Vandra till tre toppar från Soller

Denna storslagna utsikt över Tramuntanas berg är belöningen för slitet på väg upp.

Denna mastodontvandring i Tramuntanas berg på Mallorca är till dig som har god fysisk kondition och älskar krävande utmaningar. Belöningen är fantastiska vyer åt alla håll från tre toppar över 1 000 meter i världskulturarvet Tramuntana, en spännande ravin och ett smakprov av “Apelsindalen”. Med en gnutta flax får du ett oväntat besök av Europas största rovfåglar. 

 

Förord – Varför tänjer vi gränserna och utmanar oss själva?

Antagligen av en uppriktig nyfikenhet på hur mycket vi klarar av. Och för att den fysiska ansträngningen frigör pepidhormonen endorfin som tillför en känsla av överväldigande glädje. Kroppens eget belöningssystem.

Men att få i gång endorfinerna har ett högt pris i den här vandringen. Låt mig förklara varför.

Vandringen från Soller till passet Coll de l’Ofre och tillbaka tar runt fem timmar och brukar räcka mer än väl för de flesta.  Vandringen från passet Coll de l’Ofre upp till de tre topparna är minst lika krävande och tar flera timmar. I den här vandringen lägger vi i princip samman båda vandringar. Helt enkelt.

Vi antog att den fysiska biten inte skulle vara något problem.
Vi antog att vi skulle behöva gå den sista biten i skymningsljus.
Två antaganden. Vi hade fel i båda.

Nu kör vi!

Morgontimmarna på väg upp mot bergen från Soller.

 

Apelsindalen

Solen har inte nått torget Plaza de Sa Constitucio i Soller och morgonkylan nyper i skinnet. Med raska steg går vi längs stans trånga gator ut mot byn Biniaraix. Berget Puig de l’Ofre höjer sig majestätiskt över Apelsindalen, som Sollerdalen också kallas för alla apelsinodlingar. I farten fångar blicken stiliga stenhus, en vattenkanal och inmurade citrusodlingar som bågnar av orange och gula frukter. En smakbit av Apelsindalen i all hast. En smakbit som värmer.

Apelsinerna muntrar upp på vägen.

 

Biniaraix

Upp genom Biniaraix gränder tänker jag att denna mysiga by måste vara en av Apelsindalens mest välbevarade hemligheter. Min andra tanke är att nu återstår uppemot 1 500 höjdmeter att ta (och lika mycket ner). I övre delen av Biniaraixs följer vi långvandringsleden GR 221 åt höger. Här måste det vara helt annan jordmån, för här odlas oliver och en del johannesbrödträd i terrasserade odlingar.

Biniaraix halvsover fortfarande.

Biniaraix fina stenhus är sista utposten före ravinen.

 

Två myror bland stora elefanter

Vandringen fortsätter i Cami des Barranc, “ravinvägen”. Vattnet i ravinen Barranc de Biniaraix flödar under stenbron vi passerar. Vattenljudet följer oss under uppstigningen längs oändliga stentrappor, omgivna av terrasserade olivträd och Tramuntana-berg. Ravinen vi passerar är smal som ett nålsöga, som minst är den bara ett tiotal meter bred. Vi är vi ett par myror och de väldiga klipporna är tvivelsutan elefanterna.

För en stund passerar vi en del av ravinen som är torrlagd (eftersom vattnet antagligen har omdirigerats här). När vattenströmmen har tystnat hörs fåglarna och fårens klingande bjällror. Och snart forsar vattnet igen och ljudet ekar mot de väldiga klippväggarna runt oss.

Förbi skylten Cami de Vell (45 minuter) – här kan den som som vill runda av få sig en liten rundtur tillbaka till Soller. För oss är det inte aktuellt att gå tillbaka än på ett tag. Vi hämtar kraft från glimten av havet i gluggen mellan två berg.

Oändliga stentrappor på vägen genom ravinen.

Porlande vatten i ravinens botten.

 

Storslaget

Vi är så högt komna att mycket som visar sig nu är storslaget. De väldiga klipporna. Sollerdalen för våra fötter. Fyren. Medelhavet. Allt detta ligger nu för våra fötter. Och uppe ståtar flera toppar på över 1000 meter. Berusningen har en doft av rosmarin.

Obönhörligen fortsätter vägen uppåt, genom en grind. Tänk att det ligger en gård mitt i detta stenrike! Som alltid vid stupnära stigar med svindlande vacker utsikt så gäller det att försöka ha fötterna på jorden. Ännu en grind – för att stänga fåren inne. Vi står vid en utsiktsplats över bergstoppar. Hade vi bara mer tid hade vi kunnat stanna här halva dagen för att ta in skönheten. Men vi har stordåd att uträtta i stenriket. Förbi några tappra stenekar hörs ekot av fårs bjällror.

 

Passet Coll de l’Ofre

Utan förvarning är den nästan tre timmar långa uppstigningen slut. Det är inte den branta sluttningen som tar andan ur oss nu. Det är den majestätiska utsikten över Cuberdammen, Mallorcas högsta berg Puig Major och många fler. Vi tar ett stort andetag, och en rejäl klunk vatten, och vänder oss mot Puig de l’Ofre – dagens första topp över 1 000 meter.

Efter ett krön vid en backe med en stenmur på tvären lämnar vi huvudstigen och viker till vänster – in på en betydligt mindre stig. Nu gäller det att hålla stenkoll på stenrösen. Luften doftar kåda, tall och rosmarin.

