Vandra bland spektakulära klippor i Franken

av PåUpptäcktsfärd · Publicerat 2022-02-06 · Uppdaterat 2022-03-06

Rundvandringen från Gößweinstein i Frankiska Schweiz bjuder på trolska skogar, berg, dalgångar med porlande vattendrag och spektakulära klippor – som här i Tüchersfeld.

Frankiska Schweiz i norra Bayern i Tyskland har länge varit populärt bland tyska vandrare. På goda grunder: spektakulära klippor, trolska skogar, berg och dalgångar med porlande vattendrag. Denna rundvandring från Gößweinstein bjuder på extra av allt, inte minst på vällagad mat och svindlande vyer.

Vi har bråttom!

Rundan inleds vid turistinformationen i Gößweinstein, som med dess rika utbud av vandringar och service är idealiskt för vandrare. Till en början följer vi markeringen Frankenweg. Byns hus och klipporna lever i en slags närgången symbios. Så bli inte överraskad när en klippa sticker ut på någons tomt – det utgör en del av charmen.

Högt upp på byns största klippa tronar slottet förstås och vi kämpar oss upp dit. Men stanna till och beundra utsikten alltför länge hinner vi inte. För en gångs skull har vi bråttom: vi vill hinna tillbaka lagom till lunch på en av byns trevliga uteserveringar. Ett tungt vägande skäl att raska på, eller hur?

Vi börjar vandringen nära slottet i Gößweinstein. En bra start på dagen!

Pulshöjande natur

Ändå kan vi inte låta bli att hejda oss vid utsiktsplatsen Marienfelsen (felsen= klippa), för här får vi en bra överblick över dagens vandring. Det kan summeras med ett enda ord: spektakulärt!

Klipporna tätt intill är så grandiosa att det tar andan ur oss – eller är det uppförsbacken. Här har naturen inte sparat på “krutet” för härnäst passerar vi genom portliknande klippor – med pulshöjande brant stup bredvid. Inför denna mäktiga natur är man som en liten myra.

Breda vyer över nejden från toppen.

Här känner man sig lagom kaxig.

Med så mycket adrenalintillskott och fantasieggande klippor runt om måste vi ta det varligt ner för trapporna. Den nedåtgående skogsstigen är späckad med trolska inslag: mossklädda stenar och stammar, mångfacetterade klippor och porlande ljud som leder oss ner till ån Wiesent nere i dalen. Och eftersom det är Tyskland så finns det ett värdshus nästan i varenda hörn. Här är värdshuset – Gasthof Stempfermühle – placerat direkt vid ån. Med vattenljud i öronen följer vi en markering med rött kors längs Wiesent-dalen. Likt dignande smörgåsbord står klipporna uppdukade längs vägen. Vad sägs om en tall uppe på en pinnliknande klippa?

Bitvis går strövtåget mot byn Moritz i kanten av en bilväg, så tar vi oss över ån och övervinner en brant skogsstig. Markeringen vi nu håller koll på är röd-vit, alltmedan det trolska landskapet flimrar förbi på nuddavstånd. Vad sägs om en grotta med tak? Perfekt vid häftiga skurar.

Nerför en backe genom Moritz (som givetvis inhyser ett värdshus) och tar in omgivande skogsbeklädda berg. På väg genom skogen till nästa dal märks vad skyfall har ställt till med: erosion. Nere i dalen är åbädden kantad med rosa blommor. Över en träbro och in i skogen följer vi Frankenweg. Ån flyter sakta bredvid medan vi upplever byn Behringsmühle, ängar, skog och ån inom synhåll.

Vandringen fortsätter längs ån i dalgången.

Både blommorna och Eyal trivs i solen.

“Litet” problem

Allt är verkligen fantastiskt, naturen överträffar våra förväntningar. Därför ett litet problem: denna kuperade vandring har tagit betydligt längre tid än beräknat och vi är hungriga. Hallå, är det någon som hör oss därute! Vi är hungriga som vargar!

Sicken otur, värdshuset i byn har “Ruhetag” tisdagar. Förvisso har slaktaren öppet, men inga färdiga mackor eller maträtter. Rått kött tänker vi inte frossa i. Alltså: vi fortsätter. Men som bekant kommer olyckorna sällan ensamma. Stigen vi skulle följa är tillfälligt spärrad, vi måste ta en annan väg. Över en bro till en vandringsväg på andra sida ån i riktningen Tüchersfeld.

Där och då fastnar blicken på en restaurangskylt intill ån: Frankenstein. Låt oss kalla det en lycklig slump.

Här serveras traditionella frankiska rätter som – låter härligt på tyska, eller hur? – Fränkischer Sauerbraten in Lebkuchensauce mit Kartoffelklößen und hausgemachte Blaukraut. Väldigt fritt översatt (och med facit i magen så att säga): mörkokt skinkstek i en sås med lång eftersmak av pepparkakor. Lika gott som närande. Kerstin tar Käsespätzle mit Röstzwiebeln und gemischter Salat – alltså ostgratinerade äggnudlar med rostad lök. Kanongott! Dessa rätter sköljs som bäst ned med den lokala mörka ölen Tucher Urfränkisch Dunkel från fat.

Så där sitter vi på värdshusets uteservering omgivna av skogsbeklädda berg och låter det smaka. Livet känns väldigt gött. Tack, livet, för denna lyckliga slump!

Livet är gott!

Dagens tyskalektion: Fränkischer Sauerbraten in Lebkuchensauce mit Kartoffelklößen und hausgemachte Blaukraut.

Skräckblandad förtjusning i Tüchersfeld

Med förnyade krafter tar oss apostlahästarna genom skogen till Tüchersfeld. Strax utanför byn står vi alldeles stilla en stund. Vi glor på klippor smala som pelare som skjuter sig uppemot 100 meter upp mot skyn. Dagens samtliga vedermödor är genast glömda och förlåtna med en enda blick.

Över ån Puttlach tar vi oss in i pittoreska Tüchersfeld och står rakt under de ikoniska klipporna. Tydligen går det att ta sig upp, högst upp på smala toppen syns en pappa och son, vars uppslupna rop hörs ända ner. Vägen upp tar en omväg genom byn till parkeringsplatsen och därifrån – ofrånkomligen – upp, i varje fall för det mesta. Ett par stegar tar oss förbi de sista höjdmetrarna, medan de sista skälvande stegen till den ikoniska klippan går över en smal bro. Klippan är runt en meter bred som minst. Fallhöjden är uppemot 100 meter, enligt uppgift. Frankiska Schweiz flagga fladdrar på toppen. Våra hjärtan likaså. Uttrycket skräckblandad förtjusning har sällan känts lika träffande.

Efter Tüchersfeld kvarstår 2,6 kilometer till Gößweinstein enligt skylten på den uppåtgående stigen i skogen. Är det 2,6 kilometer upp?

Nej, men uppstigningen är rejäl ändå. Sedan kommer en uppåtlutning som känns som en smekning, inte minst med ett gyllene vetefält vajande bredvid. Uppe vid krönet betar tre bruna hästar. Mellan träden skymtar slottet i Gößweinstein. Strax innan vi når målgången vid turistinformationen, fastnar en bild på näthinnan: slottet och kyrkan nästan i armkrok med varandra högst upp på klippan i eftermiddagssolen. Åtråvärda. Ouppnåeliga. Storartade som denna rundvandring.