Tåghopping i Cinque Terre

Drömmen om Italien innehåller några tvättäkta ingredienser: små gränder som sjuder av liv och doftar god mat, tvätt som fladdrar i vinden och förföriska vyer över Medelhavet. De fem pittoreska städerna i Unescos världskulturarv Cinque Terre har allt detta. Dessutom kan de upplevas bekvämt med tåg. Vi har testat tåghopping och besökt fyra städer på en dag utan stress. Självklart hann vi vi även med ett dopp i havet.

Den korta tågresan mellan La Spezia och Monterosso består huvudsakligen av tunnlar. Av och till glimtar havet.

Väl framme frågar vi Marianna på turistbyrån vad i Monterosso hon personligen mest stolt över. Det blir en ansenlig att göra-lista.
– Jag är stolt över våra ansjovisar så klart. Här är de större än på något annat ställe. Och godare! Vinrankorna är väldigt fina, men inte lika många som förr i tiden. Desto fler restauranger. Vi har också den lokala kakan La Monterossina, med choklad i. Och så måste ni se vår kyrka. Typiskt för regionen här är att den svartvit randig, säger hon.

 

Grön röd tråd

Måste vi så måste vi. Vi beger oss med detsamma upp till kyrkan anno 1619 som har ett synnerligen italienskt klingande namn: Convento Dei Cappuccini.

Monterosso bjuder på Cinque Terres enda riktiga, och lättillgängliga, badstrand. På denna grovkorniga sandstrand hörs vågornas brus och de blå solbäddarna väntar i prydliga rader på förmiddagsturisterna. Till eftermiddagen spås regn.

Från strandpromenaden går vi återigen uppför trapporna, förbi fikonträd. Framme vid en utsiktspunkt känner jag mig extra närvarande och lycklig med havets vita fradga och Monterossos pittoreska stad i blickfånget.

Går intill berget vars fruktbärande kaktusar ännu är omogna gröna. I staden är det genomgående mörkgrönt: fönsterluckor, dörrar, räcken, korrugerad plåt i de små balkongerna. Och givetvis på krukväxterna utmed gränderna. En mörkgrön röd tråd.

 

Lantlig känsla

Vi har passerat bagaren (som har dörren på vid gavel för att få lite luft), en tomatodling mitt i stan och en skylt pekande mot Citrondalen. Givetvis är sådana skyltar oemotståndliga. Det hörs en knall: åska. Mörka moln närmar sig hastigt. Stilla promenaden till Citrondalen rundas därför av med en snabb marsch mot stadskärnan. Givetvis kommer knappt någon droppe över Monterosso.

 

Ett försök till

Blott några steg från stadskärnan hörs kvittrande fåglar, hönskackel och pratiga gäss. Fastän vi går på kullersten infinner sig lantlig känsla och turisternas myller känns långt borta här i Citrondalens ravin. Till vänster ett stenmur, några meter under oss kluckar ett vattendrag och bortom vattendraget ett litet eldorado med citronträd, prunkande tomatbuskar med gröna tomater och lite högre upp olivträd. Alltsammans vilande på gamla terrasser, bitvis mycket gamla och vanskötta.

 

Skönt

En geting surrar runt oss och i nästa stund vrider sig Kerstin av smärta. En snäll italieneska visar oss till närmaste apoteket. Vi tar igen oss på en bänk med några smarriga, fettdrypande foccacior med ost och lök på en solig bänk alldeles intill havet. Nyss åskade det och nu simmar en italiensk dam i havet i godan ro. I nästa stund gör vi henne sällskap. Lite svalt, men väldigt skönt efter några simtag. Skönt!, säger våra fötter.

 

Vernazza för bästa glassen

Vi hoppar på tåget och av igen på världens bästa glasställe som råkar vara en av de pittoreska städerna i Cinque Terre: Vernazza. Det första vi gör är naturligtvis att glufsa i oss glass i smaker som ger habegär: zabaglione, vit choklad och mascarpone (”Vernazza”) och gudomlig citronsorbet. Sedan svävar man på små moln.

Vernazzas små gränder fylls med turisternas sorl på allehanda språk, en härlig italiensk stämning och ovanpå det vilar doften av nybakad focaccia. Några steg bort vid kajen guppar småbåtarna och folk sitter på stentrapporna med sina mackor och äter med vällust medan duvorna pickar på smulorna. Några killar visar sig på styva linan och hoppar i vattnet så det skvätter. Från kajen syns vinodlingarna som som omger stan.

