Vandra Klintekongens Rige, Europas högst rankade vandringsled

 

Häng med på en vandring längs hela Klintekongens Rige i Danmark, Europas högst rankade vandringsled, enligt Deutschen Wanderinstitut 2022. Denna rundvandring är bräddfylld med både omvälvande och omväxlande natur. Den mest dramatiska attraktionen är naturligtvis den uppemot 128 meter höga och 7 kilometer långa kritklinten.

Tänk att denna storartade vandringsled bara ligger ett par timmar från Öresundsbron och väntar på att bli utforskad!

 

Rara Jydelejet

Vi väljer att starta, och avsluta, rundvandringen vid Jydelejets parkering. Där står vi och undrar vad områdets namn betyder. Egentligen hette det “Glidelejet” för att man drog timmerstockar ner för berget, stockarna gled. Efter en felsägning förvandlades Glidelejet slutligen till Jydelejet. Det får vi stå ut med.

Vid sjutiden på morgonen är det bara vi, och en överväldigande sjungande kör av fåglar, där gulsparven sjunger som ivrigast. Som vanligt oroar vi oss. Denna gång över de rara sällsynta orkidéerna. Kommer vi att se några?

Dessa kalkrika, och näringsfattiga, marker är mumma för orkidéer så vi tillåter oss ett visst mått av optimism. Vi skärper våra sinnen och spanar.

Samtidigt, som du säkert vet: det är inte målet, utan vägen dit som är hela grejen. Vi tar oss tvärs över en äng med böljande vita och gula fält som vajar välkomnande – tusensköna och smörblommor. Här och var svarthätta. En stilig fasanhane. Svarta kor betar utan att ägna oss mer än förströdd uppmärksamhet. Inte heller paret gräsänder gör sig till. Framme vid en hage som är inhägnad för att skydda orkidéer från kornas framfart.

Kerstin ropar: Jag ser orkidéerna!

Dessa stornycklar är en orkidé som inte finns i Sverige, men i Jydelejet såg vi många.

 

Orkidéer

Innanför den faluröda grinden står orkidéerna i full blom. De är vita eller svagt lila och blomsterbladen är fina som silke. De är vackra som bara orkidéer kan vara och de har ett namn: stornycklar (orchis purpurea på latin). Vågar inte nudda vid dem. I Sverige finns de inte, men här är det gott om dem. Ögat kan inte få nog av dessa skönheter.

Skogsduvan stånkar, gransångaren tjatar om salt sill och gullvivor tycks ha tagit över världen. Vilken värld!

Med visst vemod lämnar vi inhägnadens lilla värld. Än fler stornycklar, fritt och oskyddat levande. En hoppande fälthare. Körsbärsträd. Bokskog på håll. Blommande äppelträd. Snart växlar landskapet.

 

Liselunds lilla universum

Efter en vänstersväng pekar skylten mot Liselund – alltså upp för en backe. Där skiftar landskapet till lövskog, vilket förstärker det intensiva fågellätet. Ett par rådjur blir lika överraskade som vi i morgonstunden.

Utanför skogen omfamnas vi av gröna buskar kantade av gullvivor och orkidéer. I gluggar skymtar havet i fjärran. Den gröna sluttningen vi stiger ner för är full av rosa orkidéer. Vi innesluts i en grön kokong – för att sedan förevisas glimtar av vyerna som väntar oss lite senare: det turkosblå havet som obönhörligen äter sig in i den magnifika kritklippan. Och en stund senare, återigen en omväxling. Blommande äppelträd, en böljande hage och fågelsång tar över. Men havet och den dramatiska klippan förblir nära liksom havsvindarnas sus i trädkronorna.

Den smala stigen kantas både av kaprifol och förgätmigej. Kanten vi går på är stundom i höjd med trädtopparna. Så leds vi inåt land, in i en lövspricknings-grön bokskog. Här tar fåglarna över ljudansvaret. Strax är vi inne i självaste Krageskoven og Liselund Park. Slottsparkens romantiska trädgård anses vara en av Danmarks finaste, och sköts liksom slottet av Danmarks nationalmuseum. Det ger en fingervisning om platsens kulturhistoriska vikt.

Som sig bör i en omhuldad oas simmar gräsänder i spegelblanka vattendrag och dammar. Vilka i sin tur omsluts av majestätiska lövträd och prunkande, häggdoftande växter. En påfågel vinnlägger sig envist om att stjäla besökarnas uppmärksamhet; den spatserar runt i parken i demonstrativt maklig takt och visar upp dess magnifika fjäderdräkt som om det vore catwalk. Emellanåt utbrister kraken i öronbedövande rop som måste höras ända till kritklippan nedanför backen.

Den största, i varje fall bildligt, begivenheten i parken är förstås det gulliga Lieslund slott, som tronar vid en liten damm. En annan begivenhet är Klintekongens skulpturerade gestalt i parken framför Liselunds nya slott.

