Eld, vind och vatten är det bästa hon vet

Klassiska humörhöjare: eld, vind och vatten i en härlig förening.

 

Kerstin älskar att grilla korv. Det brukar hon påtala med samma punktlighet som ett schweizisk urverk vid de allra första tecknen på försommar.

 

Band ända till barndomen

Som det mesta kan också förklaringen till denna faiblesse hittas i uppväxten. Många ljusa stunder kan förknippas med grillning av korv – ute i naturen.

Vi har varit ihop i 32 år och grillat korv sisådär ett par gånger. Bortförklaringar är det gott om: eldningsförbud, långt till en grillplats, viktigare saker. Sanningen är att jag aldrig har förstått mig på detta hennes suktande efter att återuppleva barndomens glädjeämnen.

Fortfarande är jag osäker på om jag förstår mig på denna barnsliga förtjusning i att tillreda en så enkel rätt som korv ute i naturen. Men i dessa tider begriper jag vikten av att ta vara på alla glädjeämnen som står till buds. Sålunda är vi rustade upp till tänderna för en korvgrillning ute i naturen.

 

Redo för grillning

Med har vi torra grenar som vi hittade under en gran. Näver från en en björkgren som låg omkull några steg därifrån. Därutöver tre avlånga grenar som Kerstin har täljt och förvandlat till grillspett. Allt detta är hämtat från skogen nära oss för att vi ska grilla på en grillplats (med ved) i ett naturreservat och där får man inte röra naturen. Tändstickor i en stor ask.

Givetvis har vi korv med oss, en riktig tjock korv med mycket kött, “Slaktarkorv”. Till korven ska ätas pinnbröd som också ska grillas över öppen eld. Vetemjöl, mjölk och bakpulver har Kerstin redan blandat ihop till en deg. Nu beger vi oss ut i de sörmländska markerna.

En mossklädd björk på marken bjuder på näver.

 

Corona i luften

Viruset märks. På tre sätt. Ett. Det är gott om lediga människor. Två. De håller fysiskt avstånd. Tre. Alla är varma och vänliga.

En äldre gubbe påtar utanför en liten stuga i kanten av en mossbeklädd skog och en välfylld å. Han tittar nyfiket efter oss och de tre långa grillspetten som sticker ut ur mitt vänstra ryggsäcksfack. Jag hade nog aldrig gjort det tidigare. Nu vinkar jag. Och han vinkar tillbaka hukad över sin kryddträdgård.

Ett äldre par kör förbi på grusvägen, så varligt att det verkligen inte blir en bilolycka som tar oss. Och de vinkar. Båda två.

 

Naturreservatet Yttereneby

När vi passerar uppemot 20 meter höga klippor är vi nästan framme vid naturreservatet. Väl inne infinner sig en känsla av helig mark: ekarna som omger oss är flera hundra år gamla. Respekt!

Vi är långt ifrån ensamma vid grillplatsen som ligger på en kulle med utsikt över Östersjön. Ett äldre par med kikare hängande står vid grillplatsen och spanar. Vi frågar dem om de också vill grilla. Men nej. De vill skåda fåglar. Ett tacksamt ämne att prata om på tre fyra meters avstånd.

Ett tiotal meter bort står ett ensamt tält alldeles intill vattnet och därifrån bubblar det av röster – två vuxna, två småbarn och en hund finns där, ska det senare visa sig. Nu säger magen med besked att det är dags för mat.

Kerstin hämtar ved vid grillplatsen alldeles vid vattnet.

 

Eld, vind och vatten

Alla som brukar grilla vet redan det jag härnäst kommer att lära mig: att grilla fordrar tålamod. Kerstin oroar sig. Det var ett tag sedan sist. Hon tänder riset med tändstickan. Vi håller andan. Blir det någon eld? En liten gnista hörsammar vår bön. En gnista till och nu har det tagit fyr Kerstin lägger på ännu mer ris. Veden är emellertid knappt anfrätt och det är den som ska brinna och bli glödhet innan vi ska börja grillningen. Grillning över eld ger sotiga korvar. I denna väntan är jag tacksam för varenda ett av mina år. För nu kan vi hålla spetten med korv över glöden och höra och se hur det gnistrar och eldtungan flammar upp när korvens fett droppar ner i glöden. Det är ett vackert skådespel

Vinden visar bästa möjliga tajming. Den fläktar och syresätter glöden precis vid rätt ögonblick.

Kommer elden att ta sig?

Ja, det gjorde den. Äntligen glöd för korv och pinnbröd.

Korven och pinnbrödet måste vara det godaste jag någonsin ätit. Möjligen har min galopperande hunger också ett finger med i spelet. Liksom de vackra vyerna över Östersjön och den hemlighetsfulla vassen för våra fötter.

Eld, vind och vatten i en härlig förening. Kerstin verkar vara nöjd. Finns det något som kan överträffa denna “treenighet”?

Ja, möjligen tre livsbejakande damer.

 

Livsbejakande damer

Nu går vi på vandringsleden. Förbi stränder alldeles intill vattnet. Vi måste ögonblickligen hejda oss för att gnugga ögonen. Vad är det vi ser vid en solig backe med strålande havsutsikt?

Blommor? Fåglar? Nej. Tre äldre damer liggande bredvid varandra – dock med behörigt Corona-avstånd. De blundar småleende mot solen. Och när de hör oss reser de handen till hälsning.
– Hej, livsnjutare! ropar jag.
De storskrattar och ser på oss glädjestrålande.

Värmen från dessa tre livsbejakande initiativrika damer är kanske dagens största behållning.

Blommande blåsippor i backen alldeles intill de tre livbejakande damerna.


Läs mer:

Vid Ytterenebys naturreservat startar Kustleden, en vandringsled på 12 kilometer. Här kan du läsa om vår vandring längs leden förra sommaren.


Text: Eyal
Bild: Kerstin och Eyal


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.