Rundtur vid Hallabäcken på Söderåsen

 

Rundvandringen vid Hallabäcken på Söderåsen bjuder på omväxlande natur, med bland annat branta klippor.

 

Medan besökarna flockas vid Skäralid i Söderåsens nationalpark har vi vandrat runt i en annan del av Söderåsen en vacker vårlördag utan att stöta på en enda människa. Naturen vid Hallabäckens dalgång är verkligen omväxlande, med såväl bokskog som klippor, rasbranter och odlingslandskap. Bara ett problem: rundturen har en kort väglös sträcka. Hittar vi vägen?

 

Viktigt förtydligande

För att hela sanningen ska med måste vi medge att vi mötte tre personer, som vi till och med pratade med, innan vi inledde vandringen: vid parkeringsplatsen. Enligt naturreservatets informationstavla skulle vi få parkera där, men vi kände oss ändå osäkra, eftersom det saknades en skylt. För säkerhets skull rådfrågade vi personer som passerade förbi. Dessa tre personer var de sista som korsade vår väg på hela vandringen.

 

Oväntade möten

Att gå in i Hallabäckens naturreservat hade varit den enklaste saken i världen; vi går åt motsatta hållet för att avsluta rundturen i naturreservatet. Bäcken vid grusvägen vi begagnar kantas med vårblommor. Vi inser det inte än, men vi har tur som börjat tidigt på morgonen. Fåglarna välkomnar dagen med en lovsång. När vi har passerat ett kärr inträffar det oväntade denna tidiga morgonstund. Tre dovhjortar följer oss med blicken från lövskogen, alldeles stilla. När vi svarar med samma mynt, stannar upp och bligar på dem, skuttar de i väg. Är det tacken det?

Dock: en fjärde hjorthona är kvar och möter vår blick.

En stund senare möter vi hjortarna igen. De lämnar en välnyttjad viltstig (det kollade vi i efterhand) och korsar vår grusväg, en i taget försiktigt och efter körskolans alla regler: först tittar de till vänster och sedan till höger (vårt håll) för att fortsätta på nästa viltstig – helt utan brådska eller nervösa förtecken. Och de verkar har fått tillökning, de är sex.

Ett par minuter senare visar sig ett annat morgonpiggt djur, det ilar i väg över vägen som en riktig iller, men det kan lika gärna vara mård eller mink.

En av dagens små överraskningar: en dovhjort som försiktigt tar sig över vägen.

Ekorrens matbord.

 

Kulturlandskap

När vi har återhämtat oss noterar vi att det har blivit lite kyligare. Förklaringen är nog att granskogen skymmer solen. Snart blir det ung bokskog, ljusare och varmare. Lärk har fått nya barr såhär i lövsprickningstid. Kulturlandskap tar över: gårdar på kullen med Hallabäcken nere i ravinen. Stenmurar överallt. Två sädesärlor jagar varandra på vallen medan korna tar det lugnt i hagen bredvid. Tofsvipor låter mysigt och har som vanligt svårt att sitta still. Samtidigt märks Söderåsen allt tydligare, med färgskiftande och vidlyftig bokskog som krona.

Vid en gård med frigående höns (vattentät vägbeskrivning, eller hur?) viker vi av till vänster och neråt, förbi en linbasta, där lin torkades på 1700-talet. Grusvägen flankeras av skog och den ringlande bäcken bredvid omges av vårblommor i vitt och gult (ni förstår säkert vilka blommor som syftas på).

Vi korsar den porlande Hallabäcken och tar oss upp för backen, där vi kan betrakta Hallabäcken och hela härligheten med vårblommorna uppifrån och ner. Snart är vi förbi gamla timrade gården Stubbaröd.

Kulturlandskap med kor i hagen. Gott om stenmurar.

Missa inte denna väg! Här ska man svänga in.

 

Rasbranter

Mittemot gården gör vi en vänstersväng ner och in i naturreservatet Hallabäckens dalgång. Här blandas porlandet med stereo av fågelsång överallt i bokskogen, präglad av skir grönska och generöst med ljusinsläpp. Hallabäcken ringlar långt under oss. Vi passerar ett par hålvägar, gamla transportvägar som nog använts under hundratals år. Efter ett litet tag korsar vi ett strömmande vattendrag. En ekorre på en fallan gammal trädstam undrar vad vi är för ena – fullt förståeligt; ibland kan jag undra samma sak.

Naturen överrumplar och överväldigar, här och nu: bokarna vid Stora Älehallens branter växer till synes direkt på klipporna, ett av naturens små underverk. Vi tar oss tid att smälta detta mirakel och slår oss ner på en trädstam bredvid för en lunch, omgivna av rara vårblommor och väldiga klippor.

