Vandra i Cinque Terre: Volastra till Vernazza

Denna bokstavligen dramatiska vandring i Cinque Terre mellan Volastra och Vernazza delas in i två akter. Akt 1 leder till en vacker vandringsled med förvånansvärt få turister. Allt går som planerat tills det inte går alls.

 

AKT 1

Vi har just kommit till Volastra med minibussen och trampar på vandringsväg 506. Den smala stigen är inbäddad mellan olivträd och några fikonträd. Om vi vänder blicken från marken där torkade fikon ligger här och var, ser vi morgonljuset vilande över Volastra med Medelhavet i bakgrunden.

Här och var pinjeträd. Kastanjeträd ger skugga och bär på taggiga gröna och gula bollar. I glipan mellan träden skymtar ett par av Cinque Terres vida omtalade små städer alldeles intill havet. Nu går vindlar vägen förbi träd med murgröna. En trädfest!

 

San Bernardino – en lantlig pärla

Vid en skogsdunge upplyser en gul skylt om att vi har nått Sella Marvede på 672 meters höjd. Obemärkt har vi tagit 300 höjdmeter och befinner oss på långvandringsvägen AV5T. Till en början är det inte så mycket till utsikt, mest skog. Men när vi viker av mot vandringsväg 507 mot Vernazza händer det grejor. När vi kommer ut ur skogen i en nedförsbacke, öppnar sig ett härligt panorama över havet, lantliga stenhus, San Bernardino och Corniglias sammansvetsade små stenhus i varma färger på klippan ovanför Medelhavet. Vi slår oss ned på en bänk utanför kyrkan – alltså nästan en kyrkbänk – i San Bernardino och njuter av utsikten och fridfullheten utan några turister.

 

Angenäma dofter och kortvarig lycka

Vägen vidare mot Vernazza går på trappor genom byn förbi typiska stenhus och trädgårdar intill. Sinnena noterar pumpa, solrosor samt angenäma dofter av torkat fikon blandat med långkok från ett av husen. Utanför San Bernardino är vi genast ute på den italienska landsbygden med trädgårdar bågnande av bland annat sharonfrukt, smultronträd, rödglimmande tomater för hemmabruk, dignande olivträd och terassodlingar ända ner i dalen. Den nedåtgående stigen målas lila och gul av blommor och illröd av nyponbuskar. En våg av stilla lycka kommer över mig.

Men säg lycka som vara för evigt. Framme vid landsvägen syns ingen ledmarkering. Efter att ha slitit vårt hår ett tag kommer vi underfund med att markeringen har målats över med ett kryss. Vägen är alltså stängd. Att gå på den smala bilvägen är bara att glömma om man har livet kärt. Surt, sa räven.

 

AKT 2

Med tungt hjärta återvänder vi till San Bernardino och tittar efter i busstidtabellen. Nästa buss går om 1,5 timmar. Hade vandringsvägen varit öppen hade vi en timme kvar till Vernazza.

Intill busskuren träffar vi en godmodig italienska som kan lite engelska. Snart rådgör hon med ett par vänner och instruerar oss att på platsen där vi inte hittade ledmarkeringen fortsätta på vägen nedanför skylten “Locanda Valeria”. En minut senare syns en ledmarkering. Svårare än så var det inte.

 

Hisnande färd

Nu går vi förbi ett stort stenhus omgärdat av en vidsträckt vinodling så långt ögat når. En bit från huset står en kvinnlig vinodlare och lastar några persedlar på en märklig farkost. Vi hälsar artigt på kvinnan, som undrar vart vi är på väg. Till Vernazza, vi gick lite fel, men nu verkar vi vara på rätt väg.

Hon lyssnar genuint intresserad.
– Vill ni åka med mig, frågar hon och pekar på farkosten.

Antagligen ser vi ut som levande frågetecken, så hon förklarar att farkosten är en “trenino”, ett smalt litet “tåg” som går på en skena och har “tänder” likt en bergbana.
– De flesta tycker att utsikten är som ett paradis. Om man inte är rädd för att trilla av i nedförsbacken. Är ni rädda? I så fall får ni hålla upp handen så stannar jag.

