Vandra i vilda Djurholmen på Hallandsåsen

Djurholmens strövområde på Hallandsåsen, med bland annat en mosse, ger en behaglig känsla av otämjd natur.

 

Visserligen är Djurholmens strövområde på Hallandsåsen långt ifrån vildmark. Här finns spännande spår efter gamla agrara bosättningar och välmarkerade stigar och spänger. Men inslag som branter, vattenfall och inte minst mosse skapar en behaglig känsla av otämjd natur. 

En sak till. Vi vandrade vid Djurholmen under en helg i maj med strålande väder och mötte knappt en människa. Tillfälligheter?

 

Överraskande kuperat

Från parkeringen följer vi en röd markering; vi landar mitt i en vidsträckt bokskog strax efter lövsprickstiden. Alltså hörs fåglarna överallt och mest hela tiden, men kamoufleras av den spirande grönskan. Trots att inga fåglar syns till får vi puls, av det kuperade landskapet. Någon häpnadsväckande utsiktspunkt som tar andan ur en finns inte, utan en mängd trevliga små överraskningar som höjer mysfaktorn: mossklädda stenar och murar, omkullvälta träd inhysande mossa och groteskt stora svampar, bokkollon-matta. Överraskningarna tycks aldrig ta slut.

Djurholmen är härligt att ströva i.

 

Århultsbäcken

Nästa böljande kulle leder oss ner för branterna ända till den porlande Århultsbäcken. Och när vi har kommit så långt ner det går är det dags att gå uppför förstås. Bokskogen ger plats åt en blandskog med björk, ek, och lärk. Blommande blåbär. Här kan man tydligen även skönja en kannibal (enligt en informationstavla): sileshår, vilket är en köttätande växt med grova klibbiga körtelhår på bladöversidan. När körtelhåren avsöndrar slem fastnar insekterna. Smaskig måltid!

På väg ner mot Århultsbäcken.

 

Djurholmamossen naturreservat

Naturreservat-markering kommer mot oss och då vet vi. Nu kommer det. Mossen, det som en del betraktar som vildmark, kanske rentav den enda kvarvarande vildmarken i bebodda trakter. Och något ligger kanske i det, ty en distinkt känsla av enslighet breder ut sig vid synen av det öppna och tämligen kalla landskapet. Tystnaden är så påtaglig att subtila ljud hörs: vattnets porlande, flugornas surr och de diskreta fågelljuden ekar över nejden.

Ängsull. Visst är den vacker?

 

Utmaning för höjdrädda

På spänger till ett utsiktstorn med något så ovanligt som en stege i stället för trappor. Utan eftertanke klättrar vi upp – ända till den lilla öppningen mot tornets golv. Här är det lätt att fastna med ryggsäcken eller slå sig i huvudet på en planka. Det senare inträffar, men livet går vidare. Uppe i tornet känns det lite omtumlande, även för oss före detta höjdrädda – vi måste ju samma väg ner igen. För allt i världen skulle vi inte vilja missa utsikten över nejden och ge efter för våra gamla rädslor.

Tillbaka på fast mark kan vi till fullo uppskatta blommande klockljung och ängsull. Fjärilar och dagsländor dansar i luften och det myllrar av fågelljud – hör vi verkligen ängspiplärkan?

Akta huvudet! Utmaning för höjdrädda.

På spänger över mossen känns det lite grann som i vildmark.

 

Vattenfall

En smula vemodigt lämnar vi mossen och knallar på en grusväg omgivna av en ung blandskog följd av en alldeles vanlig granskog. Men snart piggas vi upp av ett strömmande vattendrag intill stigen och ruinen efter en skvaltkvarn för malning för husbehov inbäddad i en smått sagolik omgivning, med Århultsbäcken och frodig grönska.

Vidare över bäcken på en träbro och på spänger genom orörd skog. Här visar Djurholmen dess kanske vildaste ansikte, med branter från båda sidor och bäcken forsande i mitten, alldeles bredvid oss. Vi gör en några meters avstickare för att beundra ett vattenfall och brant stup vid bäcken – ännu en smakbit av vild natur.

Egendomliga svampar i bokskogen.

 

Lunch på Michelinkrog

Vidare i det kuperade landskapet. Nu följer vi gul markering rakt fram; bäcken ekar nedanför. Dags för hälsokontrollen: en brant uppförsbacke. Men vi gör det enkelt för oss och mitt i backen sätter vi oss ner på en nedfallen trädstam i en solig glänta omgivna av till synes oändlig skog. Lunchen smakar som på en Michelinkrog.

Vidare upp på bokkollonmatta. Väl uppe till vänster, höger för att sedan följa gula markeringar (som sammanfaller med blå). Här vittnar gamla stenhögar, stenmurar och terrasser om agrara bosättningar med odlingar fram till 1880-talet. Och efter ännu en träbro passerar vi det som en gång var gården Västra Århult, av en skiss framgår att den kvarvarande stenmuren omgärdade en hage när gården var en gård.

Bara en liten stund senare är vi återbördade till startpunkten. Vi vänder gärna tillbaka till (lagom) vilda Djurholmens strövområde.

Skön skugga under trädkronorna.

Stenmurar vittnar om gammal odlingsbygd.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Parkeringen vid Djurholmen strövområde.

Längd: Runt 6 kilometer
Höjdmeter: +/- cirka 70 meter
Tid: Knappt 2 timmar.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. 

Läs mer:
Läs om alla våra vandringar i Skåne.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Åh, detta ser ju bara så himla fint ut! 😀

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Hallandsåsen har en hel del att bjuda. Djurholmen är ett av flera exempel. En annan vandring på Hallandsåsen som vi varmt rekommenderar är Sinarpsdalen med sitt småskaliga, böljande jordbrukslandskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.