Kåseriet: Vi mötte Jesus

Vi mötte Jesus under våra vandringar i La Palmas berg.

Vi mötte Jesus. Inte att undra på att vi känner oss frälsta.

Dagens vandring var på en himmelsk höjd i kanariska vandringsparadiset La Palma. Efter ett par timmars tuff uppstigning med porlande svett kunde äntligen toppen på stigningen skönjas, kammen vid Risco de las Pareditas. Medan vi hämtar andan till den spektakulära utsikten över Caldera de Taburiente får vi en förbluffande syn. En tunnhårig herre tar sig de grymmaste sista metrarna upp med spänstiga raska steg som det vore en annan söndagspromenad. I högsta hugg håller han en avlång trästav lik en biblisk Messias. Väl uppe torkar han av några osynliga svettdroppar med en välstruken näsduk och hälsar artigt: Hola!

Morgonen efter vid sjutiden hälsar han lika verserad “Buenas dias!” vid busshållplatsen. Väntetiden skingrar mystiken något kring mannen. Han är en – tysktalande – spanjor stammande från Baskien. Då han har bergsbestigit och vandrat mycket fortsätter han med det även nu efter pensioneringen. I brist på bra vandringsväder i Baskien vintertid bevistar han för närvarande La Palma för dagliga vandringar. Innan bussen anländer hinner han även ge oss ett råd. Akta er för vinden på höga höjder. Vinden är det livsfarligast av allt!

Detta råd bär vi och nu även delar med oss. Ett klokt råd, ty vind på höga höjder kan rubba fotfästet och i värsta fall slunga en människa mot ett ohälsosamt öde. Starka vindar bär inte sällan med sig dramatiska väderomslag. Solsken kan huvudstupa bytas ut mot hagel och stormvindar vilket kan vara väldigt ohälsosamt om man inte är extremt välutrustad eller har extremt nära till en värmestuga.

Ett livräddande råd från en främling. Vi säger en främling, eftersom vi inte har hunnit presentera oss ordentligt. Ännu. Kommer vi att träffa honom igen?

Palmeros identifierar sig mer som sydamerikaner än spanjorer. Detta manifesteras inte minst i deras heligaste festdag Fiesta de los indianos – Indianfesten. Just denna festdag möter vi vår mystiske främling i traditionsenlig vit mundering. Även hans solbrända ansikte skimrar som sedvänjorna påkallar vitt. Han har festat nog och ska till sin lägenhet, medan han uppmuntrade oss “ungdomar” – trots bristande festkläder – att delta i firandet och den exalterade dansen på gatorna. Då kunde jag inte låta bli att presentera mig och fråga efter hans namn.

Han dröjde en stund aningen generad. Du förstår, sade han, det kan tyckas ett litet ovanligt namn utomlands, men i Spanien är det mycket vanligt. Jesús.

Väl så förtroliga kunde jag inte värja mig för ännu en fråga jag var nyfiken på. Hur gammal är han? Med tanke på den ungdomliga vigören hela hans uppenbarelse utstrålar skulle jag gissa på 60 år. Men med tanke på att han vid ett tidigare möte nämnde en pensionering är jag nödd och tvungen att sträcka mig till 65. Inte en dag äldre!

Jag fyllde 80 förra året, säger han oförskämt glad.

Jösses! Man kan känna sig frälst för mindre.

Som sagt 80 är det nya 60.

Text: Eyal
Bild: Kerstin