Vandring längs Alcudiabukten till våtmarken s’Albufera
En stilla morgon vid ingången till s’Albuferas naturreservat.
Denna upptäcktsfärd i den största våtmarken på de baleariska öarna är rena julafton för alla fågelintresserade. Denna rofyllda vandring är som balsam för själen för alla som vill komma undan vardagsstressen.
Solen har inte gått upp ännu. Vi går så nära vattenbrynet som möjligt utan att trampa i vattnet. Vi har ett ärende: vi vill fånga soluppgången. Det är något särskilt som uppstår när morgonljuset lyser upp. Denna magi vill vi ta vara på.
Nu sker det. Du som varit med om soluppgång känner säkert igen solens smygande steg. En ljusstrimma vid horisonten vars styrka ökar för varje andetag. Havet glittrar.
Så när som på någon enstaka hundägare är vi ensamma på sandstranden. Ändå är det inte helt tyst. Vågskvalpet följer bredvid.
Rödnäbbad trut njuter av soluppgången vid Alcudiabuktens sandstrand.
Det är stilla, och ändå händer saker. Här flyger rödnäbbade trutar på nära håll. Och där står en silkeshäger i vattenbrynet med blicken fäst djupt under vattnet. En snabb rörelse med näbben och frukosten är fixad.
Vi hittar snäckor i sanden. Vi går vidare. Efter en timme är vi framme vid piren och kanalen. Vi följer kanalen förbi små båtar något hundratal meter inåt land för att ta bilbron över kanalen.
På andra sidan bron går vi in genom grindarna till naturreservatet Parc Natural de s’Albufera de Mallorca.
Fritidsbåtarna vid kanalen mellan våtmarken s’Albufera de Mallorca och Alcudiabukten.
S’Albufera – ett eget universum
Nu är vi inne i ett eget universum bestående av 1 646 hektar av gräs- och våtmarker som lockar en överväldigande och under året vitt skiftande mångfald av fåglar. Först går vi fram till informationscentret, anmäler oss och får en karta över området. Vi går till det närmaste gömslet, som är vår stora favorit. Men i dag är det knappt några fåglar i dammen. Knappt något vatten heller, mest lera – vilket kanske förklarar fåglarnas frånvaro. Vi går vidare längs en kanal och rätt snart skymtar en purpurhöna – lätt igenkänd på den bjärt röda näbben och blå fjäderskruden. Den får också syn på oss och gömmer sig blixtsnabbt i vassen.
En skygg purpurhöna med sin röda näbb och blå fjäderdräkt. Så snart den ser oss flyr den in i vassen.
Satsar på längsta turen
Vi väljer den längsta rundturen i reservatet, runt elva kilometer. Turen inleds med en lång raksträcka mellan två kanaler med träd på båda sidorna. Tankar får gott om tid att fladdra, samtidigt som vatten och fåglar skymtas hela tiden.
Vassen följer vandraren under delar av upptäcktsfärderna i s’Albuferas naturreservat.
Landskapet skiftar så småningom till öppna våtmarker och vi ser hägrar, hästar och kor. Och där sätter sig kohägrar på koryggar. Vi lyfter blicken och upptäcker ett flertal rovfåglar svävande över vassen i jakt på byte.
Vi kommer till en sträcka som går strax utanför våtmarkerna längs en föga trafikerad bilväg. I ett slag förflyttar vi oss i tidsmaskinen och upplever den mallorkinska landsbygden som den var åtminstone en generation tillbaka. Här strövar vi längs små gårdar, täppor, stenhus och små, knappast kommersiella odlingar.
Här brukar vi återigen höja blicken och sikta efter rovfåglar, ofta falkar. Snart är vi åter inne i våtmarksområdet och dukar fram vår lunchpicknick i ett fågeltorn.
Snart har vi gått hela den långa turen, sedan återstår sträckan längs stranden med solen i ryggen.
Under timmarna i naturreservatet har vi inte stött på någon människa, men vi har sett en hel del och tänkt riktigt stora tankar. Det där med krig verkar korkat.
Bligande men fredlig kossa under vandringen i s’Albufera de Mallorca.
Vandringfakta
Start- och slutpunkt: Centrala Port d’Alcudia.
Längd: 24,5 km
Höjdskillnader: Marginellt.
Tid: 5-6 timmar exklusive paus.
Karta: Se och ladda ner karta med vår vandring på Wikiloc.
Varianter på vandringen: Det går att ta bil eller buss till ingången till s’Albufera, vilket kortar vandringen till ca 14 km. Och sträckan längs havet på ca 5 km i varje riktning kan förstås utgöra en egen vandring.
Tips: Ta med en kikare.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
