Vandra till toppen av Saksa i Sunnmørsalperna
Hisnande vyer på väg upp till toppen av Saksa i Sunnmørsalperna. Men dessa ovanligt branta 1 000 höjdmeter höll på att suga musten ur oss.
Saksa bjuder på några av de mest spektakulära vyerna över Sunnmørsalperna. Men smakar det så kostar det. En brant stigning på 1 000 höjdmeter och ett medelsvårt underlag utgör en rejäl fysisk, och mental, utmaning. Det gäller även oss, i allra högsta grad.
Start
Vi ställer bilen på betalparkeringen (50 NOK 2023) alldeles intill en fors och följer skylten mot Saksa. Dånet från forsen hörs en bra stund i skogen, men så småningom tar fågelljud över. På nästa skylt vi följer står Saksa 2,7 km, den andra vägen är lite längre och mindre brant.
Snart får vi generösa glimtar över fjord och berg. Det håller vår motivation i gång. Det behövs. Stigningen är brant mest hela tiden och just nu bränner solen på och luftfuktigheten är mördande. Efter en kvart dryper både byxorna och skjortan av svett.
Motivation och järnvilja behövs – dessvärre – av ännu ett skäl. Efter tre dagars intensiva vandringar, med tidiga morgnar, sena kvällar och uppemot 1 000 höjdmeter varje dag är vi så gott som slutkörda. Vi startar vandringen med stort underskott på sömn och i skriande behov av vila och återhämtning. Men vi vill så gärna göra den här toppvandringen. Vädret i dag är bra, redan på eftermiddagen är ett väderomslag på gång, med både regn och rusk. Och så ska det fortsätta de närmaste dagarna.
Förstås hade vi kunnat avstå vandringen. Men vi antar utmaningen.
Välskyltat.
Bentebu
Framme vid vindskyddet Bentebu, döpt efter Bente, en kvinna som var en eldsjäl i den lokala vandringsledsföreningen. Hon vurmade för byggandet att detta vindskydd och förbättringar av vandringslederna, men dog tidigt av cancer. Vindskyddet bjuder på fina vyer över fjorden, bergen och en hel del snöklädda toppar.
Kerstin är dödstrött. Tanken att sluta här och vända ner föresvävar oss. Ändå fortsätter vi upp. Det ordnar sig, tänker vi. Det brukar ju ordna sig, eller hur?
Breda utsikter över Norangfjorden och Sunnmørsalperna från vindskyddet Bentebu.
Små glädjeämnen
Längs vägen finns gott om glädjeämnen, stora som små. Vyer som blir bredare och därför också alltmer storartade ju längre upp vi går. Så små glädjeämnen: gott om orkidéer i skogskanten, s-formade dvärgartade björkar, ett kärr omgivet av blommor och grönska. Normalt hade vi varit rusiga av lycka. När orken tryter orkar inte lyckan komma igång riktigt. Kerstin liksom går i dvala medan svetten lackar.
Vid ett vägval viker vi av till höger och obönhörligen uppåt. Då och då är Kerstin tvungen att stanna till och vila sig en smula. Hon har redan snubblat ett par gånger, den steniga terrängen kräver koncentration, men koncentrationen fordrar energi.
Vackert på väg upp.
Distraktioner
En distraktion är att låta hjärnan hämta välgörande syre från något utanför ens slutkörda kropp: från fjorden längst ner i dalen, där en segelbåt med vitt segel glittrar i det mörkgröna vattnet; från de till synes ointagliga, snöklädda toppar som tronar mitt emot oss på andra sidan fjorden.
Dessa distraktioner räcker en stund. Sedan tar vi igen oss inför den fortsatta branta backen vid en liten sjö. Osökt tänker vi på hur olika oss norrmännen är. De gör inga serpentiner, stigarna går rakt upp mot himlen.
Distraktionerna behövs för att tänka bort orkeslösheten, tänka bortom kroppen. Tänka positivt: nå toppen. Är det möjligt?
I varje fall försöker vi lite till. Bara lite till.
Nu har vi kommit tillräckligt högt upp för att kunna se Hjørundfjorden.
En liten sjö på väg upp.
Med ett rep kämpar vi oss upp för ett brant parti. En kvart senare står vi med en betagande utsikt över Sunnmørsalperna, så betagande att det väl knappast kan bli mäktigare från toppen.
Det måste vi förstås ta reda på, eller hur?
Nej. För Kerstin orkar inte längre. Blicken är fäst vid marken där hon snart slår sig ner. Hon bävar för att fortsätta snubbla. Hittills har hon inte brutit något, kanske blir det ett blåmärke. Men terrängen blir alltmer stenig och därför alltmer krävande. Och därtill mäktar hon inte med att uppbåda tillräckligt med koncentration. I det läget är det enda rätta att återvända. Det är vi rörande överens om.
Innan vi går ner vilar vi med en klippa som kudde och passar på att fika och njuta av de makalösa vyerna. Det blir inte bättre än såhär den här gången, eller hur?
Kerstin verkar piggare efter denna kvarts vila, det syns på den fasta blicken, som fått den där igenkännliga envisa lågan igen. Hon vill fortsätta ända upp.
Vackert, vackert, men jobbigt, jobbigt.
Eyal håller humöret uppe under stentrapporna som aldrig verkar ta slut.
Sista etappen
Sista etappen präglas av ett kargt och stenigt landskap. Med andra ord, vi har passerat trädgränsen och närmar oss toppen med travande steg. Stentrappor underlättar stigningen, lösgrus gör den vansklig. På ett sätt är det en kamp mot klockan, väderprognosen utlovar regn om någon timme. Tiden är knapp.
Samtidigt är toppen inom räckhåll. Biten som återstår är kort, men kanske mest prövande, speciellt för svindelkänsliga. Passagen är smal, brant och stenig, stupen är ett par meter bort och fallhöjden vill ingen av oss tänka på just nu.
Ni skulle ha sett Kerstins segerleende uppe på toppen intill den lilla, vajande norska flaggan! Även den 360-gradiga utsikten över Sunnmørsalperna och fjorden är helt okej, förmodligen bland de allra bästa här. Lyckan är fullständig.
Men den varar inte för evigt. Efter någon minut på toppen kommer de första regndropparna och inte en enda vandrare är kvar. Utom vi. Vi gör oss ingen brådska. Det ordnar sig, tänker vi. Det brukar ju ordna sig, eller hur?
Sista kampen upp mot toppen.
Överlycklig, men helt slut. Om några minuter kommer de första dropparna, så det är dags att sätta norsk fart.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Parkeringen vid Saksa-vandringens starpunkt i kanten av Urke.
Längd: Drygt 6 kilometer .
Höjdmeter: Cirka +/- 1 000 meter
Tid: Cirka 3 timmar upp och 2 timmar ned.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Tips1: Ta med gott om vatten om du går en varm dag, vandringen är krävande.
Tips 2: Parkeringen kostar 50 NOK och betalas kontant för den som inte har norska Vipps.
Obs1: Det är en krävande vandring främst eftersom den delvis är rejält brant och dessutom kontinuerligt uppför hela vägen. På något ställe behöver du antagligen använda händerna. Är det blött är nedstigningen sannolikt delvis rejält hal.
Obs2: Ett kort parti precis före toppen (typ drygt 50 meter) kan vara besvärligt för den som är svindelkänslig.
Läs mer: Läs mer om våra vandringar i Norge här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