Från parken tar vi en träbro över ett vattendrag och fortsätter nästan ända ner till stranden (den sista biten mot stranden är avspärrad under vårt besök efter ovädren 2023-2024). Vattnet är turkostblått. Och upp för trapporna igen! Det blir ett bra motionspass.

 

Dramatiska Möns klint

Nu i lövskog i den böljande Krageskoven, vars vindlande stigar ruvar på överraskningar. Ett rådjur störtar ner för en av sluttningarna framför våra häpna ögon. Eller så öppnar sig ett fönster mot kritklippan och det flerfärgade havet.

Nästa glugg mot havet är en ödmjukande lektion i naturens krafter. Bitar från klinten som det senaste skredet slungat i väg travas i högar på stranden för allmän beskådan drygt 100 meter ner.

Vi håller oss på den grönskande smala stigen och gläds åt böljande betesmarker, strödda med smörblommor. Då och då måste vi hejda oss. Synen av klippan som stupar ner i havet överväldigar. Klippkanten bredvid är svindlande brant och känns ända in i magen. Ändå dras jag obönhörligen dit.

 

Fika med utsikt

Kanske bra att vi efter en stund slukas av en bokskogs vindlande stigar. Vid nästa öppning mot klippan blottas klippans vita krita som ett öppet sår. Havet glimrar flerfärgat rakt nedanför denna stupraka brant. Finns det ett bättre ställe att fika på än på bänken här? Klippan och det glittrande havet framför – med hussvalor som svärmar runt klippan – bygger sina bon där – och skog mättad av fågelsång bakom. Det känns att vi har det bästa av två världar. Ut till vänster avtecknar sig Stevns klint i fjärran.

 

Store Taler Fald

Fortsättning följer i samma storslagna stil på vyerna. Allt medan havet pustande påminner om dess existens nedanför branten. Det gäller inte minst vyerna från utsiktspunkten Store Taler Fald, där självbevarelsedrift påbjuder att hålla sig på rätt sidan räcket.

Med ena foten i havsglimtarnas värld och den andra i lövskogens dito, fortsätter vandringen längs Klintekongens Rige. En hares långa öron sticker upp från buskarna och dess huvud skymtar för ett ögonblick, innan det slukas av grönskan.

Efter ett möte med en flock getter följer vi skylten till vänster flankerade av bokskog. Det är grönt, rogivande och välljudande, med koltrasten som ansvarig för skönsången.

 

Svantesestenen

Vid Svantesestenen står vi framför en väldig sten som inlandsisen förde med sig från Sverige för 15 000 år sedan. Stenen sägs vara den största på Mön.

Nu när vi har gått en stund på en bred skogsstig, omgivna av björk och bok, skiftas det helt – brantkant, klippor och flerfärgat hav igen. Inåt land är det skog. Vi går mittemellan och njuter av båda världar.

 

Guidad tur

Fortfarande har vi inte varit nere på stranden och betraktat Möns mäktiga klippa ur myrperspektivet, nerifrån. Delar av trapporna förstördes av stormen under hösten 2023. Varenda en av trapporna vi har passerat har varit avspärrad. Så även denna, i närheten av Geocenter. Men vi har förhandsinformation om en nedgång som i dagarna öppnat hela vägen ner, så vi går vidare till trapporna mot stranden i Gråryg Fald. Ner genom en stig på sandigt underlag och där ser vi dem. Människor på stranden brant ner!

Har Möns klint en framtid? Guide Jørgen Larsen på Möns Klints Geocenter följer med oss. Han framhåller att berg som innehåller krita inte är så ovanliga, många berg kan ha krita någonstans väl dolt under ytan. Det ovanliga är att kritan syns för blotta ögat. Som vid Möns klint.

Han visar oss ett av dessa ställen där kritan är blottad.
– Det vi egentligen tittar på är döda algers skal (anm. coccoliter) som blev ihoppressade lager på lager till en kritklippa för omkring 70 miljoner år sedan. Under istiden, för 15 000 år sedan, bröts kritberget sönder till block och mellan kritblocken pressades morän in. Så Möns klint består inte bara av krita, utan även av sand och grus, säger han.

Just detta är Möns klints “akilleshäl”. För vid stora nederbördsmängder blir pressen på moränen enorm. När moränen ger vika för pressen och bryter sig loss från klinten följer delar av klinten med i skredet. Så har skett många gånger genom åren. Inne i Geocenter kan man se bilder från det kraftiga skredet  2007.

Ändå är Jørgen Larsen inte orolig för klintens framtid. Inåt land är klinten nämligen fyra kilometer bred så det finns mycket att ta av. Givetvis kan klintens utseende komma att förändras. Stigen längs klinten kan behövas dras om. Men klinten kommer att bestå för en lång tid framöver, framhåller han.

