Åka kälke i Schladming

Det verkar vara lätt att åka kälke. Nu ska vi prova själva!

 

Jag har aldrig åkt kälke. Är det klokt att prova på i en 7 kilometer lång backe på hög höjd i Schladming? Nu får du svaret.

 

“Enkelt”

Är det något särskilt att tänka på när man åker kälke för första gången?

Kälkuthyraren ger mig en förströdd blick och säger: “Det är enkelt, du lär dig det själv ganska fort.”
Han frågar inte ens om jag vill skydda mitt huvud med hjälm. Det vill jag verkligen!

På väg till Hochwurzen i kabinbanan upprepar jag i huvudet: Det är enkelt, jag lär mig det själv ganska fort. Men jag hör själv, det låter föga övertygande. Men hjälmen sitter redan på huvudet under färden upp, och jag har järnkoll på var servicekortet till vår reseförsäkring ligger. Alltså ingenting kan gå snett, eller hur?

Nu finns det ingen återvändo, bara att bita i det sura äpplet och sätta i gång.

 

Sanningens ögonblick

Kerstin och jag avvaktar tills alla bredvid oss har åkt ner, inte sällan med glädjerop. Jag knuffar kälken, det glider ner för backen. Nu finns det inget återvändo.

Uthyraren hade rätt. Man lär sig hyggligt fort att åka, eller åtminstone att överleva – av självbevarelsedrift. Det är bara att luta med kroppen åt det motsatta hållet som man vill svänga åt (tror jag). Det funkar! Alltså det verkar i alla fall funka för mig.

Titta, det går ganska bra, eller hur!

Landskapet är onekligen fantastiskt, men just nu är Eyal helt fokuserad på att ha kontroll på kälken.

 

Nästan kul

I mina bästa kälkåkningsstunder kan jag till och med drista mig till att framhålla att det är kul att färdas i denna vintriga omgivning med Alperna runt om. För det går faktiskt att styra åbäket som jag vill, vilket kanske är det viktigaste eller det näst viktigaste för ett kontrollfreak som jag (som inte vill dö i onödigtvis förtid).

Det är alltså nästan riktigt kul att åka kälke.

Tills den mjuka och fogliga snön blir till is och kälken hellre följer de hejdlösa gravitationslagarna än min stilla bön. Jag bromsar krampaktigt med mina vandringskängor så det nästan uppstår gnistor i isen. Jag studsar. Håller jag på att tappa kontrollen?

Gång efter gång, alltid i den sista skälvande sekunden saktar kälken ner innan den så kallade “point of no return” passerats.

När vi är framme helskinnade propsar jag inte på ett åk till (fastän vi har en heldagsbiljett).

Det här var ju lite roligt!

Eyal testar bromsarna mest hela tiden. Funkar utmärkt så länge snön är mjuk.

 

“Isigt roligast”

På väg tillbaka till kälkuthyraren hejdas vi av en lång herre som undrar om det var kul att åka.
– Ja, säger jag, den mjuka snön var rätt kul att åka på.
– Då har ni missat det bästa! Det roligaste är att åka när det är isigt, säger typen.

Sedan varvar vi ner med en lugn och skön vintervandring tills pulsen så småningom blir sitt forna jag.

Kälkbacken är lång…


Läs mer

Läs om våra andra upptäcktsfärder i Österrike, du hittar inläggen här.
Inlägg om alla våra vandringar i Österrike hittar du här.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.