Kåseri: Tappa bollar
Stressbollen och Eyal är oskiljaktiga under vandringarna.
Mitt mest plågande stressmoment vid höga klippor är inte fallhöjden och risken för ett synnerligen ofrivilligt frånfälle. Snarare tänker jag intensivt på mina stressbollar: för allt i världen, tappa inte bollarna!
Det finns ett sätt att skilja mellan mig och alla andra vandrare. Jag vandrar ständigt kramandes mina stressbollar i händerna. Så har det varit ända sedan spasmiska ryckningar i handen under en vintervandring i ett kylslaget Portugal för några år sedan. Huruvida bollarna hjälper, och i så fall exakt hur, är ingenting jag med säkerhet kan uttala mig om. Men några fler ryckningar har jag inte upplevt, däremot större armmuskler. Så jag kramar på!
Receptfria bollar
Det märkliga i ett land med en förnämlig myndighet som Socialstyrelsen är att stressbollarna är receptfria. Ty min självmedicinering har näppeligen varit fri från biverkningar. Bollarna har väckt allt från förundran till munterhet. Hos förbipasserande. Oräkneliga är de tillfällen då jag märkt såväl höjda ögonbryn som uppdragna smilband. Enda skälet till att jag avstått läkarbesök är ett förbarmande över sjukvårdssystemet som redan går på knäna.
Men min medkänsla, och fortlevnad, har blivit satt på värre prov. Oförhappandes tappade jag fotfästet på en hal klippa under nedstigningen från ett berg utanför Alcudia. Förvisso blev det både skrapsår och blodvite. Och jag slapp ramla ner i avgrunden och försvinna för gott. Men jag undslapp inte ouppmärksamhetens strängaste straff. En av mina bollar rullade ner för stupet. Kan du föreställa dig sorgen som vällde fram?
– Där är bollen, pekade Kerstin på en klipphäll några meter under oss.
I samma andetag kastade jag mig ner för klippan för att sätta bollen i säkerhet. Räddningsaktionen lyckades. Men ack. Otack är världens lön. I stället för att hyllas för min hjältemodiga insats blev jag utskälld för att ha riskerat mitt väl och ve för en “korkad liten boll”.
Ja, jag har full förståelse om även du blir chockad av detta kränkande genmäle.
För husfridens skull har jag dock ändrat mina rutiner. Så snart vi närmar oss höga klippor stoppar jag undan mina stressbollar i ryggsäcken. Inte sällan kommer jag dock på mig att ha glömt det när vi redan är på klippan. Så uppstår stressen. Och det är inte god stress.
Häromdagen var vi på väg upp till Puig de Galatzó. De sista skälvande metrarna är jobbigast, med branta klippor ta att sig uppför. Stoppa undan bollarna! kommenderar hjärnan. Men mina händer tål inte minsta stress. En av bollarna slinter ner för berget. Tragedin är ett faktum.
Om inte för några räddande buskar och Kerstins örnblick som inte missar något och har lokaliserat exakt var bollen har fastnat. Återigen rusar jag ner mot bättre vetande. Återigen fångar jag upp bollen. Och återigen får jag mina fiskar varma.
Prövningarna har bara stärkt bandet mellan mig och stressbollarna. Tills nästa stup, eller döden, skiljer oss åt är vi oskiljaktiga. I varje fall så länge mitt rop på receptplikt för stressbollar inte blir bönhört.
Stressboll på vift.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
