Vandra från Schynige Platte till First – en vandring på liv och död

Vandrare mot Faulhorn

Denna klassiska alpvandring mellan Schynige Platte och First har många höjdpunkter och en betagande alptopp att bestiga. Här är vi på väg mot toppen av Faulhorn på 2 681 meter.

Denna klassiska vandring i Jungfrau-regionen i Schweiz är en riktig höjdare. Den har allt som kan göra en alpvandring till ett minne för livet. Alpängar, blommor, alpsjöar och chans att beskåda vilda djur och träffa trevliga människor. Inte minst bjuder den på överväldigande vyer över alper och glaciärer. Bättre ställe för den sista vilan får man leta efter. 

En bra vandring lyfter dig från dina dagliga vedermödor. Den ger utrymme åt de stora frågorna. Den här vandringen är riktigt bra.

Tågresa med långa anor och träsmak i baken upp till Schynige Platte.

 

På tåget

Tågvagnen vi skakas i är relativt ny. Den har bara använts uppemot 100 år och det finns äldre vagnar än så, hävdar vår vandringsguide Erika Mattle. Snart tänker vi inte på den enkla träbänken och på träsmaken i baken. Hänförelsen tar över. Hänförelse över de vidsträckta ängarna, över Thunsjön ner i dalen och över de vitklädda alptopparna tar andan ur en. För Erika, som växte upp i regionen, är dessa vitskimrande giganter som kära bekanta. Tre av dem nämner hon vid namn och pekar mot: Eiger, Mönch, Jungfrau.

Vi är på väg att själva stifta närmare bekantskap med alperna.

Sandro Mattle, hennes son, är också med på vandringen. Han jobbar i Zürich, men brukar åka till Jungfrau-regionen på helgerna. För att hälsa på mamma och vandra.
– Vad som jag uppskattar med den här regionen är att det finns så många fantastiska vandringsvägar. Du kan uppleva Jungfrau och de finaste utsikterna helt utan massturism, säger han.

Dagens vandring är ett praktexempel på det. Vandringen mellan Schynige Platte och First är en klassiker. Ändå har vi dessa blommande ängar runt oss alldeles för oss själva.

Våra ciceroner, Sandro och Erika Mattle.

 

Lurig filur

Den här vandringen är en lurig filur, faktiskt. Vanligtvis märker man när man tar höjdmeter. Man märker ju om man går upp för ett berg. Men här går det lite upp, lite ner och rätt mycket tämligen platt. Lägg på det att man är tagen av alla magnifika alper, glaciärer, vattendrag och blommande ängar. Vips så har man tagit hundratals höjdmeter.

Än så länge har vi tagit så många höjdmeter. Vi har kommit fram till en högplatå med kopiöst många alpblommor. Några väldiga klippor på nära håll pockar på uppmärksamhet och på håll trollbinder Jungfrau-massivet. Göken är i farten.
– Det är nu man ska vara här. Efter 21 juni är den bästa tiden. Då går du i din egen alpina trädgård. Samtidigt är de flesta stigarna snöfria, säger Erika Mattle.

Frodigt landskap till att börja med.

Alpblommor mellan stenarna.

Utsikt från början av vandringen över Jungfraujoch och de höga alptopparna i Jungfrau-massivet. Som synes är denna bild tagen en solig dag.

 

Stengetter

Långt ner i dalen skimrar Brienzsjön och Thunsjön i grågrönt. Korna här på kammen har prima utsikt över Jungfrau. Uppe vid en brant och stenig sluttning syns något röra sig: två stengetter. Nej, bredvid är några till. Åtta! En stenget skuttar och det sker med märkbar elegans. I nästa ögonblick slukas allesammans av de oländiga klipporna.

Stigen vindlar och ett nytt panorama öppnar sig. Ett stenigt landskap med mysiga ängar längre ner i dalen. Stenlandskapet heter Wetterlücke. Ny vindling och i blickfånget har vi något ytterst egendomligt för att vara över 2 000 meters höjd: granar. Ännu en följd av den globala uppvärmningen.

Stengetternas kungarike. Men stengetterna hann i väg innan kameran hann fram.

 

Trollskt

Naturen skiftar skepnad och personlighet. Här bildar kalkstenar en amfiteater. Här har glaciären satt sina spår med erosioner som förvandlat en sluttning till en “stenöken” med små stenar. Stora moln drar in i stenöknen, men solen tränger sig igenom genom en springa och lyser upp en alptopp med ett trolskt skimmer.

