Gamla favoriter: Vandra från Port d’Alcudia till Talaias topp
Spektakulär utsikt över Medelhavet och Formentor-halvön från toppen av Talaia.
Denna fantastiska vandring från Port d’Alcudia till toppen av Talaia är för dig som gillar spektakulära havsutsikter. Men nyligen har något inträffat som du bör känna till.
Det här blogginlägget ingår i serien Gamla favoriter med urval av våra favoritvandringar på Mallorca. Varje inlägg innehåller färska intryck och reflektioner från återbesök under vintern 2022-2023. Detaljerad vandringsinformation och kartlänk till en liknande runda hittar du här i ett tidigare inlägg.
Havsnära
Inget spännande har inträffat, än. Vi har lämnat Port d’Alcudia för en timme sedan och även passerat fashionabla Aucanada. Så händer allt på en och samma gång. En exotisk fågel med en stilig plym på huvudet flyger förbi. Borta. På världens mest diskreta vis försöker Kerstin att på påkalla min uppmärksamhet. När jag har fattat vad som står på spel har den vackert blåskimrande kungsfiskaren antagligen hunnit halvvägs till Madrid.
Trösten är att vandringen är havsnära. Förvisso har den varit det till och från ända från Port d’Alcudia, men nu är havet så nära att vågorna kan skvätta på oss. På vissa korta partier sviktar det under fötterna, eftersom vi går på tjockt lager av tång.
Så visst njuter vi av betagande utsikter över Medelhavet och ön med en fyr. Men vi håller koll på fötterna. Både här och där.
Havsnära vandringen bjuder på många överraskningar, som fyren på ön utanför fashionabla Aucanada.
Jakt pågår!
Så småningom blir underlaget betydligt stenigare. Uppför klippan möter vi dagens första baleariska getter. På ena hållet skymtar Artabergen, på den andra grannön Menorca.
Över en stätta och vi hamnar i en skog mitt i en pågående jakt, precis som varje söndag förmiddag utanför turistsäsongen. Då och då ekar ett skott varpå vi skyndar oss att komma därifrån.
En av bergets urinvånare, en balearisk get.
Polis
Uppe vid Coll Baix stöter vi på något nytt, den spanska polisens gula avspärrningsstaket. Utan att vara Einstein fattar man att något inte är som det ska. Bredvid står en varningstriangel med ordet Peligro (= fara). Sådant blir man minst sagt fundersam av.
Vi rådgör med varandra. Vi äter ett äpple. Jag går fram till en spansk familj som vandrar i närheten. De hävdar att stenar har ramlat ner någonstans ”längre upp”, att det kan vara farligt, men att det inte är förbjudet att vandra här.
Vi känner att vi måste ta reda på hur det förhåller sig ”längre upp”. Vi vill informera våra läsare om läget. Vi tar risken.
Så mycket är vi på vakt för stenar som kan ramla ner över våra huvuden att vi knappt pratar med varandra. Vi håller ett väldigt avstånd till kanten med den betagande utsikten över paradisiska stranden vid Coll Baix med dess klarblå vatten.
Vet ni vad, ingenting händer. Vi har gått den här sträckan uppemot hundra gånger. Jag har sprungit den ett antal gånger. Allt är sig likt. Alla varnande skyltar till trots. Vi slappnar av och njuter av de grandiosa havsutsikterna åt flera håll. Vi beundrar en liten och modig krokus, insprängd mellan två stenar.
Helikopterperspektiv över ett turkost hav.
En liten och modig krokus, insprängd mellan två stenar.
Blåtrast!
Nästan framme vid toppen sker ett mindre underverk (för oss fågelnördar). Ovanpå en vandringsskylt sitter den sällsynta blåtrasten och betraktar oss utan någon som helst brådska. Flera bilder hinner tas innan vi kommer ihåg att andas igen.
Uppe på toppen tar vi igen oss med en salladslunch. Det vi inte vet är att vi har rundturens mest spännande del framför oss.
Blåtrasten visar vägen upp mot toppen.
Ras
På väg ner finns en kort sträcka som svindelkänsliga brukar reagera på, en smal stig kantat av ett brant stup. Först de goda nyheterna. Stigen har försetts med ett räcke. De dåliga är att raset måste ha skett just här, på det mest olämpliga stället. På det runt tre meter långa rasstället fattas räcke och stigen är lite knölig. Raset inträffade antagligen till följd av höstskurarna 2022 (drog denna slutsats efter att ha studerat besökares Insta-bilder tagna under hösten.) Vi tar det varligt och allt går bra.
Här påminner Kerstin och jag varandra likt två hönsmammor att de närmaste 100 metrarna neråt brukar vara slippriga. Det är det även i dag. Så vi tar det varligt tills den branta stigen tar slut. Knepiga situationer parerar vi med ett typiskt mallorkinskt knep: vi tar ett stadigt grepp om det stryktåliga mallorkinska gräset càrritx. Vi har klarat oss!
Nu har polletten ramlat ner: här har ett ordentligt ras skett nyligen (hösten 2022).
När stigen är besvärlig är det skönt att hålla tåliga mallorkinska gräset càrritx i handen.
Panoramaväg
Efter parkeringen övergår vandringsvägen i vanlig ordning i bilväg. På vintern är trafiken betydligt mindre störande än under turistsäsongen. Men det finns ingen trottoar så det gäller återigen att vara försiktig, det brukar löna sig. Vyerna över havet och klipporna är enastående.
Nästan på havsnivå möter vi en skock ståtliga baleariska getter. Snart är vi framme vid en picknickplats med bedårande havsutsikt. Oanmält sveper tröttheten över oss, så det återstår inget annat än att slå sig ner vid ett picknickbord och fika. Det kvarstår bara en dryg timme till Port d’Alcudia.
Panoramaväg längs havet på väg tillbaka mot Port d’Alcudia.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
