Vandra på höga höjder i Seefeld i Tyrolen
Högalpina vandringen Königstour ovanför Seefeld bjuder på kungliga vyer över alperna.
Storslagna Königstour ovanför Seefeld passerar två bergstoppar och Tyrolens högst belägna alphydda med smarrig Kaiserschmarrn.
Du hittar en digital karta över vandringen på vår profil i appen Wikiloc.
Konceptet
I dag ska vi på en höghöjdvandring och vistas en bra stund på över 2 000 meters höjd. Alltså långt över trädgränsen och med enorma vyer över Tyrolens oräkneliga bergstoppar.
Vi hade tänkt laga soppan från grunden, vandra ända från Seefeld genom skogen upp till topparna och vyerna. Men risken för åskväder på eftermiddagen har förmått oss att byta till att plocka russinen ur kakan-konceptet: i stället för att vandra genom skogen tar vi bergbana och kabinbana för att hinna höghöjdsvandra med kalasutsikter före åskan.
Här på hög höjd kan man njuta av obeskrivligt många och höga alptoppar.
Ett himmelrike
Ståplats på bergbanan; antagligen gott tecken; nu åker vi. Kor och bjällerklang vid en liten alpsjö. Snabbt byte till en liten kabinbana där folk står packade som sillar armhåla mot armhåla och färdas i retlig snigelfart.
Väl uppe på bergstationen Seefelder Joch är vi med ens i ett himmelrike långt över trädgränsen med oräkneliga alptoppar runt om, däribland giganter över 3 000 meter som Sulzkogel (3 016 meter) och Zwieselbacher (3 081 meter).
Alpblommorna längs stigen går i gult,vitt, rosa och olika nyanser av blått. Fjärilar dansar över smörblommor. Alpkajorna äger luften och ropar till varandra. Luften är svalare än i dalen och torrare, men också tunnare. Vi blir andfådda av den grusiga branta backen till en smal kam. Varje vindpust tas tacksamt emot.
Samtidigt rusar lyckokänslan. Det här är ju livet!
Bergbanan tar oss högt upp ovanför trädgränsen.
Eyal njuter av makalösa alputsikter i sin sjunde himmel.
Seefelder Spitze
Vid en brant nedförsbacke ligger ett sjok snö kvar tre meter från stigen. Så en uppförsbacke och vi är på 2 221 meters höjd och kan nudda korset på dagens första bergstopp Seefelder Spitze. Väl med dessa häpnadsväckande 360-gradiga vyer över Tyrolens oräkneliga toppar för ögonen, tänker vi inte på våra kläder. De är genomdränkta av svett.
De gröna inslagen blir allt mindre samtidigt som kala klippor breder ut sig i naturens storslagna maktdemonstration. Själv är man en myra, en smått orolig myra som är medveten om stundande utmaningar.
På serpentiner neråt längs en allt smalare stig där stenar och lösgrus kan ställa till det. Det stupar rakt ner på sina håll. Kerstin förmanar mig att sluta upp med att anteckna i mobilen.
Låga tallar, enorma kala klippväggar och lösgrus. Försiktighet är den bästa livförsäkringen. Men all oro är bortblåst. Vi är koncentrerade som tusan. Och vi känner oss levande. Här och nu. Sida vid sida med eländigt stenskravel.
Ett borrljud hörs från klipporna ovanför; en ny klätterväg på gång – ingenting för oss svindelkänsliga.
Snart framme vid toppen av Seefelder Spitze.
Vyerna över Alperna från Seefelder Spitze kan ta andan ur en. Högsta toppen på bilden är Reither Spitze. Dit är vi på väg!
I denna karga, högalpina omgivning känner man sig liten som en myra.
Ho-ho-ho!
Kerstin halkar till i lösgruset, men behåller fotfästet. Nog behöver vi en vilopaus. Passar på och pausar vid nästa pass. Snart en höjdare: stegen. Det går fint. Vi flåsar, hämtar andan och fortsätter. Några klippor fordrar båda händer för att ta sig vidare. I mariga partier finns stålvajer att hålla sig i. Vi fixar allt.
Bland klipporna får vi ett möte. Hur gamla är ni? Jag tror knappast att det är sant, men det var jag som ställde frågan.
– Vi är 64 båda två, svarar kvinnan, som snabbt återhämtat sig från chocken. Och ni?
– Vi är 62. Vi är alla unga!
Vi vrålar tillsammans: ho-ho-ho! så det ekar mellan klipporna. Sedan går vi vidare åt var sitt håll och berget kan andas ut.
Eyal samlar kraft vid passet Reither Joch.
Trots svindelkänslor går det hur bra som helst att klättra upp för stegen.
Ho-ho-ho! Vi håller oss unga med höghöjdsvandring.
Reither Spitze
Nalkas Reither Spitzes topp; korset är synligt. Blå gentior, några skälvande steg, alpkajornas kråkliknande läte, fladdrande färggranna flaggor och vi är där på 2 374 meter över havet med öppna vyer och klar sikt mot makalösa alptoppar.
Hur känns det Kerstin?
– Det värsta är att jag har blivit andfådd. Men det är redan bättre. Sen är jag genomsvettig. Den här ryggsäcken sitter så tajt. Utsikten är häftig!
Karwendel med naturparken håller till på högra sidan, dalen till vänster är Gaistal och till höger om Gaistal heter bergskedjan Wettersteingebirge, vilken utgör gränsen mellan Österrike och Tyskland.
