Vandra på Glacier 3000
Vandringen på Glacier 3000 är ett oförglömligt äventyr med svindlande utsikter – och helt utan utrustning.
Häng med på en oförglömlig glaciärvandring utan guide och utan behov av någon extra utrustning vid Glacier 3000. Men med makalösa utsikter från den spektakulära klippan Quille du Diable.
Du hittar en digital karta över vandringen på vår profil i appen Wikiloc.
Upp till Glacier 3000
Vi har lämnat dalstationen på 1 546 meters höjd och ska åka upp nästan 1 500 meter till med kabinbanan. Bergsväggarna vid Scex Rouge är kala, överväldigande, ointagliga.
Framme på 2 971 meters höjd är det svindlande vackert med oräkneliga alptoppar, varav många är vitklädda. Innan vi tar sittliften ner till glaciären tar vi på oss tröja, mössa och handskar. De behövs redan på dessa höjder.
“Glacier Walk”
Så heter den markerade och av pistmaskiner välpreparerade leden på 3 kilometer (enkel) över glaciären Tsanfleuron. Målet är utsiktsplatsen vid klippan Quille du Diable.
Det är inte bara kyligt. I början flämtar vi fastän vandringen inledningsvis är plan; luften är tunn. Först ingen is, bara stenskravel. Här har glaciären dragit sig tillbaka. När vi väl går på glaciären märker vi: det porlar ständigt av den krympande glaciären. Emellanåt får vi parera mellan rännilarna på den mjuka isen eller kliva på en spång.
På väg till glaciären.
Skräckblandad förtjusning
Vi omges av nakna, brutala klippor runt om. Bara vi är här – och denna platta, vidsträckta, smältande och inte minst skrämmande glaciär. Det är molnigt, det blåser, vi vet inte vart vädret tar vägen. En pistmaskin brukar köra här och det ska vara helt säkert, om man följer den markerade leden som vi.
Ändå! Det rationella i all ära, våra känslor är i gungning och de viskar i vårt inre öra: en glaciär är en glaciär. Men för allt i världen vill vi inte gå miste om denna naturupplevelse. Alltså fortsätter vi att vandra, med ett ansiktsuttryck utstrålande den luggslitna klichén skräckblandad förtjusning.
Det är lite isigt, antagligen töar det på dagen och fryser till på natten. Pulsar upp genom iskristaller, is och omängder stenar som lossnat efter issmältningen.
Wow, vilka vidder! Ser ni klippan på andra sidan glaciären? Dit ska vi!
Det känns vilt och inte helt ofarligt.
Bergen omkring är brutalt karga och ogästvänliga.
Mäktig, makalös natur
Går på en annan del av glaciären som verkar större. Isen glittrar, solen skiner, vädret har stabiliserats – och oron har dämpats. Vi lyfter blicken och betraktar en omslutande lång kedja av höga berg och väldiga kala klippor runt oss. Så vi två sårbara myror.
Glaciärsprickor finns, men de är tydligt skyltade och avspärrade. Vid ett litet vattendrag frestas jag att känna efter med handen. Ådrorna fryser nästan till is. Ofattbart att vi har hela denna grandiosa is-öken för oss själva.
Häftigt att titta på alla dessa snöklädda alptoppar på över 4 000 meter.
Härligt, härligt och farligt, farligt. Här ska man inte lämna den markerade leden.
Glaciärens smältvatten är isande kallt.
Quille du Diable – en gång i livet
Bara en liten bit återstår till slutmålet av vandringen, klippan Quille du Diable. Det är också på flera sätt den mest krävande. Isen och den lättgångna platta etappen är slut. Vi bestiger kala klippor och hör hur vi flåsar i uppförsbacken på nästan 3 000 meters höjd.
Flankerade av karga klippor följer vi en rödvit markering utmed ett område som antagligen var glaciär för bra länge – gissningsvis bortåt hundra år sedan. Ty pyttesmå växter har börjat skjuta upp ur denna steniga jordmån.
Sakta och säkert närmar vi oss restaurangen och tillika skyddsstugan Refuge l’Escape på 2 860 meters höjd. Läget är bland det mest spektakulära och svindlande vi har varit med om. Här står du ett litet andetag från stupen och fallhöjden på 1 500 meter – utan vare sig skyddsnät eller räcke. Med skenande puls betraktar vi oändligt många toppar över 4 000 meter, däribland det vitblänkande Mont Blanc-massivet och några av Schweiz högsta giganter som Dom och Matterhorn. Karga eller vitklädda vidunder omgivna av brutala klippor och livsfarliga rasbranter. Ändå så outsägligt vackert att man känner sig omskakad av beundran.
Och vågar man försiktigt titta ner mot avgrunden ser man långt, långt ner den undersköna Deborencesjön och Rhônedalen.
Vi önskar att alla skulle kunna uppleva detta åtminstone en gång i livet.
Nu är korsat glaciären och går den sista biten mot klippan. Den tunna luften märks i uppförsbacken.
Svindlande utsikter vid klippan Quille du Diable. Men vi ska inte gå för nära kanten. Fallhöjden är 1 500 meter.
Eyal med Mont Blanc-massivet i bakgrunden.
Hängbron
Har man gott om tid och ork kan man vandra till Col du Sanetsch (10,5 kilometer enkel väg i en tekniskt svår högalpin terräng). Vi går samma väg tillbaka och beundrar glaciären igen, denna gång ser vi några enstaka vandrare (De flesta nöjer sig dock med att kliva på glaciären och ta några selfies). Sittliften upp och då är vi bara några trappsteg bort från nästa utmaning för oss svindelkänsliga: hängbron Peak Walk by Tissot.