Vi stiger på den öppna “vagnen”; Kerstin bakom och jag framför med utspända ben i akt och mening att hålla oss kvar ombord. Bakom oss har nu den främmande kvinnan stigit ombord och treninon glider med avsevärt slammer obönhörligen nerför berget. Vi far genom en smal glipa mellan vinrankor, så nära att vi kan nudda vid dem, och nu svänger treninon och adrenalinet stiger till höga höjder för panoramat över Medelhavet är svindlande och här rusar även världskulturarvsstaden Vernazza mot oss med sina pittoreska, färggranna hus och alltsammans är så overkligt, så vidunderligt och så överväldigande. Under treninons vindlande färd tänker jag “måtte detta inte ta slut”, “måtte tiden stanna upp” och tiden verkligen stannar upp under ett utdraget förtrollande ögonblick. Sedan är vi framme. Vi stiger lite motvilligt av. Nu är vi mitt i vinodlingen, på en smal stig.

 

Carla

Nu har främlingen presenterat sig och berättar lite om sig själv medan hon går med spänstiga steg längs stigen. Det känns inspirerande att denna ungdomsstrålande människa är 70. Hon bor egentligen i Turin, men köpte odlingen i samband med pensioneringen för fem år sedan – av ett enkelt skäl:
– Jag älskar naturen här, säger hon och sveper med händerna över det storslagna panoramat med berg, vinodling, hav och den världskända staden nedanför våra fötter.

Nu är vi framme vid ett litet hus med välskött trädgård som doftar oemotståndligt av rosmarin och lavendel. Olivträd är det också gott om, men citronträdet ser ledset ut sedan det var bara åtta plusgrader i tre dagar under den ovanligt kalla senaste vintern.

Vindruvorna hon odlar blir ädla droppar i exklusiva dessertvinet Sciacchetrà. Men nu undrar hon om vi har lust att titta på huset, ett tidigare lagerhus för vinodling som hon just totalrenoverat – kostsamt eftersom allt material har flugits hit med helikoptrar.

Väl inne i det smakfulla omgjorda huset undrar hon om hon få bjuda på italienskt kaffe i köket. Nu får vi reda på hennes egna favoriter i Cinque Terre.
– Jag älskar havet! Bland det bästa jag vet är att vandra mellan Vernazza och Manarola. Det är fantastiskt för alla olika sorters växter, blommor och träd. Och husen i Manarola är så fina med alla färger. Förresten tycker jag också om Corniglia, den står så vackert på klippan. Du kan komma hit året om, vintrarna brukar vara milda.

Det skålar vi på med ett glas vitt vin – Muretti. Chin chin!

Sedan går vi ut i eftermiddagssolen och hon skuttar ner före för att visa oss vägen till Vernazza. Vi vinkar adjö och hon slukas av vinodlingarna.

Grazie mille, Carla!

---

Vandringsfakta

Längd, höjd och tid avser biten mellan Volastra och San Bernardino.
Längd: Cirka 6 kilometer
Höjdskillnad: Cirka +/- 400 meter
Tid: Uppskattningsvis 2 timmar.

Från San Bernardino ner till Vernazza tar det runt en timme till.

Karta och detaljer: Tyvärr har vi ingen bra digital karta här. Från Volastra följde vi vandringsväg 506 uppåt. Vandringsvägen stöter så småningom på den större vandringsleden AV5T som vi följde till vänster i riktning mot bland annat Cigoletta. Vi följde AV5T en bit och vek sedan vänster på vandringsväg 507 i riktning mot Vernazza.

Obs: Vandringen kan vara avgiftsbelagd. Vissa vandringssträckor i Cinque Terre är avgiftsbelagda, ett vandringskort kostar 7,50 euro per dag (för 18,20 euro får du ett kort som även inkluderar fria tågresor i Cinque Terre, priser 2022). Enligt Parco Nazionale Cinque Terre gäller det alla vandringsvägar märkta SVA. Vandringen från Volastra till Vernazza är inte märkt SVA. Dock måste man strax ovanför Vernazza passera den kontrollstation som finns för den avgiftsbelagda vandringen mellan Vernazza och Corniglia. Vi var tvungna att visa vårt vandringskort.

Tips: Ta minibussen upp till Volastra från Manarola.

Mer information: Om vandringar och vilka vandringsvägar som eventuellt är avstängda hittar du på Parco Nazionale Cinque Terre.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---