Eyal tar de sista trötta stegen mot toppen av Reither Spitze.
Uppe på toppen känns det som att sväva på moln med öppna vyer åt alla håll. Helt underbart!
Väldiga kontraster
Inte mycket kvar till alphyddan Nördlinger Hütte som ligger några sluttningar bort. Men benen är möra och nerförsbackarna är branta och har gott om lösgrus. Utsikterna växlar från gräsplätt med gula alpblommor till karga klippor i fantasieggande former. Ett överväldigande stenrike i ena ögonblicket och alpblommor i grällt gult och blått och svärmande fjärilar i nästa. Naturen och livet i ett hårt koncentrat.
Vårt nästa mål är Tyrolens högst belägna alphydda, Nördlinger Hütte.
Alpblommor förgyller verkligen vandringen
Nördlinger Hütte
Någon hunger har egentligen inte gett sig till känna förrän vi har slagit oss ner på en skuggig bänk på Tyrolens högst belägna alphydda, Nördlinger Hütte på 2 238 meter över havet och förnummit dofterna som letat sig ut från köket genom alphyddans huvudentré till den tämligen fulla uteserveringen. Mest längtade vi efter något riktigt kallt att dricka. Nu får vi det. Var sin halvliter Almdudler, en örtkryddad törstsläckande läsk utan alltför mycket sockerpåslag.
I väntan på maten diskuterar vi vandringen och är överens om att den är en riktig höjdare till höghöjdsvandring. Däremot går man inte i vildmarken, på gott och ont. Det finns ju både kabinbana och en del vandrare, men också matservering med öppna vyer över alpvärlden och runtflygande alpkajor. Det är vi glada för när tallrikarna med Speckknödel och sallad och soppan med matvete, grönsaker och fläskbitar serveras. Gott, prisvärt och mättande.
Ändå mäktar vi uppenbarligen med klassikern Kaiserschmarrn, dock med en delad portion förstås.
En halvliter kall Almdudler kan aldrig smaka så bra som efter en höghöjdsvandring!
Med Speckknödel och sallad fyller vi på energiförråden.
Vi bygger en extra energireserv med Österrikes i särklass mest berömda efterrätt: Kaiserschmarrn.
Härmelekopf-kabinbanan
Prognosen om åskväder står sig så vi måste röra på påkarna efter långlunchen. Vägen ner mot kabinbanan, benämnd efter berget Härmelekopf, är brant, stenigt och bjuder på alldeles underbara blommor och vyer över de omgivande väldiga bergen. Alltså måste vi fortsätta tillämpa vårt mantra: Var försiktig! Njut!
Nere i dalen syns Seefeld så tydligt och verklighetstroget att man inser att alla goda ting tar slut, liksom denna underbara alpbubbla. Från dalen är vi komna, till dalen ska vi återföras.
När vi har gått över ett litet snöfält och känt på snön med handen ramlar poletten ner: vi befinner oss på lägre höjd. Varmare, fuktigare, växter överallt, talldoft.
Kabinbanan tar oss över en ravin som kan få svindelkänsligas mage att vända. Efter ett byte och en bergbanefärd är vi återbördade till dalen.
Nedstigning mot kabinbanan som ska ta oss till Seefeld, som syns längst ner i dalen.
Eyal korsar ett mindre snöfält.
Gentior piggar upp på vägen.
Sammanfattning
En grandios höghöjdsvandring med två höga toppar och en alphydda med bra och prisvärd tyrolsk mat. En väl skyltad, men bitvis tekniskt svår vandring på grund av löst grus och passager med dålig framkomlighet som kräver stöd av händerna. Branta stup vid smala stigar och klättring på stegen kan vara utmanande för svindelkänsliga. Observera att vandringen är rätt flexibel och bland annat kan göras mycket längre eller mycket kortare, se faktaruta.
Vandringsfakta
Startpunkt: Seefelder Joch vid kabinbanans bergsstation.
Slutpunkt: Bergsstationen för Härmelelkopfbahn.
Längd: Runt 5 kilometer
Höjdskillnader: +475/-500.
Tid: Drygt 3 timmar i rörelse. Men då stannade vi ofta för fotografering och anteckningar.
Karta och detaljer: Se vår profil på Wikiloc.
Obs1: Vandringen är tekniskt tämligen krävande, med bland annat en stege och några ställen där man kan behöva ta stöd med händerna (inte klättring). Dessutom en del löst grus. Säkerhet på foten och svindelfrihet behövs.
Obs2: Vill du åka ned, håll koll på tiderna för sista kabinbanan ner. Tiderna hittar du här.
Tips1: Vandringen kan lätt förlängas för den som vill. Ett exempel är att vandra upp från Reith till Nördlinger Hütte eller från Seefeld till Seefelder Joch. Sen kan man förstås också gå ner till Seefeld.
Tips2: Den som vill ha en enklare vandring kan ta bergbana och kabinbana upp till Seefelder Joch och därifrån gå fram och tillbaka till Seefelder Spitze. Dit är det en bra stig, om än en del höjdmeter. En annan möjlighet är att ta kabinbanan upp till bergstationen för Härmelekopfbahn och därifrån gå till Nördlinger Hütte.
Läs mer:
– Alla våra vandringar i Österrike hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
