Upplev Urkeegga kamvandring – och vakna på toppen!

Följ med på en oförglömlig tvådagarsvandring i de norska fjällen inte så långt från Ålesund. Urkeegga kamvandring bjuder på betagande utsikter över såväl Norangsfjorden som dramatiska berg – Sunnmørsalperna.

 

Instabilt väder utlovat

Norangsfjordens vatten är kristallklart och iskallt. Snöfält och frodigt gröna backar speglar sig i vattnet. Hemligheten bakom den frodiga gröna nyansen på bergsluttningarna runt om fjorden är barnsligt enkel: en hel del regn. Det regnar inte just nu, men regndropparna hänger i luften som en smocka och molnen hänger tungt och blockerar vida vyer. Det var inte riktigt så det var tänkt.

Vi hade tänkt oss klart väder med blå himmel och framförallt fri sikt över Sunnmørsalpernas dramatiska toppar. Men underverk har inträffat förut när, som nu, väderprognosen utlovar ”instabilt väder”. Så vad väntar vi på?

De första stegen känns tyngre än vanligt, på goda grunder. Ryggsäcken är sprängfylld med allsköns plagg som kan vara bra att ha i fall himlens alla portar öppnar sig. Men vi är även rustade till tänderna för ett fint väder som skulle förmå oss att vilja tillbringa natten på en spektakulär bergstopp – allt från tandborste till havremjölk.

 

Storartat och jobbigt

Jag lyssnar på den forsande älven bortom skogen och tar en titt på de gröna bergen med delvis snöklädda toppar framför oss. Flera orkidéer och andra små fjällblommor i lila och gult. Just denna storartade omgivning driver oss framåt, skänker oss kraft för att kunna lägga manken till. För, med handen på hjärtat, de runt 800 höjdmeter vi måste ta känns oändliga.

Ensamma i de norska fjällen är vi inte. Norrmännen stöter vi på då och då. Och vi rörande överens med dem om hur vackert landet är, men. Det finns alltid ett men när vi diskuterar Norge med norrmännen.
– Men det är för dyrt.
– Men vädret är inte så bra.
Förmodligen är vi rörande överens med norrmännen om det mesta.

Men vi klagar inte över kylan sådär just nu runt 500 meter över havet, vi har det varmt och gott. För där gör den orubbliga uppförsbacken sitt jobb, ivrigt påhejad av luftfuktigheten.

 

Korsar osynlig gräns

Snart korsar vi en osynlig gräns och både träd och buskar är kortväxta. Vattnet forsar nerför älven bredvid medan molnen alltjämt är i vägen och begränsar utsikten över de omgivande bergen. Men luften är mättad av fågelljud och även lutningen på den steniga stigen har blivit lite snällare.

Bergen känns allt mindre ointagliga, kanske välkomnande. Smältvatten forsar från bergstopparna ner för ravinen under oss. Svalor flyger kors och tvärs, kanske därför så få mygg. Följer skylten Urkeegga till höger. Här blir det brant igen. Några förflugna droppar. Är det regn på gång?

 

Sjön Litlevatnet

Fäbod på en grön kam. Benen allt tröttare och fjällfloran alltmer kortväxt och vindpinad. Ringtrast leker kurragömma med oss bland ormbunkar på den gröna sluttningen ovanför. Porlande bäck och strax därpå är vi framme vid spegelblanka fjällsjön Litlevatnet=lilla vattnet på 702 meter över havet. Äntligen en vilostund – i hjärtat av Sunnmørsalperna.

Här kan man ta ett dopp i sjön. Men vi behöver snarare värma oss, så både jackan och mössan åker på. Skönt!

 

”Bara” 300 höjdmeter kvar

På kartan ser det inte så farligt ut, även om stigen vi tänker ta av för oss okänd anledning är svartmarkerad. Myrliknande gestalter rör sig uppe på kammen, som på en annan planet. Orkar vi ta oss ända dit upp?

Kalfjällets vidder andas fridfullhet. Det börjar bra, för lutningen känns lagom. Fast snart blir det andra bullar – stigen är smal och brant. I gengäld är vyerna runt om oerhört vackra.

 

Dödsångest?

Högfjället träder fram allt tydligare. När vi är förbi Den Stora Sjön hörs ett bräkande ljud från dalen vi lämnat. Fjällfloran glesnar och i stället florerar ett oändligt stenskravel. Varje steg upp på det ojämna steniga underlaget kostar energi, och sätter igång tankarna: Är detta äventyr ett sätt att förtränga 60-årsålderns obönhörliga inträde? Eller kanske ett förtvivlat rop för att värja sig mot dödsångesten. Lönlöst förstås.

Ty åldern gör sig påmind ändå, eller är det leran efter de senaste veckornas regn som bör klä skott för fadäsen: jag snubblar och får närkontakt med leran.

 

Fel väg – så rätt!

Ur molnen 100 meter bort dyker några norska familjer som vi mött tidigare upp. De går på rätt stig, det gör inte vi. Men innan vi rättar till misstaget passar vi på och bestiger toppen av berget vi befinner oss på, det tar inte många steg. Wow!

Nu är allt glömt, alla misstag på vägen, den ofrivilliga omvägen, allt slit och leran på byxbenen och handen. Likaså förlåtet är tjatet om att jag bör akta mig för att fallhöjden från det tvärbranta stupet här är flera hundra meter. Så omtumlande är vyerna: över Norangsfjorden omgiven av Sunnmørsalperna vars toppar är delvis snöklädda.

För ett ögonblick tittar även solen fram genom gluggen i molntäcket, för att sedan slukas av detsamma och ta med sig den grandiosa utsikten.

