Vykort från Söderåsen

 

Nationalparken Söderåsen är en gammal favorit, främst för de imponerande höga rasbranterna och de smala ravinerna med unik vegetation och porlande vattendrag. Men under vår höstliga vandring konstaterar vi att spängerna, träbroarna, trapporna och bänkarna är om inte förfallna så ohjälpligt slitna.

 

Hösten är bäst

Redan vid Skäralids parkering inser vi att vi har dragit vinstlotten i exklusivitets-lotteriet. Bara två bilar på parkeringen, inklusive vår, denna höstliga vardag tidigt på morgonen.

Mossklädda stenar och en rejäl uppförsbacke med väldiga bokar på väg till Hjortsprånget. Och det bästa av allt, olikt hur det förhöll sig under pandemins besöksrekord, ingen kö till Hjortsprånget.

 

Hjortsprånget

Så nu vänder vi oss inte modfällda om, utan kliver på den smala stigen med hisnande utsiktsplats över rasbranten med otaliga stenar. Det svindlar till lite. Här kan det vara ohälsosamt att snubbla till.

Hösten tar emot med brun matta av krasande boklöv som oavlåtligen singlar ner.

 

Gofika

Gott om vedsvampar på trädruiner och mossklädda stenar. Vi hittar en alldeles egen sten och dukar upp med en Appenzeller Bärli-Biber, liknar en skånsk pepparkaka i formen och smakar sött av honung och malda mandlar, en god och lång eftersmak.

 

Lierna

Vid utsiktsplatsen Lierna hörs ett porlande långt ner i ravinen, som är täckt av stenar och höstfärgade träd och buskar. I en hage betar några enstaka kor fridfullt.

Från Liagården viker vi av till höger på en omarkerad stig – den andra stigen från skyltarna – bland höstgula löv och en förfallen gammal mur.

 

Genom ravinen

Neråt, en kort bit, brant neråt på en tekniskt svår stig, flankerade av resliga bokar. Genom ravinen bredvid en mossklädd gammal mur och med Skärån ringlande intill och skogsfåglars läten i öronen. Bergfinkar flyger flockvis bara några meter framför oss. De måste äta upp sig för att orka flyga vidare. Ständigt singlar löven ner, prasslar, krasar under våra fötter.

Rasbranten intill imponerar och skrämmer med oändligt många stenar; det känns vilt, ogästvänligt och härligt på samma gång. För att naturen inte är tillgjord just här och just nu när en speglande Skärån, höstlöven på marken och bergfinkarna förgyller en liten plats på jorden bara för oss. Då känns det som att komma till det förlovade landet.

 

Lunch

Så vi slår oss så klart ner på denna lilla och otillgjorda plats på jorden mitt bland den speglande bäcken, obönhörligt fallande löv och ystra bergfinkar och äter vår medhavda lunchsallad.

När vi hör några förbipasserande på håll är magin borta. Vi reser oss och går på den markerade leden som alla andra. Över bron, över stenar, flankerade av branterna som är än nakna, än mossbevuxna. På sina håll har mossan röda nyanser.

 

Korsskär

Efter Korsskär högersväng mot Skäralid omslutna av ravinen och bokar. De svarta stenarna porlar det om. En ekorre hoppar mellan de mossklädda stenarna. Rasbranterna är höga, synliga och häftiga. Det är inte många andra här, men vi är inte ensamma med naturen längre. Det märker vi på ljudnivån och på den parfymmättade luften långt innan människorna syns till.

Så småningom utmynnar bäcken i Skärdammen med en ensam sångsvan. Vi är återbördade till Skäralid.

 

Sammanfattning

Det blev en fin upplevelse på Söderåsen. Som allra finast fram till lunchen vid den speglande bäcken. Efteråt alltfler besökare och förfallna eller ohjälpligt slitna spänger, träbroar, trappor och bänkar. Lite ledsamt, faktiskt.

---

Läs mer

Alla våra tips för vandring på Söderåsen hittar du i inlägget ”Vandra på Söderåsen i Skåne – vår guide”

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---