Kåseri: Tappade bollen – köpte gräddbakelse
Bollen och jag är – nästan – oskiljaktiga.
Logiken är glasklar, eller hur? Läs om hur en till synes bagatellartad förlust kan leda till tvära kast. Om hur fel man har när man tror att man känner sig själv. Och om hur oförutsägbart livet kan vara. Varning för att texten kan innehålla en hel del vispgrädde.
Antagligen är jag den ende i hela världen som inte går någonstans utan stressbollar att trycka på. Under vandringarna, löpturen, överallt jag går. Även kikandes efter fåglar är bollarna kvar i näven. Stressbollarna hör till för att de anses göra nytta. De tycks lindra en reumatisk åkomma, vars symptom upphörde sedan bollarna fick en framträdande roll i mitt liv.
Hur fäst jag är vid bollarna är vid det här laget både omvittnat och väldokumenterat. Oreflekterat jagade jag en tappad boll vid en stupnära sluttning på Mallorca. Bollen fångades upp innan den, och jag, försvann ner för stupet. Lyckligtvis klarade jag mig med en skrapning på en klippa och blotta förskräckelsen över min oförvägenhet.
Nu är saken en helt annan. Uppenbarligen tappade jag en boll, eftersom bara en är kvar. Men var eller hur jag har tappat bollen är mig ett mysterium. Det är obegripligt.
I sådana ögonblick är det av yttersta vikt att utgå från fakta. Alltså vad vet vi? Vi avslutade en vandring i en pittoresk liten by i tyska Frankiska Schweiz. Därifrån åkte vi raka vägen till vår semesterlägenhet i en gudsförgäten liten ort 20 minuter bort. Väl framme på parkeringen stiger jag försiktigt ur bilen för att vi står tätt intill en blå skåpbil. Genast konstaterar jag att ryggsäckens ficka där bollarna förvaras under transport inte är ordentligt tillsluten. En stressboll fattas. Man kan bli stressad för mindre.
Två alternativ framstår som rimliga. Bollen är någonstans i baksätet där ryggsäcken låg under bilfärden. Eller så råkade bollen i rullning just i ögonblicket innan den stuvades in i bilen. I så fall bidar den sin tid på en parkering i en pittoresk liten tysk by 20 minuter bort.
Baksätet är grundligt genomsökt, både en och två gånger. Ingen boll. Vad gör vi nu? Hur långt ska vi gå för att leta rätt på en boll värd uppemot 100 kronor i nytt tvåpack? Förutom rent krassa avvägningar måste även konsekvenserna för klimatet och jordens obönhörliga uppvärmning tas med i beräkningen.
Efter två röda sekunder har jag moget övervägt alla ekonomiska och moraliska aspekter: vi åker tillbaka till parkeringen!
För Kerstin är det bara att finna sig i att fikat vi har sett fram emot är inställt och i stället blir det en extra biltur.
Vi tittar under alla bilar på den lilla parkeringen. Vi går 100 meter åt båda håll. Bolljäveln ger sig inte tillkänna.
Nu är det inte en sekund för tidigt att ge upp jakten. Jag får klara mig på annat sätt under den återstående veckan. Kanske trycka en tennisboll vi har med i packningen i stället?
Kanske. Ändå känns förlusten trist och jag behöver tröstas. Då finns naturligtvis ingenting bättre än en kaloristinn gräddbakelse i byns trevligaste konditori! För varje tugga känns livet en smula drägligare att uthärda. Och snart är man på strålande humör igen, trots ihärdig saknad.
Nöjda och belåtna åker vi hem igen. Den blå skåpbilen är borta. I stället ligger en stressboll i parkeringsrutan. Vi åt sålunda varsin gräddbakelse alldeles i onödan. Märkligt nog är jag inte det minsta stressad över detta, utan funderar på lärdomen som kan dras av händelsen. Livet är inte alltid så himla logiskt och det är kanske bra det. Annars får man ingen gräddbakelse.
En klen ersättning för en förlorad stressboll. Men syndigt gott är det!
Text: Eyal
Bild: Kerstin