 

Utsiktsplats

Vi följer ett långt lämmeltåg med tungt pustande turister som obevekligt går uppför oändliga trappor i en högst två meter bred gränd. De kånkar på mobilkameror och tunga kameror som de hade med sig från USA i jakt på bilder. Vid ingången till slottet som kostar inträde går vi separata vägar. Vi går i en smal gränd på knappt två meter bred. Vi knäpper våra bilder på en närliggande utsiktsplats. Där beundrar vi Medelhavet och klipporna som slottet vilar på alldeles gratis. Sedan hoppar vi återigen på tåget och beger oss till Corniglia.

 

Corniglia – en italiensk idyll

Corniglia är staden som ligger ett par hundra meter upp över havet och med trappor som aldrig tar slut. Du kan ta en minibuss upp, men vi tar oss an trapporna med liv och lust och ser det som ett motionspass. Eftermiddagssolen lyser starkt och betraktar oss som halvtokiga. Framme pustar vi ut på en terrass och tittar på huvudgatan.

Från en utsiktsplats beundrar vi denna rara lilla stad, vars hus i varma färger omsluts av ett blått hav. På något tilltalande vis sinnebilden av Italien. Intill en stenmur med citronträd, valnötsträd och orangeröda kaktusfikon öppnar sig ett drömlikt panorama: vinodlingar, pittoreska stenhus och det gnistrande havet som brusar långt ner.

Vid torget Largo Taragio hejdas vi av ett lyckligt sorl kring de skaldjursdoftande borden. Och när en glassförsäljare utbrister i skönsång av oförställd glädje undrar jag om den italienska idyllen kan bli bättre än så här.

 

Manarola

Nästa tåg tar oss till Manarola. Vi frestas av en focaccia med choklad och hejdar oss i tid.

Havet både fläktar och bjuder på storslagna vyer. Folk på uteserveringar högre upp tycks aldrig bli mätta – av utsikten. Tre pojkar försöker att fånga fisk med ljuster vid havet. Det går bra – för fisken, som behåller sin frihet.

 

Panoramaväg

Från Manarola går en panoramaväg med nya vinklar över stan och havet för varje steg. Efter några steg får vi en helhetsbild av staden vi nyss besökt. Vi går ända fram till den avspärrade delen av vandringsvägen och betraktar med sorg den synliga erosionen. Vi passerar även terrassen som hyser restaurangen La Nessun Dorma. Vi kan inte uttala oss om maten, men panoramat över stan och havet är enastående.

 

Kärlek i luften

På väg till tågstationen stärker vi oss med Farinata Genovese – en tunn paj av kikärter som mättar och smakar helt okej.

Väl vid stationen får vi syn på skylten Via dell’Amorre – Kärleksvägen – och snart är vi där med havet pustande långt nedanför klippan och ett förföriskt Manarola i skymningsljuset. På vägen fram mot avspärrningen ett par hundra meter senare, vittnar många lås om eviga löften vid denna romantiska plats. Här borde vi kanske invänta solnedgången, men vi tar tåget till vår semesterlägenhet i La Spezia och duschar.

 

Riomaggiore

Denna pittoreska femte stad i Cinque Terre med gränder bräddfyllda av turister, besökte vi i samband med vår vandring från Portovenere. Ett perfekt ställe för att skämma bort trötta fötter med ett klippbad.

---

Tågfakta för Cinque Terre

Tågen mellan orterna i Cinque Terre (närmare bestämt mellan La Spezia i ena änden och Levanto i andra) går flera gånger i timmen i båda riktningar. En enkel resa kostar 5 euro (2022) oavsett längd. Du kan också köpa kortet Cinque Terre Card Train. Det kostar 18,20 euro (2022) och ger fria resor på regionaltågen på sträckan La Spezia-Cinque Terre-Levanto. I kortet ingår även vandring på de vandringsvägar i Cinque Terre som är avgiftsbelagda.

Via dell’Amore som nämns i texten är en av Cinque Terres mest kända vandringsvägar och går mellan Manarola och Riomaggiore. Tyvärr är större delen av sträckan stängd för tillfället och väntas inte öppna igen på ett par år.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---