Ett annat litet mirakel är en pöl med smält snö. Och bredvid nyutsprungna, lila, alpklockor. Så sköra, så fagra.

Kargare ju högre upp vi kommer.

Genom snöfält. Gäller att hålla balansen.

Stenriket.

 

På snöfält

Närmast oförmärkt har vi kommit på höga höjder. Nu är det ett faktum. Vidsträckta snöfält som måste passeras. Sluttningar på varje sida av snöfältet. Det svåra är inte att hålla balansen för att inte trilla ner för ett stup. Utmaningen är att hålla koncentrationen medan det svindlar för ögonen av vyerna. Ståtliga Faulhorn, vars topp nuddar molnen. Gråskimrande Sägisstalsjö på 1 937 meters höjd. Och nedanför leker ett par unga murmeldjur med varandra.

Vill man gå igenom ett snöfält helskinnad bör man akta sig för luftfickor, där man kan trilla ner och skada vitala organ. Fickorna uppstår ofta i anslutning till större stenar, eftersom stenarna alstrar solvärme. Alltså vi undviker stenarna och klarar oss bra.

Som belöning tar vi igen oss över en kall Rivella, en mer eller mindre söt läsk, i alpstugan Männdlenen på 2 344 meters höjd. Luften är mättad av bränd ved.

Alpstugan Männdlenen på 2 344 meters höjd. Här fyller vi på vätskedepåerna.

Panorama över Brienzsjön och den lilla Sägisstalsjön.

 

Faulhorn

Nu är det allvar, en tydlig och krävande uppförsbacke. Vi och vår guide Erika, 74 år, står inför en krävande uppförsbacke. Nu på höga höjder är blommorna små och outsägligt rara. Vi rör oss ovanför molnen genom stenlandskapet och häpnar över de snötäckta alptopparna i ögonhöjd. Vi är nästan i himmelen, känns det. Bergstoppen är inom räckhåll när vi passerar en minnessten efter 89-årige Friedrich Bichsel, som dog just här. Så nära himlen man komma på jorden.

Guiden Erika tar mig i armen. Hon har något viktigt att säga mig.
– Det var en fin plats att dö på. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe när det är dags, säger hon.
Det kan man gott förstå.

Sista stigningen upp mot toppen av Faulhorn.

Uppe på Faulhorn på 2 681 meters höjd sitter vi på en bänk intill uteserveringen och betraktar andlöst hur molnen sveper över de snötäckta dalarna, över Männlichen, Lauberhorn och slutligen över uteserveringen. Gulnäbbade alpkajor flyger in och ut ur molnen. Åskknall genljuder genom molnen. Det blir en given signal att avbryta lunchpausen och bege sig ner mot säkrare marker. Till First återstår en bra bit.

 

Sagolandskap

Trots töväder finns mycket snö kvar och på snön skönjer vi murmeldjur. De rör sig så vigt på snön. Själva måste vi uppbåda största möjliga koncentrationen för att hålla balansen. Efter snöpulsningen äntrar vi ett sagolandskap med alpsjöar – Bachalpsee – och ängar bräddfyllda med blommor och vattendrag. Rätt som det är kommer lyser solen igenom och illuminerar de snöklädda bergen. Så uppstår magi.

Ett par minuter före linbanestationen First hörs dunder och brak. En iskall droppe trillar ner på hjässan. Så snart vi går under tak öppnar sig himlen och det haglar.

Ridå.

Sjön Bachalpsee är sagolik. Men molnen hänger tunga.

Vi hinner precis in på restaurangen vid First när himlen öppnar sig.


Vandringsfakta

Startpunkt: Tågstationen Schynige Platte
Slutpunkt: First, toppstationen för linbanan.

Längd: Cirka 16 kilometer
Höjdmeter:
+825/-639 meter
Tid: Cirka 6 timmar

Karta och detaljer: Tyvärr saknas vandringen på vår profil på Wikiloc. På den här länken hittar du information och karta över vandringen.
Från Schyige Platte är hela vandringen välmarkerad. Följ skyltarna mot Faulhorn och sedan mot First.

Tips: Höstvandra i september-oktober. Färgerna är underbara, luften är krispig och sikten klar.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.