Kåseri: Försummad gudagåva på taket

Magisk solnedgång över Atlanten från en tom takterrass.

Hals över huvud flydde vi Gran Canarias kommersialism och hamnade efter en timmes behaglig flygresa på dess raka motsats – La Palma. Denna relativt lilla kanariska ö betraktas som ett eldorado för vandrare. Med rätta! Bergen är höga och krävande, naturen är storslagen och vädret är milt och behagligt även vintertid. I varje fall på västra delen av ön och i all synnerhet i Tazacorte, där vi hyrde en liten lägenhet. 

Datorn var till enorm hjälp när vi hyrde lyan. Vi kunde titta på bilder. Här en balkong med en stol, ett litet runt bord med en kopp på. En balkong i solen! Den ultimata platsen för återhämtning efter en tuff vandring, gärna med en kopp kaffe och härlig utsikt.

Mycket snart tvingades jag revidera mina planer. En balkong är en sak, en utsikt kan vara något helt annat. Vår balkong på andra våningen var omsluten av närliggande femvåningskolosser som kastade långa skuggor över vårt lilla andningshål oavsett tid på dygnet. Den enda utsikten vi hade var över en skällande hund på uteplatsen nedanför. Om vi ansträngde oss och hukade nedåt så mycket vi förmådde utan att störta ner mitt i hundgapet kunde vi även skymta en uppenbarligen omusikalisk kanariefågel.

Om vi dristade oss till att dra gardinerna åt sidan och beträda balkongen blev vi ofelbart en del av utsikten – för alla som bodde på balkongerna mittemot eller ovanför.

För att fly lyans klaustrofobiska känningar anmälde jag mig frivilligt till att att sköta ett av hushållets viktigaste sysslor, att hänga upp nytvättade vandringskläder på tvättlinan på taket.

Men något fick mig att glömma tvätten. En makalös panoramautsikt över den blåglimrande Atlanten. Och inga livstecken – utöver prydliga rader godluktande tvätt. Var är alla människor? Är det bara vi nordbor som trånar efter havsutsikt?

Möjligen kunde grannarna lurpassa och så fort vi är borta förskansa sig på taket och ta utsikten i beslag. Men vi återvände till taket gång på gång och vid olika tidpunkter. Vi återvände även efter mörkrets inbrott och beundrade andlöst La Palmas fenomenala stjärnhimmel. De enda som gjorde oss sällskap var klädnypor.

En annan gåta var attiraljerna på taket. Det  fanns inga. Inga utemöbler förutom en ensam lite skamfilad solsäng. Annars ingenting. Nada.

Det är nog helt sonika så att de lokala invånarna inte bryr sig ett dyft om havsutsikten. Den finns där jämt ändå, liksom den förbannade solen som för allt i världen ska undvikas av invånarna. Av denna avgrundsdjupa aversion mot sol och värme består spanska hus av sten och små fönster. Därav liknar spanska städer stenkolosser med minimalt avstånd mellan byggnaderna – och maximal skugga.

Solen och hettan är spanjorernas förbannelse – och samtidigt välsignelsen som drar till sig turister och renderar i arbetstillfällen.

En spanjor med solig balkong skulle nog när som helst vilja byta ut den mot min skuggiga. Även om en kanariefågelkonsert skulle ingå i bytet.

Takterrass med oanad potential.

Text: Eyal
Bild: Kerstin