Spana efter havsörn i Kullabygden

Spaningen efter havsörn går genom det lantliga Kullabygden.

 

Havsörnen är en stor rovfågel väl värd en egen utflykt. Så i dag ska vi spana efter denna gigant. Det blir som vanligt när man letar efter något bestämt: en mängd oväntade fynd kommer i ens väg. Det gäller att inte sätta på sig skygglapparna alltför hårt.

 

Stor fågel

Finns det någon som inte vill se en havsörn? Finns det någon som inte delar vår fascination för denna fågel, vars vingspann mäter uppemot 240 centimeter?

Nää, för sent. För nu har bilen gått. Vi har lämnat Höganäs och kör mot Ingelsträde och Mjöhult, ett litet paradis för alla som gillar att gotta sig åt en landsbygd med åkrar och ett pärlband av gårdar och enstaka hus här och där. Det är mitten av februari och nästan all snö har smält, morgonljuset är behagligt lent. I höjd med naturreservatet Görslövsåns mader stannar vi till bilen. Ingen örn, men en himla ståtlig fasanhanne! Säg vad du vill, men det kallar jag för en flygande start. Detta tål att upprepas, vi stannar alltså till på en landsväg, lämnar bilen, kikar på en fågel och lyssnar dessutom på alla ljud. Tyst och stilla.

Ett stopp på landsvägen vid naturreservatet Görslövsåns mader.

 

Före detta räv

Några minuter bort saktar vi farten vid en åker och gnuggar ögonen. En räv. Fast denna räv äter inte, den blir uppäten. Av en trut som äter på av detta för en trut ovanliga skrovmål. Fastän kadavret har legat ett tag finns mycket mat kvar.

Ännu ett par minuter senare och vi hejdar oss vid minnessten över Nils Månsson Mandelgren, en folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker från 1800-talet. Hans livshistoria står att läsa på en informationstavla. En detalj fastnar: hans resa till bland annat till Tyskland och Frankrike tog två år. Tänk dig: två år för en resa i Europa. Det var tider det.

Vid en fårhage utan får vilar en ormvråk på en staketstolpe. Vilan tar dock abrupt slut, vårt sällskap är inte fint nog för en ormvråk. Det får vi leva med.

Nästa stopp är vid minnesstenen över Nils Månsson Mandelgren. Spännande för de kulturhistoriskt hågade.

 

Slut på sångsvanar

Vid ett gärde känt för att bevistas av sångsvanar, syns inte en enda svan. Förklaring: inte ett grönt grässtrå på åkern, ingen mat. Vi passerar en äppelodling med avlövade träd och gröna åkrar med antagligen höstvete. Därav gäss på en åker, kanske grågäss.

Förbi Kullamust och snart ger sig fem rådjur och 16 sångsvanar till känna på en grön åker. Tre fasaner kutar över en åker, nej fyra, och de verkar ha fått eld i baken vid vår åsyn. En rovfågel spanar från en buske på fältet. En havsörn månne? Nej, alldeles för liten.

Ett litet smakprov på alla sångsvanar vi råkar under turen.

 

Lärka

Vi nalkas ett område känt som “örnrundan” bland Kullabygdens fågelskådare, alltså ett skarpt läge med kikaren ständigt i beredskap. I tur och ordning siktar vi nio rådjur, ett par ystra lärkor och vid en anhalt intill en skarp kurva – en vilt springande hare. Framme.

 

Fågeltorn

Nu har vi kommit till fågelskådarnas högborg, fågeltornet vid Stureholmsskogen. Det som ska ske bör ske här och nu. Genast noterar vi en febril aktivitet, ett hundratal sångsvanar har bosatt sig på en åker, några flyger in, några sjunger. En härlig syn.

Vi går mot den anlagda våtmarken och ser en odefinierad rovfågel i luften, dock på intet vis lik en havsörn. Vi tröstar oss med en ekorre, som själv försöker komma åt småfåglarnas matningsstationen vid fågeltornet.

Vi går över omkullvälta björkar och har fågelljud i öronen, där en spillkråkas läte överröstar alla andras ljud. I varje fall tills ett moln med gräsänder och några gäss reser sig upp och flyger i väg.

Fågeltornet vid Stureholmsskogen, men ingen havsörn i sikte.

Ska vi nöja oss med en blåmes vid matningsstationen i stället?

Ekorren trånar också efter fågelmaten…

 

Tröstpriset

Närmare en havsörn kommer vi inte. Den bästa trösten är förstås en fika. Vi ställer oss vid en åker med en koloni av sångsvanar och förser oss ur matsäcken. Livet är att acceptera.

På väg hem stannar vi återigen vid den skarpa kurvan. Kerstin pekar på en fågel, en väldigt stor fågel, som sitter på avlövad gren och spanar på åkrarna runt. Mellan oss och denna uppenbarligen rovfågel skiljer maximalt 40 meter. Fastän vi är i bilen har fågeln full koll på oss. Vi tar gott om tid på oss, kikar, fotograferar. Mycket vill ha mer, när vi vevar ner fönsterrutan breder fågeln ut dess väldiga vingar och flyger i väg. Kan du gissa vilken fågel vi har sett? Vi gissar på havsörn – storleken av fågeln och vingspannet. Låt oss bestämma tillsammans att vi har sett en havsörn.

Dagens stora behållning: kanske en ung havsörn.

Har man sett en örn vill man se fler. Vi tar oss till toppen av Svedberga kulle och spanar. Det blir mycket landskap för pengarna: Söderåsen, Kullaberg, Höganäs och massor med åkrar och gårdar. Örnar? Nix.

På tillbakavägen råkar vi den döda räven på åkern. Truten är också kvar och äter oförtröttligt på.

Så slutar vår spaning efter havsörn. Undrar vad vi hade upplevt denna dag om vi hade spanat efter något annat.

Eyal spanar efter havsörnar från toppen av Svedberga kulle. Det blir mycket landskap för toppstigningen.


Mer information

Mer information om bra ställen för att spana efter havsörnar och andra fåglar i området hittar du på Kullabygdens Ornitologiska Förenings hemsida.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.