Möte med Jens Gehrig på Amselgrundschlösschen
Hotell- och restaurangägaren Jens Gehrig på Amselgrundschlösschen växte upp nära ikoniska Bastei i Sachsiska Schweiz, men fick inte upp ögonen för områdets skönhet förrän i vuxen ålder.
Jens Gehrig på Amselgrundschlösschen i Rathen i Sachsiska Schweiz har upplevt DDR, tre översvämningar och en pandemi. Och han har överlevt! Kanske tack vare kockutbildning i DDR där han skolades i att trolla med knäna.
Hotellet och restaurangen Amselgrundschlösschen ligger idylliskt vid en frodig ravin med porlande bäck i botten. Bara några hundra meter bort flyter floden Elbe och fullastade färjor med turister stannar till på löpande band under sommarsäsongen. Turisterna har en sak i huvudet: Bastei. De måste hit, för ingen vill lägga sig i kistan och dö innan man har upplevt tyska Sachsiska Schweiz största turistmål – Basteis häpnadsväckande, uppemot tvåhundra meter höga sandstenspelare. Vandringsvägen till Bastei går precis förbi den smala ravinen där hotellet ligger. Världens tur, eller hur?
Kanske inte. Vi börjar med en liten tur i hotellet. Vi får se sviten högst upp och utbrister “wow” till vyerna över ravinen och bäcken – och hotellet – som praktiskt taget kramas av den omgivande skogen. Vi får se ett standardrum som inte heller det har någon dålig utsikt. Sedan följer vi med till källaren och beundrar ett påkostat spa med bastu, bubbelpool och relaxavdelning – överraskande för ett så litet hotell.
Men den stora överraskningen har vi framför oss. När Jens öppnar ytterdörren till spat och pekar på bäcken. Den är bara ett andetag bort.
– Tre gånger har jag sett hur högvatten vällde in i hotellet och förstörde, varav två gånger som hotellägare, 2002 och 2013.
Han talar lågmält, men tydligen kan han vara både stridbar och påstridig. När det gäller försäkring. Försäkringsbolaget vägrade erbjuda heltäckande försäkring som omfattar översvämningar. Han visar ett av försäkringsbolagets krav, en till synes hermetisk fönsterlucka som kan stoppa vattenflödet till spaavdelningen.
– Men vad hjälper det när vattnet kan forsa från andra hållet också?
Till slut, inte utan strid, gav det med sig. Så nu är han fullförsäkrad. Vilket har varit föga till hjälp mot 1,5 år lång nedstängning till följd av corona. Ändå har han överlevt krisen och inte tappat hoppet. Hur kommer det sig? Jens tänker en stund och går några decennier tillbaka i tiden.
– Jag utbildade mig till kock i DDR, det har präglat mig: jag har lärt mig att improvisera.
Det kan låta egendomligt, men han var inte så imponerad av det storslagna landskapet här under uppväxten. Hotellet drevs då av föräldrarna.
– Vår familj kom ursprungligen från Berlin så vi tillbringade mycket tid där. Hotellet för mig var bara jobb. Inte förrän jag var 22 besökte jag Schrammsteine (anm: ett imponerande sandstensmassiv) på riktigt. Jag tänkte: fantastiskt! Varför hade jag inte varit här tidigare.
Skolningen i DDR har han haft nytta av på flera sätt, han har lärt sig att trolla med knäna i köket.
– Jag har lärt mig att laga mat av ingenting. Ta till exempel bondefrukost. Vet du vad det är? En omelett med potatis och lök. Mättar, men kostar ingenting. Eller den stora favoriten Steak au four – ostgratinerad stek av gris. Jag förstår inte varför, men folk gillar det.
Vad gillar du själv för mat?
– Helst äter jag italiensk mat, vad som helst med mozzarella.
En sista fråga innan vi sätter oss till bords: vad är ditt bästa tips till den som vill besöka Sachsiska Schweiz?
– Naturen i Sachsiska Schweiz är magisk, romantisk på något vis. Därför lockar det så mycket folk. Under högsäsong är det nedlusat med folk vid Bastei, Königstein och Lilienstein. Dessa tre ställen är de mest populära för att det finns parkering bredvid. Om du är smart kommer du under lågsäsong – senhöst eller tidig vinter. Då har du naturen för dig själv, säger Jens Gehrig.
Efter allt tal om mat är det verkligen dags för oss att få oss något till livs. Vi sitter omgivna av grönska på restaurangens fullsatta uteservering i ravinen och beställer soljanka. Som sig bör för en DDR-utbildad kock är soppan ryskt influerad och kan beskrivas som en fattigmansgulasch med korv och en klicka syrlig smetana. Till huvudrätt får vi en köttbit med brunsås och Kartoffelklösschen (kokt potatisbulle) i en portion som brukar mätta en armé. För att avliva alla eventuella rykten om att vi håller en diet beställer vi även en efterrätt: apfelstrudel med vispgrädde och vaniljglass.
Nu orkar vi bara ta in det rofyllda landskapet och njuta av att tiden, för en gångs skull, tycks ha stannat upp.
Bastun i hotellets förvånansvärt stora spaanläggning.
En välsmakande soljanka, en ryskt influerad soppa – en fattigmansgulasch med korv och en klicka syrlig smetana.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
