlingen 130 byster och 65 minnesmärken. Så kung Ludwig I:s tanke verkar leva kvar.
Gott om pelare som gör människorna till myror.
Folkfest
Men överraskningens tid är inte förbi. Medan vi ännu begrundar kung Ludwigs “bebis” med beundrande blickar strömmar folk till byggnaden och slår sig ned smått överallt – på trappor, på kanterna, överallt. Och med sig har de kallskurna delikatesser, fint skurna grönsaker i skålar på en finduk som ligger direkt på golvet. Några grillar. De flesta har med sig pizzakartonger. En riktig folkfest.
Folkfest på Walhalla.
Men vilken?
En rad uppställda kameror mot skyn i samma riktning skvallrar om ett naturfenomen. En blodmåne månne? Återigen fiskas mobiltelefonen upp och det googlas fram ett jakande svar.
Vi sitter länge och väntar på en uppvisning på stengolvet tills baken stelnar. Till slut inträffar det magiska i skymningsljuset. Allt är förlåtet.
Vad behöver hända under vår nästa kvällspromenad för att överträffa detta?
Blodmånen över Donau visar sig till slut.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