 

Maudekollen

Kammen är i stort sett inom räckhåll, eller ”bara en backe bort”. Energin sinar, vi trampar på och parerar stenar och snö. Varje trött steg är en liten seger. Inför nästa utmaning hämtar vi andan och hör hur smältvatten forsar ner från ett vattenfall ända ner till fjorden – uppemot 1 000 meter. Tyst är det inte en enda sekund här på högfjället – dånet hörs!

Utmaningen är en stenhög som måste passeras på väg till toppen av Maudekollen. Våra tunga ryggsäckar försvårar balansen på stenarna; våra händer underlättar, stödjer, ger väl behövlig stadga.

Utsikten från kammen är storslagen, med såväl fjord som otaliga höga berg.

 

Kämparanda

Rätt som det är smalnar kammen av och blir för en liten stund luftig – en hård prövning för svindelkänsliga. Samtidigt ruvar en annan prövning, stenarna längs stigen är svåra och tekniskt ansträngande att parera (den tunga ryggsäcken försämrar hela tiden balansen).

Snart nog når vi toppen av Maudekollen och kan insupa den strålande utsikten och kika på en norsk snögubbe.

Klockan är sju på kvällen och vyerna från kammen över såväl Sunnmørsalperna som fjorden nästan 1 000 meter ner känns mäktiga.

Som vanligt har vi ”bara en backe kvar”, en rejäl dito. Kerstin flämtar framför mig. Hon stannar till. Lutar sig mot en klippa. Tänker hon ge upp efter allt slit, svett och små sår?

Ur en av ryggsäckens innersta fickor fiskar hon upp en liten medfaren förpackning med en chokladkaka, fullspäckad med kalorier och snabb energi och vips är hon på väg igen. Vilken superkvinna!

 

Klokksegga

Efter en halvtimmes uppför väntar en arbetsseger uppe på toppen av Klokksegga. Inga backar återstår, inte en enda en. Vi är äntligen framme! Segern känns både ljuv och lite surrealistiskt. Nu skymtar Egilbu, vindskyddet med ”världens finaste utsikt”. Här tänker vi sova – i sällskap med fyra unga norrmän som sover i hängmattor ett par tre meter bredvid. När vi har krupit in i våra varma sovsäckar på vindskyddets hårda golv (vårt liggunderlag är ytterst tunt och slitet) har ungdomarna precis inlett ett livligt samtal. Ett par minuter senare måste jag ha somnat.

 

Dag 2

Vi vaknar klockan fem med full sol och, än mer ovanligt för bergstoppar, vindstilla. Inte ett enda moln på himlen. Bara bergstoppar. Sunnmørsalperna speglar sig runt 1 000 meter ner i fjorden.

Vi går på det dörrlösa fjälldasset för att (bland annat) avnjuta hänförande vyer därifrån. Livet känns fulländat. Nästintill. Vi är hungriga. Vi sätter oss på en soldränkt kulle med vida vyer över fjorden och Sunnmørsalperna. Vår hemlagade müsli med havremjölk har aldrig smakat så gott.

Sedan återstår bara att ta sig ner till jorden igen lugnt, sansat och med underbara vyer.

Med handen på hjärtat, både upp- och nedförbergetmusklerna är rätt trötta.

Men vi, vi är pigga på nästa äventyr i Sunnmørsalperna!

---

Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Parkeringen vid Haugemyra strax utanför Urke.
Längd: Ca 10 kilometer
Höjdmeter: Uppskattningsvis cirka +/- 1 000 meter
Tid: Gissningsvis ca 5-6 timmar om man går det som dagsvandring

Karta och detaljer: Vi har tyvärr ingen egen karta på vår Wikiloc. Du hittar en karta över en vanlig variant på Urkeeggavandringen på den här sidan.

Tips2: Urkeegga är en rundvandring där man själv kan välja riktning. Många väljer att gå den kortaste – och brantaste – stigen upp från parkeringen vid Haugemyra till Egilbu.
Vi valde dock att gå den längre vägen från parkeringen och upp via Langesæterdalen, Litlevatnet och Maudekollen. Detta eftersom vi ville undvika det brantaste partiet då vi hade lite tyngre packning än vanligt och dessutom gärna komma fram till Egilbu framåt kvällen eftersom vi tänkte övernatta. För att slippa den branta stigen ner gick vi på morgonen tillbaka kortaste till vägen Litlevatnet (ej över Maudekollen som dagen innan) och sen ner genom Langesæterdalen.

Obs1: Stigarna är välmarkerade med röda prickar eller stolpar med rött. Dock finns fler stigar än själva Urkeegga-vandringen och i vissa korsningar saknas skyltar om riktning. Bra med karta för att hålla koll.
Obs2: Stigen från Litlevatnet över Maudekollen är svartmarkerad enligt det norska systemet för markering av vandringar (resten av vandringen är rödmarkerad). Det betyder att den är svår. Det är delvis brant, rejält stenigt och några partier är besvärliga för den svindelkänslige. Det är dock möjligt att från Litlevatnet gå en kortare stig mot Klokksegga och Egilbu och därigenom slippa den svartmarkerade delen. (Den stigen gick vi ner på morgonen).
Obs3: Parkeringen kostar 50 NOK i juli 2023 och ska betalas med Vipps. Vi bad en annan besökare Vippsa för vår parkering och betalade henne med kontanter.
Obs4: Det finns två möjliga parkeringar för den här rundvandringen. Vi stod på den vid Haugemyra som är kortast bilkörning till.

Läs mer:
Läs mer om våra vandringar i Norge här.
Läs mer om våra upptäcktsfärder i Norge här.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---