Majestätisk utsikt från Coll de l’Ofre över Cuberdammen, Mallorcas högsta berg Puig Major och många fler.

 

Puig de l’Ofre

Efter drygt hundra meters stigning är vi framme på Puig de l’Ofre och njuter av ett 360-gradigt panorama på 1 091 meters höjd. Vi hinner inte med någon lunch. I stället frossar vi i makalösa vyer över Palmas katedral, bergstoppar och stora delar av ön.

Det som nu sker är en kamp mot klockan. När jag skriver detta skäms jag en smula över denna blandning mellan människans påhitt, tid, och naturens överväldigande storslagenhet. Hur vågar jag blanda ihop det ändliga med det oändliga! I synnerhet då naturens ändlighet i varje fall för mig ter sig som en slags bromsmedicin mot kapplöpningen mot den oundvikliga avgrunden. Men medvetenhet om tiden är nödvändig. När mörkret och nattkylan bryter in kan avgrunden hinna i kapp oss.

Klockan, igen. Vi har drygt två timmar på oss för att ta oss till de återstående två topparna – och tillbaka till passet. Är det ens möjligt? Och när ska vi fylla på våra energidepåer?

Panoramat från toppen av Puig de l’Ofre.

På väg mot nästa topp. Eyal blickar tillbaka mot gröna Puig de l’Ofre.

 

Puig de na Franquesa

Vi raskar på ner för Puig de l’Ofre förbi en gammal mur. Det svindlar för ögonen. Är det uppsynen av några gamar som visar sig uppe i skyn eller för att vi akut behöver upprätthålla nivån på blodsockret. Vi tar näven full med valnötter, torkade aprikoser och cashewnötter och tuggar intensivt. Det känns genast bättre.

Tiden att njuta av panoramat från bergstoppen är utmätt och vi rusar mot den sista toppen. Halvvägs mot Puig de sa Rateta hejdar vi oss. Orken är på upphällningen, och tiden med. Vi har nu jäktat i fem timmar och det har gått över sju timmar sedan frukosten. Vi tar fram lunchlådorna med pastasallad och äter glupskt med ögonen fixerade på en bergstopp vi aldrig varit på och inte kommer att hinna med i dag, Puig de sa Ratetas södra topp.

 

Hurra! Puig de sa Rateta södra toppen

Efter några tuggor kan vi inte äta mera. Uppemot tio gamar flyger ovanför oss. Europas största rovfåglar, grågamar, och även gåsgamar som är nästan lika stora. Gamarna verkar vara på ett lekfullt humör. De svävar runt, de jagar varandra, de nuddar varandra. De flyger i väg. De kommer tillbaka. Att äta är omöjligt. Att prata är omöjligt. Att göra något annat än följa dem med blicken är omöjligt. Under dessa nådiga ögonblick stannar tiden upp.

I blicken har vi ett par grågamar, vingspannet av dessa väldiga rovfåglar spänner uppemot tre meter. Vi tittar på dem orörliga på 40 meters håll, vi andas knappt. Gamar äter sällan levande. De närmar sig oss dessa enorma djur. Runt 20 meter är avståndet mellan oss praktiskt taget en utandning. Vad vill de med oss på detta avstånd? Det är uppenbart att de tittar på oss. Undrar de om vi lever?

Sedan flyger de vidare, och lämnar oss lyckorusiga. Vi säger ingenting. Bara gapskrattar.

Nu känns att ingenting är omöjligt. Styrkan som övergett oss har återvänt. Klart vi ska upp på tredje toppen! Vi hinner, klart att vi hinner, försäkrar vi varandra utan att titta på klockan.

Oväntat besök av Europas näst största rovfågel, gåsgamen med ett vingspann på närmare tre meter.

Hurra! Eyal hoppar av glädje på Puig de sa Rateta södra topp.

När vi tittar på klockan inser vi att den är mycket. En grupp vandrare går ner i passet mellan Puig de na Franquesa och Puig de l’Ofre. Vi har aldrig gått den vägen, men anar att det kan finnas en genväg till passet där. Vi halvspringer i nerförsbacken, tar till vänster och sen vänster igen. En kvart senare står vi vid passet. Av någon anledning är vi inte trötta.

Tröttheten kommer drygt två timmar senare, på en parkbänk på torget Plaza de Sa Constitucio i Soller. Vi fortsätter vår avbrutna lunch i skymningsljuset på ett levande torg. När mörkret har fallit har vi hunnit äta upp.

Skymningen har fallit när vi är tillbaka i Soller.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Plaza de Sa Constitucio mitt i Soller

Längd: Runt  23 kilometer .
Höjdmeter: Gissningsvis +/- 1 500 meter
Tid: Drygt 7 timmar

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Observera att något blivit helt fel med de höjdmeter som anges där.

Tips: Den som vill ha en mindre krävande vandring kan till exempel börja vid Cuberdammen, gå upp på Puig de l’Ofre och sedan ner genom ravinen till Soller. Eller från Cuberdammen göra en rundvandring till de tre topparna (här hittar du beskrivning av den vandringen). Eller vandra från Soller till passet Coll de l’Ofre och tillbaka till Soller.

Obs: Vandringen vi gjorde är mycket konditions- och tidskrävande med många höjdmeter. Under vandringen till topparna krävs en viss säkerhet på foten och förmåga att läsa karta och följa markeringar i form av små stenrösen. Vandringen från Soller till Coll de l’Ofre är däremot välmarkerad och på en bred stig (dock många höjdmeter).

Läs mer: Läs om våra andra vandringar på Mallorca.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.