Trevligt med ett hus i skogen.

Nedanför branta klippor i bokskogen.

Nedfallna träd får ligga kvar i naturreservatet.

 

Väglöst äventyr

Skogsstigen är fortfarande bred och den passerar förbi rasbranter, en påminnelse om hur små vi är, om hur ödmjuka vi bör vara. Porlande små vattendrag rinner ner till Hallabäcken. Nu är vi framme vid utmaningen: vägen är slut och vi behöver ta oss genom en väglös sträcka på 1-2 kilometer. För Kerstin handlar det om att läsa av naturen: var kan någon ha trampat, var kan vi gå utan att fastna i taggiga buskar eller blöta våra skor? För mig är det avgjort enklare, jag behöver bara följa Kerstin (samtidigt som jag tar in naturen och för minnesanteckningar över upptäcktsfärden).

För att koka ihop Kerstin strategi till en konkret mening: håll koll på bäcken, men håll dig på lagom avstånd för att inte bli blöt. Alltså två tankar samtidigt.

Som sagt tar jag in naturen. Blandskogen, bäcken, vätteros, två gällt ropande rovfåglar, halvgammal skog bräddfull med småfågel.

Kerstin får korn på en gammal bro och styr kosan dit i hopp om en anslutande stig. Mycket riktigt slingrar sig något som med lite fantasi kan liknas vid en stig. Hallabäcken porlar alldeles bredvid. Konkret innebär det att marken på sina håll är ytterligt fuktig, här och var hoppar vi mellan stenar för att slippa blöta skor (men min vänstra sko slipper inte undan helt).

Eyal gör sitt bästa för att ta sig över små hinder på den väglösa sträckan.

Vätteros.

Hallabäcken flyter stilla bredvid.

 

Stenbrott

Vi vandrar genom ett nålsöga mellan rasbranter och bäcken i ravinen. Stenar är insprängda i mattan av grå löv under våra fötter. Vid ett stenbrott hejdar vi oss. Förvisso är detta människans ingrepp på naturen. Likväl mäktigt att uppleva ekot av droppande vatten vid brottets lodrät branta vägg.

Återigen går vi på en bred och lättrampad väg längs med bäcken nedanför – ända fram till den lilla parkeringen vid naturreservatets informationstavla. Bilen är kvar och verkar vara vid god vigör. Här tar rundvandringen slut, men vi har svårt att lämna denna fina natur så vi tar en liten extra tur på ett par kilometer till platsen där Hallabäcken rinner in ut Vegeån.

Framme vid ett av stenbrotten, en spännande miljö.

Trolskt i bokskogen.

 

Extra tur (varmt rekommenderat, om du orkar med ett par kilometer till)

Det är bara att korsa grusvägen och följa en smal skogsstig över stock, sten och vårblommor. Hallabäcken rinner stilla intill. En skylt förkunnar att vi äntrar Åvarps fälad naturreservat. Över en stätta och vi är verkligen på en fälad, med både hagmark och skog. Gott om hackspettar överallt. Förbi en träbro och straxt är vi framme vid målet. Det känns vackert på något vis, även om Vegeån är betydligt smalare här än där den rinner ut i Skälderviken i Utvälinge. Samtidigt är ån här fint inbäddad i en mindre ravin. Innan vi återvänder går vi upp för ett krön för en närmare titt på Vegeån.

P.S Sista tanken innan jag släcker lampan. Vad säger det om människosläktet att de flesta av oss vill flockas på några få kända ställen ute i naturen, medan det finns så mycket vackert med knappt några människor, bara natur pur. Beklagligt nog har jag inte hunnit tänka ut ett bra svar. Jag somnade.

Vart är du på väg, lilla vän?

Hallabäckens odramatiska utlopp i Vege å.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Parkeringen nära Åvarp i västra änden av naturreservatet Hallabäckens dalgång.

Längd: Runt 12 kilometer
Höjdmeter: +/- cirka 80 meter
Tid: Runt 3 timmar.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. 

Obs1 Under en bit av vandringen inne i naturreservatet saknas stig. Det är dock relativt enkelt att hitta sin egen väg. Skogen är gles så det är lätt att hålla ögonen på Hallabäcken. Vi gick en bit från bäcken eftersom det var torrare. Under denna bit passerade vi två taggtrådsstängsel som vi utan större möda tog oss förbi.

Obs2 Där vi parkerade bilen finns plats för ytterst få bilar. Det är enligt länsstyrelsens information fler platser på parkeringen i andra änden av naturreservatet. Eftersom det är en rundvandring går det förstås bra att starta vandringen där också.

Läs mer:
Läs om alla våra vandringar i Skåne.
– Läs mer om naturreservatet på länsstyrelsens hemsida.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.