Vandra från Glecksteinhütte till Chrinnenhorn

Vandrare på snöfält nedanför berg

I detta alpina landskap med sten och snö känner man sig liten. På väg mot Chrinnenhorn och en inte helt ofarlig fysisk utmaning på svindlande höjder.

 

En extraordinär alpin vandring genom vild natur med spektakulära vyer över glaciären Oberer Grindelwaldgletscher och många berg. En inte helt ofarlig vandring för mycket erfarna vandrare som trånar efter fysisk utmaning på svindlande höjder. 

– Gruessach!
Självklart besvarar vi främlingens hälsning. Och undrar: Var har du varit?
– Uppe på Chrinnenhorn! Ta något stärkande på Glecksteinhütte och fortsätt dit. Det hinner ni med!

Vi har precis klarat av 1 100 höjdmeter och tänker instinktivt: aldrig i livet. Så möra som vi är nu kan det vara farligt att lägga på 400 höjdmeter till – både upp och ner. Klokt, eller hur?

Men stärka oss på Glecksteinhütte lät trevligt. Min Gletscherrösti är garnerad med alpblommor och är verkligen stärkande. Kerstin får wienerkorvar med pastasoppa. Skål!

En stärkande lunch före äventyret. Rösti med stekt ägg och lite alpblommor som garnering.

Eyal stärker sig med en starköl.

 

Ingen återvändo

Stärkta, stela och trötta efter flera dagars krävande vandringar är vi inställda på att sakta och försiktigt bege oss ner till dalen. Eller ska vi passa på när vi ändå här? Det är “bara” 400 höjdmeter och vi kanske kan få se stenbockar. För däruppe lär finnas stenbockar. De vilar på dagarna mot kvällningen brukar de ta sig ner till Glecksteinhütte. När vi är framme vid den blå skylten, som betyder alpin vandring, finns ingen återvändo. Vi måste upp. Har vi ett behov att utmana oss själva? Lockas vi av faror?

Jag har inget bra svar på det. Men en sak är säker. Vi vill leva och förbli skadefria. Vägen upp ska ta 1,5 timme. Vi lovar varandra största möjliga försiktighet.

 

Stenöken

Vegetationen under vägen upp liknar en stenöken. Väldiga stenar. Små stenar. Grus. Limefärgade, lavklädda stenar. Här och var tappra små vita, rosa och gula alpblommor. Här och var mindre vattenfall. Duns! Vi vänder oss om. Det dunsar och uppstår snömoln när is lossnar från glaciären. Därunder vill vi inte gå. Det dunsar igen. När isen lossnar blottas glaciärens blå skimmer.

Stenöken på väg upp mot toppen. Blåvita markeringar eftersom det är en alpin vandringsväg.

Utsikt över Oberer Grindelwaldgletscher

Makalös utsikt över Oberer Grindelwaldgletschers blåskimrande ”eviga is”.

Lyser upp bland stenarna.

 

Utmaningar på väg mot toppen

Ett stort snöfält. Ingen av oss har på skor med hårda sulor eller taggar. Ingenting som vi kan ge fäste eller stå emot snö och is. Snöfältet måste korsas för att komma vidare. Vi har tur. Snön är mjuk och fältet är nästan plant. För varje steg hoppas jag att snön inte är djup och att det inte finns några lufthål att störta ner i och bryta ben. Jag blir bönhörd, den här gången.

Nu ruvar ännu ett snöfält. Det är mycket större och det har delvis en brant lutning. Ingen stig där man vet att det är säkert att gå. Ett snedsteg och man halkar till mot de väntande stenarna uppemot hundra meter neråt. Jag tänker: koncentrera dig. Jag tänker: ta ett steg i taget. Jag tänker: du måste ta dig igenom detta. Men det räcker inte. Jag håller på att tappa balansen och känner hur ryggsäcken tyngs åt fel håll, mot avgrunden. För att motverka detta kramar jag den hårda snön med båda händer. Jag tar mig fram sakta medan knogarna vitnar och det smärtar i de domnande, stelfrusna händerna. Emellanåt stannar jag till och gnuggar händerna för att få i gång blodcirkulationen. En objuden tanke flyger in och jag blir mörkrädd: vi måste tillbaka samma väg, om möjligt ännu tröttare, och med sugande lutning neråt. Då tänker jag: skärp dig. Ett steg i taget. Det kommer att gå bra. Det måste det.

Blå pilen visar riktningen över snöfältet mot Chrinnenhorns topp längst till vänster. Utmaningen är att korsa snöfältet.

Kroppen skakar av adrenalin, eller är det trötthet, under passagen över det branta snöfältet.

Efter snöfältet skakar kroppen av adrenalin, eller är det trötthet? Sluttningen är nu så brant att vi måste ta stöd av händerna. Och samtidigt känna efter: är den här stenen att lita på eller är den lös. Inte ramla ner. Uppåt. 20-30 meter från toppen av Chrinnenhorn på 2 737 meter stannar vi till. Härifrån är avgrunden helt öppen. Fallhöjden är så hög att utgången är given. Vi bestämmer oss enhälligt för att avstå den yttersta toppen. Vi är tokiga nog som tagit oss hit upp. Nu vill vi komma hem.

Stenigt sista biten.

Vi måste ta samma väg tillbaka. Skillnaden är att vi är betydligt tröttare. Och att det sluttar brant neråt. Jag tänker: koncentration. Under en dryg timme utbyter vi knappt några ord med varandra. Vi är koncentrerade. Vi tar ett steg i taget. Över rullande stenar i sluttningar, över knöliga berg, över snöfält. Det är bara vi och en otämjd natur. Mamma kommer inte om man ropar. Vi har koll på varandra och väntar in varandra. Efter en dryg timme är vi tillbaka vid Glecksteinhütte.

Detta äventyr med magnifika vyer vill jag inte vara utan. Nu återstår bara tre timmar ner till dalen.

Snart tillbaka i tryggheten vid Glecksteinhütte.

Nu återstår bara den enkla biten ned till dalen.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Glecksteinhütte (som nås genom den vandring som vi beskrivit här)
Längd:
Höjdmeter:
+/- cirka 400 meter
Tid: 1,5 timmar i varje riktning

Obs: Denna vandring klassas som alpin vandring och är bara för den erfarne. Även om den inte kräver regelrätt klättring så är det brant och stenigt. När vi var där behövde vi dessutom passera två sluttande snöfält. Kräver säkerhet på foten och är inte något för den svindelkänslige.

Mer information: Mer information om vandringen och en översiktlig karta hittar du på Glecksteinhüttes hemsida.

Läs mer: Läs gärna om våra andra vandringar i Jungfrauregionen.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.