Kåseriet: Hur många barrancos finns det på La Palma?

En av alla djupa raviner som möter vandraren på La Palma. Ofta ska man ända ner i botten och sen upp på andra sidan.

Mer kunskap brukar hyllas som något eftersträvansvärt i vårt samhälle. Mer upplysning bidrar till bättre förståelse av allt mellan himmel och jord, hävdas det. Så har jag också trott. Men efter att ha ägnat ett försvarligt antal timmar på en vandring mellan El Tablado och Barlovento på La Palmas norra del är min tro rubbad i sina grundvalar. Jag tvivlar på att vetskapen om antalets barrancos – djupa raviner – och deras plågsamma beskaffenhet på något nämnvärt sätt skulle öka min förståelse för någonting mellan himmel och jord.

Tvärtom! När jag stånkar på dessa smala och förvisso outsägligt vackra stigar i en unik natur mellan himmel och jord och inte sällan med bedårande havsutsikt, och bara avverkat hälften av uppförsbacken på 400 höjdmeter kippande efter andan, så hjälper inte kunskapen. Jag blir inte hjälpt av vetskapen att fyra barrancos återstår. Jag blir heller inte hjälpt av vetskapen att jag måste halvspringa upp och äta min medhavda smörgås på språng för att ha chans att hinna med bussen från Barlovento. I sådana ögonblick är det lika frestande som bekvämt att förvandlas till faktaförnekare, sätta sig till ro på första bästa sten och avnjuta sin medhavda matsäck med Atlanten och bergen som fond. Taxinotan eller extra hotellövernattning får någon annan ta hand om.

Undrar om det är så klimatförnekarna blir till och tänker. Att avgörande, men obekväm, kunskap ska förträngas. Att någon annan ska ta hand om notan.

Själv slapp jag en taxinota. Med andan i halsen hann jag med bussen. Nästa gång skaffar mig ännu bättre förkunskaper och tar bussen från en tidigare hållplats.

Text: Eyal
Bild: Kerstin