Vandra från Bad Gastein till Palfnersee
Palfnersee lockar till bad varma dagar.
Två sjöar vilar vid ståtliga berget Graukogels fötter: Palfnersee och Reedsee. Men vilken av dem är mödan värd? Givetvis har vi testat båda och har en rekommendation som ger bra valuta för dina svettdroppar.
Ännu en dag då vädermakarna har utlovat regn, till och med åska. För att inte befinna sig på en alptopp vid åska måste vi raska på. Först kan vi hålla bra tempo uppåt på en asfalterad och föga trafikerad bilväg, lutningen är rätt lagom för oss. Samtidigt kan vi avnjuta en utsikt över berg med vita toppar, Bad Gastein och Gasteinerdalen.
Asfalten byts mot en grusväg. Fortfarande utsikt fastän vi passerar en granskog. I en korsning följer vi skylten mot Palfnersee. Efter 1,5 timmars utsikt tar granskogen över.
Utsikt redan på väg upp från Bad Gastein.
Imponerande vattenfall
Snart finns dock något riktigt trevligt att vila ögonen på: en träbro med en fors under. En uppåtgående stig kantad med blommor och forsen till vänster. Ännu bättre: ett storslaget vattenfall med upp mot 100 meters fallhöjd! Det går att komma vattenfallet riktigt nära.
En liten försmak i närheten av det stora vattenfallet.
Typiskt nog börjar det suga i kaffemagen när vi går på en stenig stig i en granskog. Men inga pauser, vi måste ju högst upp före åskan! Vi stålsätter oss och går genom en skogsglänta, meterhöga blommor lockar till sig en mängd insekter och färgar hela backen i lila.
Hela backen målas lila av dessa blommor. Någon som vet vad de heter?
Ovanligt fynd mitt i naturen
Bara några meter bort från stigen hittar vi en ytterst intressant växt, eller snarare föremål. En tunn liten pryl omhuldad av ett fodral av träimitation: en rätt ny mobiltelefon i megaformat!
En kvart tidigare mötte vi en ung kille som tappat sin mobiltelefon och undrade om vi hade sett den. Av kläderna att döma var han anställd på STS Alpresor. Var är han nu?
Där! 50 meter ovanför oss på väg tillbaka till gruppen som han lämnat för att förtvivlat söka efter mobilen.
– Hallå! Här! ropar jag och viftar frenetiskt med mobilen.
Några minuter senare får han mobilen. Antagligen tagen av stundens upphetsning glömmer han att tacka, men hans glädje går inte att ta miste på. Obeskrivligt kul att kunna göra en medmänniska så glad. Vi vill leva i en värld med ömsesidig tillit.
Hohe Tauern kärnområde
För varje steg uppåt desto bättre utsikt. Förbi en kohage med brunvita kor och äntligen är vi där: Nationalparken Hohe Tauerns kärnområde.
Kärntruppen som bevakar nationalparkens kärnområde.
Landskapet ändrar sig dramatiskt – karga Graukogel nalkas. Och snart hör vi murmeldjurs gälla varningsläte. Här trivs de, både med kylan och det steniga landskapet. Ändå: bredvid porlande vattendrag blommar alprosor i mängder. Vi drar en lättnadens suck, efter drygt två timmar går vi plant. Känns ovanligt.
Vandrargrupp på väg mot Palfnersee med Graukogel i blickfånget.
Palfnersee – naturens magi
Snart är det dock dags att ta höjdmeter igen. Stenstigen går genom ett hedlandskap med låga buskar och lavklädda stenar i limegrönt. Så en damm. Och när vi en stund kort senare kommit till ett ställe där en grupp vandrare just klätt av sig och hoppat i – vet vi att vi har kommit rätt, äntligen är vi framme vid Palfnersee. Här slår vi oss ner några minuter för återhämtning och stoppar i oss vatten, en chokladbulle och lite kaffe för att inte försmäkta av törst och hunger.
Palfnersee.
Solstrålar målar Palfnersee turkosgrön under ett magiskt ögonblick.
Ni vet naturligtvis vad solstrålar kan tillföra en sjö. Magi. Just detta händer när vandrarna har gått i väg och solen träder fram och gör det sol förmår: målar sjön i turkosgrönt. Naturens magi. Ett litet ögonblick senare slukas både solen och yttersta spetsen av Graukogel av moln. Kerstin skämtar om att Graukogel är rätt ”grau”.
