Vandring i Doñanas sanddyner vid Laguna de Jaral
Vi ställer bilen vid en liten och oansenlig parkering bredvid landsvägen A-494 mellan Matalacanas och Mazagon. Det är skyltat och det finns också en karta och information om vandringen och området. Och en bastant och åtminstone ett par meter hög grind att öppna och passera genom.
Grinden leder till en del av världsnaturarvet Doñana bestående av en vidsträckt skog av pinjeträd och mäktiga sanddyner kallat El Asperillo. En värld med knappt några människor denna dag och skygga vilda djur vars spår syns i sanden. Vi ser spår efter hjort och lämningar efter kaniner. Det lär också finnas exemplar av det sällsynta panterlodjuret.
Någon lagun som kartan talar om finns inte under vårt besök. Trots en regnrik period är den torrlagd, något som den tydligen oftast är. Dock finns fuktkrävande växter.
Vandring i sanden
Längs vandringsvägen som består av ren sand lyser ginsten gul och rosmarin blommar ljust blått. Vi går uppför genom ett kuperat landskap och snart får vi en flera kilometer lång utsikt över sanddyner och gröna pinjeträd med breda kronor. De högsta dynerna i området är närmare 90 meter höga.
Länge går vi genom detta annorlunda landskap och till slut hör vi det. Dånet. Havet är nära. Träden är mindre och närmast klippkanten finns ett busklandskap. Från utsiktsplatsen vid Mirador del Asperillo syns den vidsträckta Atlanten vilket bjuder in till en stärkande liten matpaus. Innan de sista smulorna är uppätna vilar blicken på en “snäckmatta” på marken. Hur har dessa snäckor tagit sig hit upp från strandkanten 20 meter ner? På en flygande matta månde?
Den som vill gå ner och utforska strandkanten närmare behöver ta repet ner från den över 20 meter höga klippan.
Vi avstår. Vi säger att det beror på blåsten.
Har du någonsin klättrat ner med rep?
Vandringsfakta
Längd: 5,2 km
Höjdskillnader: ca +/- 100 meter
Tid: 1,5-2 timmar.
Karta och detaljer: Se denna broschyr på spanska.
Tänk på: Vandringen är i sand.
Tänk på: Vandringen är markerad, men när vi gick saknade vi tydliga markeringar i början. Oftast förstod man ändå vart man skulle gå, men i korsningen på bilden nedan, välj höger.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
I like the dune landscape and I think it’s great that they are sometimes so high! I would not rappel – I have no confidence in a rope.
The sea has a very nice color and the green bushes together with the yellow broom plant are inviting me to go for a walk ”in my head” – very good feeling!
The dunes were high so it was rathr demanding to walk up but it was worth it. It is wonderful that you are able to take a wak in your head and enjoy it!
Havet är verkligen fantastiskt! Det är något av det bästa i naturen! Avundsjuk på er närhet till havet! Eller har ju också nära på havet men är inte lika kul i slask eller ishalka… och med repet, det var ändå ett tappert försök! Vem vet innan vi vet ordet av kanske ni börjat med bergsklättring! Själv gillar jag tanken på bergsklättring även om jag inte slagit i verk med så mycket! Och klättrat ner med rep har jag nog gjort några gånger, men inga långa sträckor!
Nja, det där med bergsklättring dröj nog ett tag. Men det finns något kittlande med att vara där uppe, det är bara frågan om hur man tar sig dit. Vi nöjer oss med att vandra upp, även om händerna kan behövas ibland. Och även vi föredrar nog hav utan sällskap av snö snö och slask.