Nu visar Jörgen Larsen oss klintens högsta punkt, Dronningestolen på 128 meter över havet. Havet glittrar i tre olika färger: grumligt vitt, turkosblått och vanligt havsblått. Vad beror denna färgskala på?
– Färgskalan bottnar bokstavligen i kalken, förklarar Jørgen Larsen. Ju högre kalkhalt på havsbotten och i vattnet, desto vitare kulör.

 

Äntligen!

På väg ner för trapporna till stranden skiftar naturen. Från djungelliknande tät växtlighet till helt kargt landskap. Den mörkfärgade jorden är vulkanmaterial.

På stranden hänger sig Jörgen Larsen åt att plocka fossiler.

Får man verkligen ta med sig fossiler? Han svarar jakande. Men man måste vara måttfull – “så mycket som ryms i en hatt”, enligt lagen.
– Det mest ovanliga fyndet är tänder. Igår hittade jag hajtänder, säger han.

 

Stranden – farlig, men härlig

Enligt skyltarna går man på stranden på egen risk. Är det något man måste tänka på? Jörgen Larsen förklarar att man ska akta sig för att gå för nära en klint, speciellt efter regn. Då är rasrisken som störst. Vi tackar Jörgen Larsen och ska nu utforska Möns klint på egen hand.

Ett glädjeämne är att känna på naturens urkraft. För det gör man, med lite fantasi. Träden som vi tog igen oss vid slungades över 100 meter ner av skredet – tillsammans med högar av krita som bildat en kulle på stranden. Moränen, alltså sand och grus, sveptes längre bort i havet.  Naturen både förstör och bygger nytt i samma andhämtning.

Havets mångskiftande färger fascinerar. Det mellanmjölkvita och turkosblå havsvattnet känns overkligt.

Strövande utmed den väldiga klippan känner man sig som en myra. Här vill man inte stå alltför nära. Det kanske kommer ett ras till, oanmält. Farligt, farligt, men obeskrivligt häftigt.

Stranden med det turkosblåa skimrande havet bredvid för tanken till exotiska trakter, om inte för det ständiga dånet, om inte vågorna girigt slungade sig mot den smala stranden, om inte klippan reste sig uppemot 128 meter precis bakom, om naturens maktdemonstration uteblivit. Om man inte känt sig som en myra.

Medan havet äter sig in i stranden tar vi några myrsteg utmed stranden. Rätt som det är tornar klippornas mest omhuldade fasta inneboende, pilgrimsfalken, upp sig.

Här från stranden kan man följa mötet mellan havet och klippan, där skyddsvallen mellan dem, stranden, på sina håll redan har slukats av vågorna. När nästa våg sträcker ut dess hand sköljs mina skor av vitt kalkvatten.

Denna avstickare från vandringsleden är storslagen och är varmt rekommenderad. För på stranden finns det många härliga höjdpunkter att glädjas åt. Det vill säga om man klarar av trapporna. Nu ska vi upp de – enligt vår egen räkning –  495 trappstegen.

 

Aborrebjerg – Möns högsta punkt

Nu återstår vandringens bokstavligen höjdpunkt, Aborrebjerg. Vägen dit är inte överdrivet lång, så vi följer den Klintekongens Rige-märkta vandringen och omsluts av en vacker bokskog. På väg till Aborrebjerg passerar vi forntida spår efter försvarsanläggningen Timmesøbjerg uppe på en sluttning. Och nu stundar La grande Finale på 143 meters höjd och ovanför träden vi fram till nyss omfamnats av. Nedanför breder ett grönt fält av trädtoppar, åkrar och i horisonten havet ut sig. Steges kyrktorn inåt land och Stevns klint längre bort. Det är så magnifikt att  vi återvänder vid solnedgången.

Härifrån är det bara några steg ner till startpunkten genom blomkantade betesmarker.

Klintekongens Rige är sannerligen en kunglig rundvandring värdig dess höga rankning.

---

Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Parkeringen vid Jydeleje.

Längd: Drygt 15 kilometer
Höjdmeter: Drygt +/- 500 meter
Tid:  5-6 timmar beroende på hur mycket tid som läggs vid exempelvis Liselund

Karta och detaljer: Se vår profil på Wikiloc.

Obs1: Ras och fallande stenar förekommer regelbundet vid Möns klint. Respektera därför alltid de avspärrningar och den information som kan finnas längs klinten.

Obs2: I slutet av augusti 2024 är tre av fem trappor ner till stranden vid Möns klint öppna. Trappan vid Liselund slott ska enligt uppgift öppna under hösten 2024. Så länge den trappan är stängd måste man från Liselund välja den alternativa väg för vandringen som går uppe på klinten – precis som vi gjorde under vår vandring i maj. När trappan öppnar blir det återigen möjligt att följa Klintekongens Riges sträckning längs stranden – om vädret tillåter.

Läs mer:
Fler vandringar och tips från Mön hittar du i inlägget  ”Upplev naturen på Mön på en helg”.

Länkar till alla våra vandringar i  Danmark hittar du här.

Mer information om Klintekongens Rige hittar du här.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---