Så har grågamarna räddats på Mallorca

Grågam stående på marken med utbredda vingar.

Grågamen brer ut sina vingar på gården där Stiftelsen för grågamens bevarande håller till på Mallorca.

Grågamarna höll på dö ut i början av 1980-talet. Räddningsaktioner på Mallorca har fått fågelarten att öka sig igen. Vi har besökt centret där skadade gamar tas om hand.

I gårdagens inlägg drabbades vi av tillfälliga hjärtstillestånd vid åsyn av friska, fria och alldeles underbara grågamar vars vingspann på uppemot 291 centimeter svischade över våra huvuden. Denna starka bild bär vi med oss.

Många som sett Disneyfilmen Djungelboken har nog också en annan bild av gamarna – som en rätt motbjudande asätare. I dag besöker vi Stiftelsen för grågamens bevarande (BVCF) för att ta en närmare titt på rovfågeln. I centret får bokstavligen vingklippta gamar både omvårdnad och mat. Vi är utlovade att närvara under matningen.

 

Först en liten undran: behövs dessa asätare?

Det vet man inte förrän det nästan är för sent. Som i Indien. När gamarna minskade kraftigt fanns ingen annan som tog på sig att äta upp kokadavren som Indien är så bemängd av. Kadavren ruttnade i solen. Sjukdomar spreds både hos djur och människor. Så berättar BVCF-representanten som visar oss runt i centret, en ombyggd gammal gård. Han är en mycket entusiastisk ung man med kortklippt svart hår.

Även på Mallorca höll grågamarna på att försvinna i början av 1980-talet. Den främsta orsaken var en gammal vana att lägga ut förgiftad mat för att bli av med oönskade katter, hundar och rovfåglar – de senare i tron att de skulle döda husdjur. När gamarna åt förgiftad mat dog de förstås.

Därför var en av BVCF:s största utmaningar att utbilda folk och hitta alternativ till gift. Även om hotbilden mot gamen finns kvar, har räddningsaktionerna gått över förväntan bra. Grågamen har ökat markant – från 20 till drygt 110 stycken.

 

Dags att stifta närmare bekantskap

Vi får se en dokumentärfilm om gamarna – och sedan är det äntligen dags att titta på detta mäktiga djur öga mot öga. Vi går ut på gårdsplanen och passerar en ensam åsna som har något surmulet över sig. Byggnaden vi går in i liknar ett vanligt gömsle. I natt regnade det, byggnaden är ouppvärmd, fönstret är uppslaget och krispig morgonluft väller in. Överoptimistiskt är jag klädd i shorts och kortärmad skjorta. Ingen tröja med, men kikare.

Det visar sig att vi har blivit snuvade på konfekten, ett lokalt tv-team hann före oss och filmade hela härligheten. Nu kikar vi på proppmätta gamar som knappt orkar röra en fena, än mindre sina skadade vingar. Vi kan vänta, det är verkligen ingen brådska, framhåller BVCF:s representant och tillägger: de brukar äta ett par gånger i veckan.

Vi lämnar gömslet i halvfruset tillstånd och med oförrättat ärende.

 

Nytt försök

Men skam den som ger sig. En vecka senare är vi där igen.

Har gamarna fått finbesök av ett tv-team? Nej, svarar Michael, en engelsk volontär som lotsar oss till gömslet den här gången. Han är en äldre gentleman som bott i Alcudia sen pensioneringen för 17 år sen. Han jobbar fortfarande som guide under sommarhalvåret.

Har gamarna fått någonting till livs i dag? Nej.

Vi sätter oss tillrätta på träbänken och väntar. Efter några minuter kommer en spanjor med en kärra. När han tömmer kärran ligger ett lamm på marken. Åsnan dödade henne, säger Michael. Snart är det hans tur.

Vi tittar spända på det tiotal gamar som står på 20 meters håll i en inhägnad. Det är tämligen lätt att skilja mellan grå- och gåsgamar. Grågamarna är mer gråsvarta medan gåsgamarna är mer ljusbruna.

Gamarna verkar titta åt vårt håll också. En gåsgam närmar sig med fladdrande steg lammet och hjärtat rusar. Men den stannar på tio meters avstånd och avvaktar. De vet att vi är här, de är inte rädda, framhåller Michael.

Rätt som det är spänner gåsgamen sina vingar . Vi talar om vingspann på 270 centimeter framför våra förbluffande ögon. Man kan bli lycklig för mindre.

Fast även denna gång väljer gamarna att matvägra i vår närvaro. De vägrar att gama helt enkelt. Man kan bli frustrerad för mindre.

Nästa gång måste vi kanske ta med oss vita dukar och bestick åt dem.

Gåsgam på marken med utbredda vingar.

En gåsgam som gapar efter mycket, men dessvärre inte vill ha ett enda stycke lammkött.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Sara skriver:

    Tråkigt att ni inte fått se den äta än, men som man säger tredje gången gillt! Och vilken härlig chans att se gamarna på så nära håll! Kan erkänna att min bild har nog varit lite i stil med Djungelboken, men på dessa bilder ser de bara majestätiska ut!!

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Hej Sara! Vad bra att du är så öppensinnad. Vi ändrade nog uppfattning om gamarna i samband med den magiska upplevelsen i bergen vi skriver om i ett annat inlägg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.