Höjdpunkten Palfnerscharte
Vi korsar stenöknen och i korsningen beger oss mot bergspasset Palfnerscharte. Trots alla stenar bågnar kullarna av alpblommor. Ett överdåd som upplevs bäst på plats. Nu nalkas vi bergspasset Palfnerscharte och även den mäktiga kammen och bergskedjan upplevs nära och allt mer närvarande. Pulsen stiger, kanske också för att luften är lite tunnare. Drygt hundra höjdmeter senare står vi på vandringens högsta punkt, bergspasset Palfnerscharte på 2 321 meter över havet. Våra ben mår som de har förtjänat efter 1 300 höjdmeter.
Hisnande utsikt från Palfnerscharte.
Graukogel höljd i moln. Är någon sugen på en kamvandring till toppen?
Mot nästa sjö – Reedsee
Att gå neråt 1 300 meter på trötta ben kräver – en paus. Men först ska vi till nästa sjö – Reedsee. Vi går neråt genom Mordor-liknande stenöken som egendomligt nog känns häftig. Här och var snöfläckar. Där en alpsjö. Det blåser regnmättad luft och vi vet vad det kan betyda på sådana höjder, den utlovade åskan kan vara på väg kvickare än vi hinner säga “vindskydd”.
Ännu dröjer åskan och vi kan för en kort stund betrakta den yttersta spetsen av Graukogel och dess stiliga kors genom en tillfällig glugg i molnen.
”Mordorlandskap”. På väg ner från Palfnerscharte mot Reedsee.
Strapatser
En falk svävar ovanför, inte en människa i närheten. Vi och Mordor. Magiskt när dimman stiger och molnen blir allt tätare. Det duggar. Försiktigt skyndar vi oss neråt genom hala stenar och grenar. Denna krävande parering kallar vi mindfulness-sträcka. Runt oss finns både cembratall, lärk, blåbärsris och alprosor. Men vi måste koncentrera oss på nästa steg, ibland behöver vi både händer och fötter för att ta oss ner för stenarna.
Cembratall.
Någon sorts ängsull. Visst är de fina?
Vi är framme vid en trolsk bäck med kristallklart vatten och grönskande ”öar” i. För tillfället är det uppehållsväder. Men strapatserna och mindfulness-sträckorna fortsätter lite till. Vi måste böja oss ordentligt för att gå under en tall som blåst omkull. Plötsligt är vi framme vid Reedsee och den ser inte ett dugg mer märkvärdig ut än vilken skogssjö som helst – förutom de alptoppar som skymtar bortanför träden.
Strax före avmarsch från Reedsee. Regnskurar på gång.
Äntligen lunch
Vid slår oss ner på en liten och skev bänk på en höjd ovanför Reedsee och förser oss girigt ur matsäcken. Småtomater, mackor med stekta små schnitzlar, choklad och kaffe. Vi hinner inte äta upp innan de kommer. Skurarna. Vi förstår genast allvaret: återstår 800 höjdmeter ner med besvärlig terräng av hala stenar. Vi sätter på oss regnkläderna, packar ihop oss och knallar ner i granskogen. En dryg timme senare är det värsta över. Lyckan heter en vanlig stig. Vi passerar en bro över en flod och går på en grusväg. Vi firar detta med ett äpple, nötter och torkade aprikoser. Vi är komna till Kötschachdalen och det är lantligt, grönt och fint här och vi passerar flera inbjudande serveringar. Vi fortsätter på vägen och en timme senare är vi tillbaka i Bad Gastein.
Den branta (steil) vägen ner kräver koncentration. Inte minst i regnet.
Vår rekommendation
Skippa Reedsee, vägen till och från sjön från Kötschachdalen är nog inte värd ansträngningen. Satsa i stället på alpsjön Palfnersee och fortsätt sedan gärna till bergspasset Palfnerscharte. Till en måttlig mer ansträngning får du en fin utsikt över sjön och ett smakprov av ett riktigt högalpint landskap.
Vad är ditt bästa tips i området kring Graukogel?
Vandringsfakta
Längd: 19 km
Höjdskillnader: cirka +/- 1 500 meter
Tid: Cirka 7 timmar
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Observera att tidangivelsen där inte stämmer, vi var i rörelse runt 7 timmar.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