Bron är 107 meter lång, blott 80 centimeter bred och den går från utsiktsplattformen till den huvudsakliga Scex Rouge-toppen, som ligger 5 meter högre upp. Onödigt att säga att de 360-gradiga vyerna från utsiktsplattformen tar andan ur en. Härifrån har man nog den bästa fotovinkeln på hängbron. Just det, hängbron! Vågar vi?
Vi tar ett steg i taget. Först trapporna upp mot hängbron. Redan här är vyerna svindlande åt båda håll. Vid ingången till bron har det bildats en selfiekö, vilket ger betänketid (på gott och ont). Så går mina tankar: visserligen är bron smal med tanke på besökarnas strida ström åt båda håll. Men fallhöjden till klipporna känns inte så skrämmande. Under bropromenaden tänker jag mest på att parera möten med de mötande besökarna, vilket går smidigt.
Väl på den huvudsakliga Scex Rouge-toppen blir jag paff av alla gigantiska berg, som Mont Blanc och Monte Rosa, men också av att titta på enorma klippor från denna vinkel – uppifrån.
Många känner sig manade att gå på den utmanande hängbron Peak Walk by Tissot.
Titta, jag fixade det!
Alpine Coaster
Så heter lösningen för dem som fortfarande inte fått tillräckligt med fjärilar i magen. Ännu vimmelkantig efter hängbron slår jag mig ner bakom ratten i världens högst belägna rälssläde eller rodelbana (mountain coaster).
Omsorgsfullt säkerställer jag att säkerhetsbältet sitter som det ska. Trots adrenalinruset är jag nyfiken på varför jag utsätter mig för detta åk. Vill jag utmana mig själv? Eller hoppas jag på en slags hävstångseffekt som ska få det omgivande spektakulära högalpina landskapet att verka ännu häftigare i 40 kilometer i timmen, med en 520-graders sväng och uppemot 6 meter över marken längs en klippkant.
Det hela kan förstås bottna i förvägenhet, dumdristighet har helt enkelt fått ett ansikte.
“Är det farligt?” Skojar jag med instruktören.
Han tar sin roll på vällovligt allvar:
“Nej.”
“Så jag kommer tillbaka levande?”, tjatar jag.
Han svarar lika allvarlig och nästan omhändertagande:
“Absolut. Det är helt ofarligt och enkelt. Se bara till att inte bromsa. Det bromsas automatiskt.”
Det första offret är min keps. Den flyger upp direkt i fartvinden – men landar lika direkt på ryggen för att den är fjättrad till min kropp genom det utfällda öronskyddet. Alperna passerar revy i väldig fart och det suger infernaliskt i magen alltmedan jag krampaktigt håller emot bromsarna med båda händer genom alla tio kurvor, sex vågor och tre hopp.
Sammanfattning av Alpine Coaster i två ord: väldigt kul. Lite som Gröna Lund, men på ofantligt hög höjd med Alperna runt om.
Alpine Coaster är nästa utmaning.
Åket består av tio kurvor, sex vågor och tre hopp – med häftiga alper runt om.
Mat på svindlande höjder
Genom La Bottas panoramafönster syns flera glaciärer, enorma klippor och en lång rad vitklädda alptoppar i ögonhöjd. Det är minst sagt distraherande när man ska njuta av ravioli med tryffel eller en kalvragu med “vol-au-vent”-rösti – en genialisk fullträff för alla som uppskattar fyllig murkelsås. Du kan läsa om våra efterrätter och om alla våra gourmetupplevelser i kantonen Vaud här (länk kommer när inlägget har publicerats).
Genom La Bottas panoramafönster syns flera glaciärer, enorma klippor och vitklädda alptoppar i ögonhöjd.
Kalvragu med “vol-au-vent”-rösti, god mat på hög höjd.
Sammanfattning Glacier 3000
Här uppe finns mycket kul att uppleva, även för matintresserade. För oss naturälskare är höjdaren trots allt annat kul att vandra på glaciären och uppleva de oförglömliga vyerna över Europas högsta berg.
Fakta om glaciärvandring
För att din glaciärvandring ska bli så trygg och bekväm som möjligt tänk på följande:
-
- Lämna aldrig den markerade leden. Att vandra fritt på en glaciär utan guide, rep och glaciärutrustning kan vara livsfarligt på grund av dolda sprickor.
- Kolla vädret: Vid kraftig vind, storm eller tät dimma stängs ofta linbanan av säkerhetsskäl. Det kan också snabbt bli sämre sikt på glaciären, vilket gör det svårt att navigera.
- Utrustning och kläder: Även mitt i sommaren är det kyligt på glaciären. Du behöver bra vandringsskor eller andra rejäla skor (snön kan bitvis vara djup eller blöt), en vindjacka, keps eller solhatt, solglasögon och solkräm (snön reflekterar UV-ljuset extremt starkt).
- Fysisk ansträngning: Höjden på nära 3 000 meter gör att luften är tunnare. Även om sträckan är relativt platt och enkel, blev vi trötta betydligt snabbare än vid havsnivå. Alltså ta det extra lugnt.
Eyal är nöjd efter en oförglömlig upplevelse på glaciären.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Vid sittliftens dalstation nedanför Scex Rouge.
Längd: Runt 5 kilometer
Höjdskillnader: +/- 110 meter
Tid: Runt 2 timmar i rörelse.
Karta och detaljer: Se vår profil på Wikiloc. Observera att kartan visar enkel väg. Vägen över glaciären är som den pistats vid vårt besök. Kan antagligen variera något mellan åren.
Läs mer:
– Alla våra vandringar i Schweiz hittar du här.
– Läs om vår glaciärvandring på Aletschglaciären i Valais här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
