Så har vi övervunnit våra svindel-demoner

Snöklädda berg och en glaciär utanför Chamonix

Glaciären utanför Chamonix dit vi ska. Om vi törs.

Går det att bli av med sina fobier? De flesta människor lider av mer eller mindre välgrundade rädslor som fördärvar och begränsar livet. Vi har länge haft höjdrädsla, men har nu blivit friare!

Alltid finns det den där alptoppen, den där turen eller åtråvärda utsiktspunkten som inte kan bestigas för att vi våndas vid blotta tanken på några ynka meters trång passage med gapande stup. Detta stup tycks utöva magnetiska krafter på oss. Det vill liksom suga in oss i fördärvet för att tillskansa oss en ung bråd, och ytterst plågsam, död. Plågan är vi varse om redan där vi står på betryggande avstånd från det gapande hindret, förnimmande hur våra skälvande stackars hjärtan skenar och pulsen liknar en jordbävning av den dödliga skalan.

Milt uttryckt, demonerna har ett stadigt grepp om våra liv. Eller har i varje fall haft det – under en alldeles för lång tid. För två år sedan försökte vi att värja oss mot demonerna under en vandringstur i närheten av Chamonix i Frankrike.

 

Minnesanteckningar från Chamonix

Nu är vi nästan framme vid glaciären. Ingenting kan hejda oss på väg till vandringens höjdpunkt. Som vi har längtat efter att besöka en glaciär! Bara några vindlande passager utmed en dal och vi är framme.

Exakt där tar det stopp. Tvärstopp. Inte en meter till. Hennes ansikte är likblekt och läpparna skälver. Vad är det älskling! Gör det ont?

Kippande efter andan pekar hon bortom branten – mot en blommande, och djup, alpdal. Vacker så det gör ont, visst. Men kära älskling!

Jag torkar hennes kinder. Vi kramas. Så småningom återgår pulsen till mer hälsosamma nivåer. Talförmågan återkommer och förklaringen kryper fram. Tanken på att nalkas stupet och kunna störta ner är outhärdlig, och fullständigt förlamande. Tanken på att sedan behöva gå samma väg tillbaka om möjligt än mer skrämmande.

När målföret är närmast helt återställt förklarar hon ännu mer. Inte att hon saknar motivation, hon vill upp till glaciären! Sitta där vid foten av glaciären och duka fram den medhavda lunchen som vi noga förberett. Klart vill hon det! Men hon förmår inte, hennes fötter vägrar, hennes ben fogar sig inte, hennes lungor förvägrar henne luften. Så snart branten skymtas protesterar hela kroppen och utlyser generalstrejk.

I denna belägenhet återstår bara ett: retirera. Vi retirerar med tunga steg, tigande.

Återigen stannar hon till. Återigen tar hon till orda. Hon vill testa, en gång till.

Vi återvänder till platsen. Jag håller andan medan hon nästan röd av ansträngning och anmodan till självbehärskning tar det ena krampaktiga steget framåt efter det andra. Stupet är nu två meter bort och måste passeras innan stigen vindlar vidare.

Sammanbiten tar hon sig igenom metrarna. En stund senare närmar sig stigen återigen branten, men då har hon fått upp farten och fortsätter utan något uppehåll ända till glaciärens kant och vi hittar en skön sten i solen och dukar upp mjukostarna, hårdostarna och de olika sorternas skinka och mycket annat gott och låter alltsammans väl smaka.

Ryggsäck packas upp till lunch bredvid en glaciär.

Vi nådde fram! Det blev en oförglömlig picknick i solen i kanten av glaciären.

 

Nya utmaningar i Alcudia

Sedan dess har vi rest och vandrat på hög höjd åtskilliga gånger. Någon liknande ångestattack har inte inträffat, men vi har inte precis tagit oss vatten över huvudet. Inga hängbroar över stup, utan ett litet steg i taget. Och för varje litet steg har gränserna flyttats fram och världen vidgats. Att våga – med förnuft – öppnar upp och stärker självförtroendet.

För ett år sedan var vi utanför Alcudia. Vi var på väg att erövra en ny stig på väg mot en för oss ny bergstopp. Vi var varse om risken för svindelkänslor, den har andra vandrare vittnat om. Ändå valde vi att ta vägen. Vi kan alltid vända tillbaka, lurade vi oss.

Branten närmade sig, den förlamande känslan likaså. Vi tvärstannade. Försökte att tvinga kroppen eller om det var hjärnan, en gång och ännu en gång. Helt bortkastat. Det var bara att vända tillbaka med svansen mellan benen.

I dag har vi gjort ett nytt försök, stärkta av ännu ett fullspäckat vandringsår och gränsen som ständigt och sakta utvidgas. Vi går och samtalar med varandra. Om dagspolitik, om kvällsmaten, om hur gott det skulle smaka med lunch. Men hallå, har vi inte redan passerat den otäcka branten? Har vi det? Javisst!

Känslan av att slå tillbaka mot och övervinna de egna demonerna är mycket tillfredsställande. Men den allra största vinsten är att kunna njuta av livet fullt ut.

Vandring längs klippkant med havet i bakgrunden.

Demonerna besegrade. Det omöjliga för ett år sedan har blivit möjligt. På vandring utanför Alcudia vid ett brant stup.

 

Så kan även du övervinna dina svindel-demoner

  1. Motivera dig. Hitta en trigger som får dig att vilja åstadkomma en förändring – och övervinna hindret.
  2. Var generös – mot dig själv! Ge dig tid. Tid behövs för att åstadkomma förändring.
  3. Ta ett steg i taget! Sätt upp realistiska delmål och beröm dig själv varje gång du övervinner ett hinder. Vad duktig du är!

Har du erfarenhet av att övervinna demoner?


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Sara skriver:

    Så otroligt modigt att ni trotsade demonerna och tog er fram till glaciären!! Och låter otroligt bra att ni utmanar era demoner lite hela tiden för att inte låta det begränsa livet! Det är helt rätt! Man ska göra det, men i sin egen takt! Har själv haft lite olika demoner såväl höjd som socialt men det har jag livit kvitt helt genom att ständigt fortsätta utmana mig själv!

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Hej Sara! Kul att även du lyckats besegra några demoner. Man måste antagligen kontinuerligt utmana sig själv och stegvis knuffa bort sina olika demoner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.